På fredag ska vi få göra en HSG-röntgen. Detta görs för att kartlägga äggledarnas och livmoderns utseende samt för att undersöka passagen i äggledarna. Jag gjorde en sådan för 2 1/2 år sedan på Sofiahemmet men eftersom dom vill utreda oss ytterligare så vill läkarna göra ännu en. Hurra. Det värsta är att det gjorde så sjukt ont sist så jag orkar inte ens tänka på det. Och den enda smärtlindring jag får ta är alvedon. 

Denna röntgen går till så att en läkare för upp en tunn plastslang upp till livmodermunnen. Genom slangen sprutas det in kontrastvätska in i livmodern och ut genom äggledarna. Hemskt känns det. Och ont, ont, ont gör det.  

Dom kommer inte hitta något. Jag vet det. Allt kommer se toppen ut - som det alltid gör. Jättefin livmoder, jättebra slemhinna, toppenfina ägg, kanonbra spermier, kalasbra befruktning - ja, herregud vad allting alltid ser så jävla bra ut! 

Men vad är det då som är fel? Varför kan inte läkarna svara på det? Jag önskar ibland att vi hade levt hundra år framåt i tiden. Är säker på att fertilitetsforskningen har kommit långt då och läkarna utan problem hade kunnat ge oss ett säkert svar på vad problemet är.  

Fan att det inte går att fly undan alla känslor. Jag vill trycka bort och förtränga dom och aldrig mer se dom. Vem i helvete straffar oss på det här sättet och varför? Vad är mitt INGENTING som jag kände igår? Hallå! Kom tillbaka! Jag vill inte känna så här. Jag vill inte känna något alls. 

En dålig kväll är det ikväll. Riktigt jävla pissdålig.

Ont i kroppen, ont i själen, tårarna svider bakom ögonlocken och klumpen sitter i halsen. Varför blir det alltid så här? 

VI och VÅR relation tar mycket stryk just nu. Mer än vad vi egentligen klarar av. Vi försöker så gott det går att hålla oss på banan, men det är inte lätt. Barnlöshet är inte lätt någonstans. En ständig känsla av utanförskap. Men också ett lidande som gör att vi ställer oss utanför. Orkar inte med lycka - jag hatar lycka. 

Egoistisk och bitter - det är vad jag är ikväll. Eller är det kanske förtvivlad och olycklig? Desperat? Förkrossad? Vad vet jag. Efter fyra års helvete flyter alla känslorna ihop till en enda röra och jag kan inte längre urskilja vad som är vad. Kroppen har liksom slagit av sig själv och stängt ner alla funktioner. 

Glädje och lycka - RIKTIG och genuin glädje och lycka. Jag kommer inte längre ihåg hur det känns. Fan ta barnlösheten som berövat mig detta! Barnlösheten kan fan dra åt HELVETE!

...för ert engangemang, era inlägg och kommentarer under denna FET- period. Vi läser allt ni skriver och vi båda uppskattar det mycket. Ert stöd värmer oss gott i denna kalla, hårda och misslyckade IVF-kamp. 

Kram M och J

Blödningen är här tillsammans med en mensvärk från helvetet och graviditetstestet skriker MINUS. Precis som jag trodde har vi ännu en gång misslyckats. 

Imorgon blir det samtal till fertilitetscentrum. 

Jag är inte ledsen, knäckt eller nedbruten. Känner INGENTING. Jo, kanske att vi borde lägga ner det här och istället helhjärtat satsa på adoption. DET känner jag just idag och just nu. Det skulle vara en sådan befrielse. 

MEN...vi har lovat oss själva att göra ALLT i vår makt innan vi släpper taget. Alltså kommer vi använda oss av de embryon som vi har kvar i frysen till att börja med och sedan kanske också genomföra det sista stora IVF-försöket med ännu en hormonbehandling. OM läkarna anser att det är lönt att fortsätta vill säga. Sedan kommer det vara STOPP. Inget mer, ALDRIG mer. Och vi kommer i sådana fall få acceptera att vi aldrig någonsin kommer få biologiska barn. Och jag som kvinna kommer få förlika mig med tanken på att aldrig få vara gravid, uppleva en förlossning eller få amma mitt barn...

Därmed är IVF-försök nr. 8 historia. 

...och fortfarande ingen mens. Men jag är helt säker på att det inte har att göra med en graviditet. Nej, det här är bara mensen som har fått spelet och väljer att inte dyka upp. Hade det fungerat så skulle graviditetstestet igår utan tvekan visa positivt, igår var det ju ändå 16 dagar sedan ägglossning och 11 dagar sedan vi återförde en blastocyst (14 dagar om man räknar som vid kortidsodling). Många av dom som återför långtidsodlade ägg testar plus redan några dagar efter FET. 

Vill bara att mensen ska komma igång nu. Jag kontaktade kliniken idag och frågade om det var lönt att fortsätta ta crinonen fram till fredag då vi har vår "riktiga" testdag. Hon tyckte att jag skulle göra det men bekräftade också att det var så att crinonen kunde skjuta upp mensen.

Suck...

Tog ett test. 

Minus, minus, minus, minus...alltid minus. 

Varför skulle det bli något annat den här gången? Varför skulle det nånsin bli vår tur?

Jävla kropp och jävla försenade menshelvete. 

lyder så här:

Jag är ett psykiskt nervvrak som inte kan fokusera på något annat än toalettbesöken nu. Jag googlar mig sönder och samman på internet för att se vad andra har för erfarenheter. Min puls är förhöjd och jag har spänningshuvudvärk. Jag vet att jag borde göra något helt annat - typ gå på stan eller ta en promenad eller vadsomhelst...men det går helt enkelt inte. Tror fortfarande att mensen ska dyka upp vilken sekund som helst och funderar på om crinonen (vaginalgel) jag tar varje morgon skjuter upp den. Imorse kom det ut (ursäkta men nu blir det lite äckelvarning) vita klumpar crinone för det antagligen börjar bli överfullt därinne. Och visst har jag förut fått ut klumpar - men de har då alltid varit mörka och kommit i samband med mensen.

Vad betyder allt det här? Fan att man blivit så bränd under alla dessa år att jag inte ens vågar hoppas lite. Jag vågar helt enkelt inte. Fallet kommer bli alldeles för hårt då. Det kommer det förmodligen ändå bli nu. 

Det enda sättet att få svar är att ta ett graviditetstest. Därmed kommer vi antingen bli överlyckliga eller förkrossade. Det finns liksom inget mellanläge. Jag har tagit säkert hundra tester under dessa fyra år. ALLA har visat ett minusstreck. Jag tror helt enkelt inte på graviditetstest. Fungerar dom verkligen? Kan dom visa annat än minus? Jag är tveksam.

J har varit bortrest under helgen men är nu på väg hem. Vi har pratat om att ta ett test under dagen, men jag vet inte. Vi kanske ändå väntar en dag till, eller två. Åh, jag blir galen på det här. Fan, det kanske ändå är lika bra att få det överstökat idag så slipper jag vara ett nervvrak på jobbet imorgon. Behöver tid att gråta och sörja om det ännu en gång visar negativt. Vi får se helt enkelt. 

Nu ska jag försöka slita mig från datorn för att äta lite frukost. 

...säger jag godnatt. Ruvardag 13 är över. Ingen flytning och ingen mens...