Inlägg publicerade under kategorin IVF 4

Av drommenomenfamilj - 8 december 2010 22:41

Pratade med fertilitetscentrum häromdagen och meddelade att vi ännu en gång misslyckats. Vad trevligt det vore att någon gång få meddela att vi lyckats. Undrar hur det känns?


Nu vid sista behandlingen fick vi ett ägg till frysen, och detta kommer vi göra en frysåterföring på i januari. Men eftersom kliniken inte öppnar förrän den 10:e januari igen så är det inte säkert att vi kommer kunna göra den i början av januari. Jag får troligtvis min mens i slutet av december vilket betyder att kliniken knappt hunnit öppna förrän det är dags för min ägglossning. Vår vanliga otur alltså. Så i sådana fall måste vi vänta till slutet av januari. Suck. Om ägget överlever upptiningen dvs, det återstår ju att se. 


Vi planerar för 7:e återföringen....varför i helvete då? Är man dum i huvudet eller vad? Svar JA! Det blir man av den här cirkusen. Jag tror ju inte ens på det här längre. 


Idag har jag faktiskt tagit mig ut en sväng och träffat lite folk. Vet ju att jag måste fast jag helst av allt bara vill sitta hemma och inte göra något alls. Jag känner mig rätt bedövad - känslomässigt alltså. Konstig och obehaglig känsla. Önskar den kunde försvinna. 


Annars är det rätt lugnt här hemma. Stormen har börjat lägga sig för denna gång.




ANNONS
Av drommenomenfamilj - 6 december 2010 19:29

En sak har slagit mig den senaste veckan och dom senaste dagarna - överlever jag och J och vår relation den här kampen så kommer vi ta oss igenom vad som helst framöver i livet. Så känns det i alla fall. För fy fan vad detta sliter på oss - den här gången mer än nånsin. Bråk, bråk och mera bråk. Frustration, ilska och missförstånd på missförstånd avlöser skrik och gråt-attacker här hemma. Mest är det jag som står för den biten. Sedan kramas vi i all oändlighet och jag gråter ännu mer. Sedan börjar det om från början igen. Och inte nog med att vi påverkas  - hela vår omgivning, familj och vänner, tar stryk av den här situationen. Ingen vet varken ut eller in. Alla vill hjälpa oss lösa situationen men ingen kan göra något åt den. Det enda alla kan göra är att bara finnas där. Och det blir ju också slitsamt till slut. Allt är som en ond cirkel som aldrig tar slut! 


Ikväll har jag i alla fall bestämt mig för att ta ett kliv upp ur tv-soffan för att göra något annat. Vet inte vad - det spelar inte så stor roll. Det kan vara vad som helst så länge det inte innefattar passivt googlande om barnlöshet på nätet stillasittande i en soffa en hel kväll. Det leder inte till något gott alls. 


Tack Maria för att du delar med dig av din erfarenhet. Jag önskar vi också kan vara så lyckligt lottade att det en dag bara händer spontant. Du ger oss hopp. 








ANNONS
Av drommenomenfamilj - 5 december 2010 19:06

Det är vad vi är. 


Först och främst tillhör vi den minoritet på ca 20 % som inte lyckas bli gravida inom ett år. Sedan tillhör vi den minoritet på 10 % som inte lyckas bli gravida inom två år. Sedan tillhör vi den minoritet på ca 25 % som inte blir gravida på de tre första IVF-försöken. Vi tillhör också den minoritet som dom inte lyckas hitta något fel på - dom oförklarligt barnlösa som är ca 33,3 % av dom 10% som inte lyckas bli gravida inom två år. Hur mycket otur ska man ha egentligen?


I nuläget har vi kommit fram till att vi har två alternativ att välja mellan.

Alternativ 1:
Antingen att helt och hållet strunta i de IVF-försöken vi har kvar, fokusera på varandra och försöka hitta tillbaka till livsglädjen igen. Och framöver kanske börja fundera mer seriöst på det här med adoption.


Alternativ 2:

Att satsa ALLT vi har på dom sista IVF-försöken nu under det kommande halvåret/året för att sedan (om det inte lyckas) kunna lämna detta bakom oss, känna att vi gjort allt vi kunnat och sedan gå vidare med livet och våra adoptionstankar.


Alternativ två innebär ju då att jag med all säkerhet kommer vara relativt knäckt till och från under den kommande tiden. Men på något sätt vet jag ju att det är tillfälligt och om jag bara tar mig igenom dessa behandlingar så kan vi båda känna att vi gjort allt som står i vår makt för att få ett biologiskt barn. För det vi båda känner starkt är att vi inte orkar hålla på med det här hur länge som helst. På ett sätt skulle det vara så skönt att bara säga tack och hej till alla IVF:er och få börja leva igen. Men vi vet båda att vi då skulle gå och fundera resten av livet på hur det skulle gått ifall vi hade valt att göra dom sista IVF:erna. Tänk om? Och det vill ingen av oss. Vi vill ju som sagt göra ALLT vi kan.


Imorgon kommer fertilitetscentrum ringa för att ta reda på hur denna behandling gick. Och antagligen kommer vi bestämma hur vi ska gå vidare. Så frågan är vad vi ska säga till dom. "Tack och hej"...eller "vi kör igen".


Måtte detta eländes-elände vara över snart. 




Av drommenomenfamilj - 3 december 2010 22:23

När slutar man egentligen? När och hur ska man kunna bestämma sig för att det är dags att ge upp? Att sluta hoppas och drömma, att sluta tro på mirakel, att sluta längta efter ett barn - en familj? När gör man det valet och hur? Att säga stopp, nu är det nog. Nu orkar vi inte mer. Detta tar död på oss.


För så känns det just nu. Jag känner att jag kvävs av all denna sorg och smärta som håller oss och framförallt mig i ett krampaktigt tag. J hanterar situationen något bättre, men det sliter något fruktansvärt på honom också. Han känner sig hjälplös och otillräcklig. Jag känner mig arg, konstant ledsen och frustrerad. Bra kombination? Nej, inte direkt. Och mitt i allt detta ska vi ta ett beslut om att antingen fortsätta med IVF-försöken eller helt enkelt sluta. Välja mellan att fortsätta må pissdåligt och sätta vår relation och vårt välmående på spel om och om igen eller välja att fortsätta vara barnlösa och deprimerade. Pest eller kolera.


Så vad gör vi. Vi försöker samtala, prata och komma fram till något. Men det är en omöjlighet i detta läge. En ren jävla omöjlighet. Vi tar inget beslut. Inte nu i alla fall. Nu sörjer vi, gråter, skriker, bråkar, är ledsna, frustrerade och arga. Men också trötta - eller utmattade är nog ordet. I varsin jävla ände av den förbannade tv-soffan. 




Av drommenomenfamilj - 2 december 2010 20:22

Ja, vad ska vi göra nu då? Lägga oss ner och dö? Bråka och skrika tills vi tar kål på varandra? Sörja år in och år ut tills inget finns kvar av varken oss eller vår relation? Bli deprimerade? Skilja oss? Flytta?


Nä...för så lätt ska det ju tydligen inte vara. Nej då, vi måste RESA OSS och FORTSÄTTA KÄMPA!


VILKET JÄVLA SKÄMT! Fortsätta kämpa? SOM ATT VI INTE HAR KÄMPAT NOG??


Hur mycket ska en människa orka med egentligen? Nej just det ja, samtidigt som vi fortsätter sitta fast i den här skiten ska vi se till att ha ett lyckligt äktenskap också, träffa vänner, göra roliga saker, arbeta. HAHAHA...eller hur? Det är också ett jävla skämt!


Det går inte en enda dag, en enda timma, en enda minut utan, en enda sekund utan att jag tänker på det här. Dom som tror något annat kan ta och fundera en gång till.


Är så jävla arg och förbannad på livet som gör det här emot oss. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Jag vill också fortsätta leva det liv jag och vi har byggt upp, jag vill ta del av mina vänners småbarnsår, jag vill vara mammaledig, jag vill hämta skrikande barn på förskolan, jag vill ha liv och rörelse här hemma och ett golv fullt med leksaker.


Det är så tyst här, alltid så tyst.


Jag vet inget om familjelivet, medan alla mina vänner lever det fullt ut. Ett barn, två barn, säkert snart tre. Dagarna fyllda med saker som ska ordnas och fixas och styras med. Jag har inget av det. INTE NÅGOT. Jag sitter framför en jävla dataskäm och skriver mig förtvivlad på en jävla blogg för att på något sätt försöka kunna hantera allt det som händer inom mig och runtomkring mig. Men inte ens det går särskilt bra. För jag tappar hela tiden bort mig själv, trots tappra försök emellanåt att återgå till något slags normalt liv. Men det varar inte i längden. Den psykiska påfrestningen blir alldeles för stor och jag ramlar tillbaka ner igen. Som nu. Och så ligger jag här nere och grottar ner mig och förskjuter alla för att jag inte klarar av att varken se, höra eller prata med någon.


För alla andra har det jag vill ha. Och jag ser i kors. Avundsjukan är enorm och bitterheten ännu större. Jag vill skrika, gråta och kasta saker. Men förstår att jag kommer vara lika barnlös som förut trots detta. Inget jag gör kan få mig gravid.

INGET! För jag är så jävla infertil som man bara kan bli. Kvinna och icke fertil - helt jävla oförmögen till reproduktion. Oförmögen till att skapa liv. Mina forplantningsorgan är obrukbara och INGEN kan tala om för mig vad felet är. Om det är mig eller om det är vi båda? Är det äggen? Är det spermierna? Är det livmodern? VAD I HELVETE ÄR FELET? Kan någon snälla tala om vad vi ska ta oss till?


Nej kära vänner och familj, jag håller inte på att bli tokig. Jag lider bara så jävla fruktansvärt mycket av det här och vet inte vad fan jag ska ta mig till. Vad vi ska ta oss till? Hur vi ska orka? Om vi ska fortsätta kämpa? Jag vet varken ut eller in och har så ont i hela kroppen och själen så det känns som om hela jag blöder som ett öppet sår. Och ingen kan få mig att läka hur mycket alla än försöker.


Av drommenomenfamilj - 30 november 2010 17:41

Har fått mens. Vad FAN är meningen med det här jävla HELVETET!!!!


SNART FYRA ÅRS HELVETE OCH 6 PROVRÖRS-BEFRUKTNINGAR! Den läkare som säger att vi fortfarande ska vara hoppfulla kan dra så långt åt helvete det bara går!!!!!!!!


MEN FINE!!! DÅ LEVER VI VÄL FÖR HELVETE UTAN BARN då och förblir bittra på ALLA andra som lyckas med det vi inte kan!!!!! För en familj är ju tydligen INTE något vi gjort oss förtjänta av!!!!!!!!!!!  Är så jävla arg, besviken, ledsen, förbannad och hatisk. Roligt liv detta kommer bli!!! Ett liv fyllt av bitterhet och avundsjuka på ALLA andra som har det vi ALDRIG kommer få!!!!!


FY FAN för det här jävla förbannade helvetesskiten!!!


Av drommenomenfamilj - 23 november 2010 22:40

Under åren som gått har jag analyserat, analyserat, analyserat, analyserat och tro det eller ej fortsatt analyserat symptom. Varje månad - år in och år ut. Varje ruvardag vid varje behandling. Nu är det slut med det! Nu kör jag en ny taktik - jag låtsas som det regnar och ignorerar fullständigt det fakta att jag genomgått IVF nr 4. Därav min tystnad på bloggen. Så jag fortsätter hålla andan och helt enkelt fortsätter att INTE analysera...ja, inte ens tänka på det...(så gott det går i alla fall)


Vi hörs snart...



Och tack ännu en gång för alla fina, fina kommentarer. Åh vad dom värmer gott!

Av drommenomenfamilj - 16 november 2010 17:50

Med vår vanliga tur så ringde ju självklart telefonen i förmiddags. Dolt nummer och jag förstod direkt vad det gällde. Endast 4 ägg blev befruktade vilket innebär att det inte blir någon långtidsodling för oss denna gången heller  .  Skit också.


Men samtidigt måste vi försöka glädja oss åt de fyra som faktiskt blev befruktade. Fyra är ju jättebra  ! Ett av dom kanske är det lilla guldägget.


Så imorgon blir det återföring.


Förresten, tack för era fina kommentarer och för att ni hejar på! Det värmer gott!

Presentation


Jag heter M, är 32 år och bor i Stockholm. Välkommen till min blogg som handlar om vår kamp om att få ett barn. Vi är oförklarligt barnlösa och har försökt få barn i 4,5 år. Efter 9 misslyckade IVF-försök blev vi gravida på försök nr 10 - med tvillingar!

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Drömmen om en familj med Blogkeen
Följ Drömmen om en familj med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se