Lite funderingar och tankar...

Det är lätt att sitta i en situation där man har det väldigt jobbigt och glömma bort att många människor runtomkring en också kanske har det jobbigt - fast på sitt eget sätt utifrån sin egen situation. Det som dom upplever som jobbigt kanske vore rena drömmen för mig och tvärtom.

För mig och J vore en hel kväll med bebisskrik, amning och blöjbyten rena rama drömmen. För någon som lever med detta varje dag och natt vore kanske vår kväll ,utan barn och med bara oss själva att rå om, rena rama drömmen. För mig är det ibland svårt att förstå det - det enda jag så desperat längtar efter är ju allt annat än all denna lediga och fria tid som jag har i mitt liv. Även om jag fyller upp den med en massa saker, människor och händelser så blir jag ständigt påmind om den. För längtan och tomheten efter ett barn knackar ständigt på. Kanske är det ibland också så för alla dom som har barn och som sitter i vår motsatta sits - att det enda dom desperat längtar efter emellanåt är barnledig och fri tid till att göra vadsomhelst.

Vem vet vad som kommer hända den dagen (om den någonsin kommer...okej, nu ska jag vara positiv...jag ändrar mig...NÄR den kommer) vi lyckas få barn? Då kommer jag antagligen leva utifrån mina förutsättningar och då, trots denna långa, jobbiga kamp och dessa frustrerande år som barnlös, sucka över att inte ha massa egen och fri tid till att göra vad som helst. Just nu känns det otänkbart att jag kommer göra det, men människan fungerar så...vi anpassar oss efter situationen vi befinner oss i och utgår hela tiden ifrån den.

Om någon hade sagt till mig för fem år sedan:

-M, du och J kommer inte att kunna få barn utan kommer gå igenom flera svåra och tunga år som barnlösa och en mängd provrörsbefruktningar o.s.v

Ja, om någon hade sagt det till mig 2005, då hade jag nog bara skakat på huvudet och sagt att det skulle jag aldrig klara av!

Man vet verkligen inte vad man har att vänta sig av livet...men en sak som man verkligen vet är att vad som än händer så är människan skapad till att anpassa sig. Vi är anpassningsbara och starka varelser. 

Man undrar ju ibland hur denna resa ska sluta. Kommer J och jag att sitta här om några år med ett biologiskt barn, ett adopterat barn eller inget barn alls? Väldigt skrämmande att tänka så långt framåt. Därför undviker vi så gott det går att tänka så. Vår framtid sträcker sig enbart så långt som till nästa behandling.

Det är nämligen då som vår framtid skrivs.