...blir det återföring. 

Jag känner mig lite smått kluven i mitt bloggande. Har så mycket att berätta från adoptionskursen vi gått och hade tänkt att försöka dela med mig av det här på bloggen. Men nu när vi plötsligt ramlat in i IVF:andet igen har jag fått lite svårt att fokusera på det. Som jag tidigare sagt så känner jag att jag helst vill fokusera på en sak i taget. Så allt vi lärde oss på föräldrautbildningen får vänta ett tag helt enkelt. 

Hur känner vi då inför ett nytt försök? Ja, vi pratar inte om det jättemycket. Allt har liksom redan sagts. Däremot så funderar vi nog både J och jag på hur vi ska lyckas ta oss igenom veckorna som följer. Vi har alldeles för mycket erfarenhet av hur ruvningsperioden känns. Och alldeles för mycket erfarenhet av hur ett negativt besked känns. 

Jag såg "Barn till varje pris" igår på SVT - som handlar om ofrivillig barnlöshet. En av tjejerna som försöker bli gravid pratade om hur det var dom första månaderna av försök - hur naiv man var. Och jag håller verkligen med. Då - sommaren 2007 - trodde vi att vi skulle bli föräldrar inom ett år och började direkt planera för var barnsängen skulle stå. Herregud. Mer än fyra år senare står det fortfarande ingen barnsäng i det hörnet. En stol med smutstvätt däremot. Undrar vilka vi hade varit idag om barnet verkligen hade kommit då? Hade vi varit på samma sätt som vi är idag eller hade vår relation sett annorlunda ut? Hur påverkas egentligen en relation av att gå igenom flera år av barnlöshet, tröstlös sorg och kamp? År av IVF-försök, psykoterapi och tårar?

Det verkar som att det är dags för ännu en återföring. Nr 10 i ordningsföljd. FET 5 blir detta i sådana fall. 

Känns som att oddsen är på vår sida...NOT!

Konstigt hur allt som har med adoption att göra kan få oss att må så bra och känna hopp medan allt som har med IVF att göra får oss att ständigt bryta ihop och må så jävla dåligt. Jag hatar allt som har med IVF att göra. ALLT.

Men varför ger vi oss inte då? Bra fråga.

För att vi alltid ska kunna säga att vi gjorde ALLT vi kunde. Därför ger vi oss inte. Om den lilla frysisen klarar upptiningen så kanske det blir återföring i början av nästa vecka.

Suck. Glädje...Hallå!! Glädje, hopp och hurrarop?! Var är dom känslorna? Hallååå...? Har visst tappat dom på vägen någonstans mellan återföring ett och nio!!

Här nedan hittar du ett program om adoption som sändes på kunskapskanalen för några veckor sedan. 

Om programmet: 

"Sverige är det land i världen som adopterar flest barn per invånare. Får barnen och deras familjer det stöd av samhället som de behöver? Rebecca Vinterbarn Elg diskuterar med adoptivföräldrar, psykologen Anna Elmlund samt Peter Högman, arrangör av sommarläger för adopterade. Vi följer också upp mammor och barn från UR:s serie "Min dotter från Kina"."

En timme om adoption

...om sådant dom inte har en aning om! Alla dessa expertråd från människor som tror sig kunna en massa. Suck! 

Det har varit tyst ett tag från mig men jag ska försöka börja skriva lite igen. Behöver nog det. Skönt att skriva av sig emellanåt. 

Vi har nu avslutat vår föräldrautbildning - sju tillfällen, 21 timmars samtal kring allt från barnlöshet, adoptionsländer till anknytning och olika länders krav på blivande adoptivföräldrar. Det har varit ett fantastiskt forum för oss där vi har träffat andra par och ensamstående i samma situation som oss. Människor som drömmer om precis samma sak som vi  - att få bli en familj. 

Trots alla dessa timmar och den stora kunskap vi fått om detta område så finns det människor som ändå tror sig veta bättre. Jag blir gaaalen! Gaaaahhhh...Så skönt att få ur sig det. 

Kanske är det så att det är upp till oss nu att informera omgivningen kring vad det innebär att adoptera. Måste kanske lägga ilskan över denna okunskap åt sidan och istället möta den med lite ödmjukhet. Självklart kan ju inte vi bara räkna med att alla ska förstå hur det är att vara i en adoptionsprocess lika lite som omgivningen kan förstå hur det är att ha försökt få barn under 4,5 år och genomgått en jävla massa behandlingar och sjuhundrafemtioelva graviditetsbesked från alla andra! Men ibland är det bara så sjukt frustrerande att inte tillhöra "majoriteten" i samhället. 

Fick frågan häromdagen: -  "Har du barn?" 

Med en klump i halsen svarade jag: - "Nej, inte ännu". Fast egentligen ville jag börja skrika och kasta saker på denna fina och trevliga person (som jag upplevde honom vara) och hålla en föreläsning om varför MAN ALDRIG BÖR STÄLLA DEN FRÅGAN!!!!!!!!!!!!!!!!

Min man fick också frågan häromdagen - fast från en engelsman han precis träffat. 

- "Do you have kids?"

 - " No, but we´ve tried for the last four years. But it doesn´t work "

- "Have you tried IVF"

....och sedan var samtalet igång. J svarade ärligt och uppriktigt till denna främling. Och som belöning fick han möta en människa som hade precis samma erfarenhet som vi. Förutom att det till slut hade lyckats bli ett barn för han och hans fru. Undrar vad som hade hänt om jag hade varit uppriktig mot den där fotografen som jag knappt kände. Hade han också en erfarenhet att dela med sig av? Det får jag aldrig veta. Ibland orkar jag inte och vill inte säga som det är. Ibland vill jag bara vara som alla andra. 

Men det är väl klart att man måste få ställa frågan. Herregud, jag tillhör en minoritet i samhället som är barnlös och vill dö varje gång jag får den frågan. Vem är jag att sätta upp regler? 

Åter till vad detta inlägg egentligen handlade om. Okunskap. Som jag så många gånger förr mött. Människor som tror sig veta, som vill komma med exempel. Sluta med det. Genast. 

På torsdag den 6/10 börjar serien:

"Drömmen om ett barn" nu på torsdag på tv 3 kl.20.00

Renee Nyberg har följt sju par under en längre tid som alla kämpar för att få barn.