Även om rubriken idag låter ganska dyster idag så är inlägget av gott slag. Visst - jag har huvudvärk. Men detta beror nog mest på att jag ansträngt mig så hårt på att vara fokuserad på HÄR OCH NU idag så jag är helt utmattad. Därav huvudvärken. Så då får man väl kanske inte klaga. Den har ju i alla fall kommit ur något gott.

Det har dock inte varit lätt. Så fort tanken har skenat iväg under dagen - vilken den gjort typ varannan minut - har jag tvingat mig själv att stanna upp och tänka HÄR OCH NU! HÄR OCH NU! HÄR OCH NU!...Herregud, jag undrar om man till slut kommer bli galen av allt det här! Ekollon-kaffe, må-bra-kurser, tanke-övningar, yogi-te, vitamin-kurer...o.s.v. Hahaha...i allt detta kaos måste jag ändå skratta lite åt mig själv och vad jag håller på med...hahaha! Galet! Men faktum är dock att mina tanke-övningar idag hjälpte och jag har därför haft en riktigt trevlig eftermiddag och kväll här hemma. Utan jobbiga tankar och tårar.

Åh, jag vill verkligen ha en sådan här dag imorgon också!!

(7 dagar kvar till spraystart)

Ikväll har vi varit och firat min svåger som fyller 30 år idag. Det var verkligen jättemysigt. Återigen - så sköönt att komma iväg en stund. Få umgås, skratta och äta jättegod mat. Det skingrar dom mörka tankarna för ett ögonblick och livet känns lite lättare.

Idag har jag mått bättre men är fortfarande lite medtagen av gårdagen. Det blir alltid så dagen efter jag varit ledsen. Det känns ungefär som att man är bakfull - lite seg i huvudet och lite extra trött. Undrar om det där dundermedlet "bakis" som man kan köpa nere på Ica funkar även mot detta? Kanske ska testa!

Har varit ganska duktig idag också och tänkt på det kuratorn har lärt mig - att ta en dag i taget och inte fokusera på en svart framtid utan bara vara här och nu.

Så här lärde hon mig att jag skulle tänka:

"Idag är jag inte gravid och idag kommer jag heller inte bli gravid. Så nu ska jag se till att ta vara på den här dagen och göra den till en bra dag"

Det hjälper faktiskt att tänka så. Men det är en utmaning att inte sväva ut och börja tänka på morgondagen, för då är det kört och tankarna blir genast mörka och destruktiva. Det gäller att hela tiden försöka hålla sig HÄR och NU. Just det att inte sväva iväg i tankarna tycker jag är jättesvårt. Jag har alltid varit bra att "måla fán på väggen". Och det är ju verkligen många gånger helt i onödan. För man kan ju aldrig veta vad morgondagen har att erbjuda. Men det är som sagt lättare sagt än gjort. Jag kan sitta och skriva radvis om det här men att sedan göra det i praktiken- det är något annat det. 

Så de sista 8 dagarna före spraystart ska jag nu försöka ta en i taget och inte sväva iväg. HÄR och NU. HÄR och NU. HÄR och NU. Vi får väl se hur det går. Men jag ska verkligen försöka.

HÄR och NU ska jag sova. Jag är trött...HÄR och NU. Det var väl bra, eller?

Igår packade jag en lite väska, satte mig på tåget och åkte iväg till en god vän. Sååå himla skönt att komma ifrån Stockholm och lägenheten ett tag. Så uppfriskande och välbehövligt. Känns som att alla problem, om bara för en stund, rann av mig och glädjen återvände. Vi gick på påskmarknad på torget, fikade på det lilla konditoriet, åkte och badade i badhuset, bastade och bubblade bubbelpool, åt en jättegod middag på kvällen, drack vin och spelade sällskapsspel. Bara mysiga saker! TACK!

I förmiddags rullade tåget åter in på Stockholm Centralstation och jag kände direkt hur den jobbiga känslan i kroppen kom krypande tillbaka. Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till barnlösheten.

Mycket riktigt blev det mycket tårar och tråkigheter när jag kom hem. Stackars J fick ta hela smällen och åter igen, som så många gånger förut, försöka skaka fram lite hopp och glädje i mig. Det är så märkligt att jag reagerar så här efter att ha haft en sån himla mysig helg. Men på något sätt blev väl kontrasterna alltför stora - vad vet jag? Det blev i alla fall väldigt påtagligt att jag inte kände samma glädje när jag kom tillbaka till Stockholm igen som jag gjort i den lilla småstaden med min vän.Ville egentligen bara åka iväg igen. Fly ifrån allt - men det är väl dessvärre inte lösningen på allt. Även om det för stunden skulle kännas så skönt.

Om jag fick drömma mig bort skulle jag vilja sälja allt vi äger och har, ta ut våra besparingar och boka två enkla biljetter till någon ö långt, långt bort - maldiverna eller seychellerna kanske? Väl där skulle jag bygga oss en liten hydda långt ifrån civilisationen och långt ifrån alla lyckliga lattemorsor i Stockholms innerstad som man dag in och dag ut ska behöva stå ut med. Långt ifrån all barnlöshet, alla sprutor och behandlingar. Långt ifrån allt hopp som om och om igen förvandlas till frustration och förtvivlan. Ja, långt bort helt enkelt!

Nu ska jag gå och baka. Det brukar ju ibland fungera som någon slags terapi. Hoppas att det gör det nu också. För fy fan vad jag är trött på att må så här! Jag vill bara vara M igen - den glada, spralliga, levnadsglada, positiva person som jag alltid varit. Hallå??? Var är du??? Vill så gärna att hon kommer tillbaka! Är så trött på den här bittra, dystra och mörka personen som jag håller på att förvandlas till. Hur i hela världen ska jag få henne att försvinna?

Nu är medicinerna för nästa behandlingsomgång uthämtade och därmed har vi bestämt oss för att vi ska köra! Tredje IVF:n - tredje gången gillt!

Tre nya mediciner och en som vi känner igen sedan tidigare behandlingar har vi hämtat ut idag. Nässpray, ägglossningsspruta samt hormonsprutor ligger nu i kylen där dom ska förvaras och vagitorer för efterbehandling ligger i medicinskåpet. Elva dagar kvar till spraystart - så nu börjar det närma sig.

J följde med till apoteket idag så det blev inga psykbryt på stan denna eftermiddag tack och lov, däremot blev det lite dyster stämning på apoteket. Eftersom vi vid förra omgången i januari även då hämtade ut en massa mediciner och då fick betala omkring 1800 (alltså beloppet där högkostnadsskyddet träder i kraft) tyckte vi att det var skönt att det inte skulle kosta något denna gång. Men tji fick vi. När vi står där så säger farmaceuten att rabatten inte gäller för två av medicinerna. J och jag ser ut som två frågetecken varpå hon undrar om vi inte fått den informationen. Nej, det har vi inte!

Vadå gäller inte? Läkemedelsverket har tydligen bestämt det. Så det var bara att betala och vara glad.

Alltså det är inte det att vi inte vill betala. Men när man inte räknar med en utgift på 1500 kr och så plötsligt står man där och inte har något val än att betala - det känns inte så kul. Vi har haft sådan himla otur med uthämtandet av mediciner känns det som. Första omgången i september fick vi betala upp till högkostnadsskyddet - alltså omkring 1800 kr. Och sedan andra gången i januari- när vi också då trodde att högkostnadsskyddet skulle gälla - nä, då hade det gått ut i slutet av året så det var bara att snällt betala allt igen. Och så nu denna gång då.

Jag vet att det kommer vara värt varenda krona den dagen vi lyckas och att vi då inte kommer tänka en tanke på pengarna vi lagt ut. Det kommer kännas helt ointressant! Jag vet det!  Men ändå där vi är nu så är det klart att man känner av alla dessa utgifter. Vi är uppe i snart 55 000 kr om man räknar med klinikens kostnad, mediciner, hyrbilskostnader och bensinpengar. Andra par kan gå in i sängkammaren utan att det kostar dom en krona! Det är klart det känns jobbigt och jävligt orättvist!  Konstigt vore väl annars. Helst när man också inte vet om vi kommer lyckas eller inte. Jag hade gärna betalat miljonbelopp om jag bara fick ett kvitto på att vi kommer lyckas! Men det vet vi ju inte. Och denna ovisshet är så hemskt frustrerande.

Men...nu MÅSTE vi tänka positiva tankar! Vilken utmaning...

Ge mig gärna exempel på positiva tankar! Behöver hjälp med att hitta dom!!!

Vissta kan mirakel ske:

http://www.alltforforaldrar.se/page/artikel/ofrivilligt-barnlos

Marcus Birro - "Planeten Barnlös":

http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=929

Svar på tal ifrån Linda:

http://blogg.alltombarn.se/innandufanns/2009/06/02/om-gud-och-hans-darar/

Ett kort inlägg sedan ska jag åka iväg en sväng och återkommer imorgon. Dagen idag har i alla fall varit bättre än igår och känslorna har stabiliserats något. Det känns skönt. Bra att det hela tiden kommer nya dagar.

Vad vore detta elände utan nya dagar?

Ja. som rubriken låter. Idag hände det. Det som alltid brukar hända bakom stängda dörrar. Idag vällde det upp mitt ute på stan bland hundratals människor. Gråten, hysterin och sorgen - allt kom. På en gång och ville inte försvinna. Hur mycket jag än försökte kontrollera det. Detta på vägen till apoteket för att hämta ut nästa omgång med mediciner. Undrar vad det säger...

Min fina vän L, som promenerade med mig, tröstade och tröstade och efter ett tag kändes det bättre. Vi skildes åt vid tunnelbanan och jag gav mig tusan på att försöka återfå kontrollen och sansa mig för att kunna gå in på apoteket utan att bryta ihop ännu en gång och utan att se helt rödgråten ut. I väntan på detta gick jag in på åhlens för att köpa en mascara. Det skulle jag inte gjort. Efter några minuter därinne ringer L och frågar hur jag mår och säger att hon inte vill lämna mig i det här skicket utan undrar var jag är och säger att hon vill komma och möta upp mig igen. Jag försöker säga att det inte alls behövs, att det inte är någon fara. Men orden vill inte komma fram utan istället blir snyftningarna högre och högre och till slut inser jag att jag står inne på åhlens och storbölar hysteriskt!! L kommer springande efter några minuter. Jag står och trycker bakom en stolpe i butiken och hulkar med mascaran i ena handen. L får gå och betala den åt mig för jag fixar inte det. Sedan tar hon mig under armen och leder mig hela vägen hem till J. Tröstande och varma ord längst hela vägen, någon som förstår och vill hjälpa, någon som visar vägen när det är svårt. TACK och TACK och åter TACK. Utan dig idag hade jag fortfarande stått med tårarna rinnande ner för kinderna inne på åhlens med min mascara i handen.

Nu några timmar senare sitter jag och funderar på vad som egentligen hände. Varför kom det bara sådär? Och varför känner jag fortfarande, flera timmar senare, samma känsla som jag upplevde förut. Kanske borde vi inte gå igenom denna behandling nu? Är jag verkligen redo? J och jag har pratat mycket ikväll och han känner att vi kan skjuta på det ett tag tills jag känner mig redo. Han säger att jag får avgöra det. Kommer jag sitta där med mina sprutor om några veckor och inte vara mentalt redo för att trycka in dom i magen? Kanske borde vi avvakta? Eller inte? Eller? Ja, vad i helvete borde vi göra egentligen? För jag vet ju att jag likväl kan vakna upp i morgon och ha en bra dag och känna mig jätteredo. Åh, jag är så sjukt less på det här känslostormandet som bara går upp och ner, upp och ner, upp och ner! Kan det någon jävla gång stabilisera sig. Men nej, det kommer det inte att göra. Jag vet det. Inte förrän den dagen då vi har ett barn i vår famn. Då kommer detta elände ta slut.

När kommer den dagen? När är det vår tur?

Jag blir så förbannad...denna skit ska man behöva stå ut med att höra!

En man vars fru X är höggravid (och dessutom trebarnsmor) står och pratar med en bekant kvinna:

 - Har det blivit något än, frågar kvinnan.

 - Nej, inte än. Men däremot fick grannen barn häromdagen och hon skulle ju inte ha förrän om två veckor. Så det kändes ju lite sådär, säger mannen.

 - Jaha, svarar kvinnan lite frågande.

 - Ja, det har ju blivit lite av en tävling om vem som skulle få först och så...och nu fick dom ju två veckor för tidigt så det tyckte ju X var lite jobbigt och inte så vidare kul...

JOBBIGT??? VAD??? WHAT??? HUR FAN KAN MAN STÅ OCH SÄGA SÅDÄR??? Nej men stackars dom! Oj, fick dom inte först! Men herregud - jag förstår att dom tycker det var riktigt jobbigt! Fy vad hemskt...............!!!!!!!!!! GRRRRRRRRRRRR!!!!!

Stackars, stackars dom!!! Det måste ju bara vara sååååååå jobbigt!!!!!

Folk vet fan inte vad jobbigt är!!!

Men det är väl som det jag varit inne på tidigare - alla lever under sina förutsättningar. Det är jag fullt medveten om. Men det gör så himla ont i mitt hjärta av att höra sånt där. Jag hade bara sådan lust att gå fram till honom och säga något i stil med:

 - Gå hem till din fru och be att hon ringer mig så ska jag ta och berätta för henne vad jobbigt är!

Jobbigt är att:

- Varje dag vakna upp och längta efter någon man inte ens träffat.

- Varje dag tänka, drömma och hoppas på att det någon gång ska vara vår tur att få ett barn.

 - Varje dag gråta över att detta gör så ont, så ont, så ont.

 - Varje dag ha ångest över att inte kunna glädjas med sina vänner över deras familjelycka och graviditeter.

 - Varje dag se familjer på stan eller på förskolan och undra om vi nånsin kommer få vara med om det där.

 - Varje dag se gravida kvinnor och tvinga sig själv att vända bort blicken för att tårarna bränner i ögonvrån.

 - Varje dag komma hem till ett hem som är så väl förberett för att få ta emot ett barn och varje dag behöva inse att det kanske aldrig kommer ske.

 - Varje dag behöva fundera på vad som är fel.

 - Varje dag behöva fundera på om vi ska fylla i adoptionspapperna eller inte.

 - Varje dag behöva leva med denna tomhet i hjärtat.

 - Varje dag behöva leva med sorgen efter något man ens inte haft.

 - Varje dag behöva leva med avundsjukan gentemot alla andra som har det vi inte har.

 - Varje dag behöva utstå ilskan och frustrationen över denna barnlöshet.

 - Varje dag behöva böna och be om att vi kommer få vara med om ett mirakel.

 - Varje dag gå och lägga sig med en sorg tung som en sten i hjärtat och veta att man vaknar upp precis på samma sätt nästa dag och att inget förändrats.

DET ÄR JOBBIGT!