...blir det återföring. 

Jag känner mig lite smått kluven i mitt bloggande. Har så mycket att berätta från adoptionskursen vi gått och hade tänkt att försöka dela med mig av det här på bloggen. Men nu när vi plötsligt ramlat in i IVF:andet igen har jag fått lite svårt att fokusera på det. Som jag tidigare sagt så känner jag att jag helst vill fokusera på en sak i taget. Så allt vi lärde oss på föräldrautbildningen får vänta ett tag helt enkelt. 

Hur känner vi då inför ett nytt försök? Ja, vi pratar inte om det jättemycket. Allt har liksom redan sagts. Däremot så funderar vi nog både J och jag på hur vi ska lyckas ta oss igenom veckorna som följer. Vi har alldeles för mycket erfarenhet av hur ruvningsperioden känns. Och alldeles för mycket erfarenhet av hur ett negativt besked känns. 

Jag såg "Barn till varje pris" igår på SVT - som handlar om ofrivillig barnlöshet. En av tjejerna som försöker bli gravid pratade om hur det var dom första månaderna av försök - hur naiv man var. Och jag håller verkligen med. Då - sommaren 2007 - trodde vi att vi skulle bli föräldrar inom ett år och började direkt planera för var barnsängen skulle stå. Herregud. Mer än fyra år senare står det fortfarande ingen barnsäng i det hörnet. En stol med smutstvätt däremot. Undrar vilka vi hade varit idag om barnet verkligen hade kommit då? Hade vi varit på samma sätt som vi är idag eller hade vår relation sett annorlunda ut? Hur påverkas egentligen en relation av att gå igenom flera år av barnlöshet, tröstlös sorg och kamp? År av IVF-försök, psykoterapi och tårar?