Alla inlägg under december 2010

Av drommenomenfamilj - 21 december 2010 22:12

Sitter här och ser tillbaka på året som gått. Året som skulle vara vårt. Året då vi skulle bli föräldrar. Året då vår kamp äntligen skulle vara till ända. Året då vi äntligen skulle få bli en familj. Vårt år - 2010. 


Nu 350 dagar senare och många tårar fattigare är jag alltför medveten om att så inte blev fallet. Inte detta år heller. År 2007 började vi längta. År 2010 befinner vi oss fortfarande i exakt samma situation - dock med OÄNDLIGT mycket mer hjärtesorg än för tre och ett halvt år sedan och med mycket STOR erfarenhet om att livet inte alltid blir som man trott. 


Detta året har till största del handlat om hopp, kamp och besvikelse. Om och om och om igen. Tårar, sorg och elände har till och från varit en stor del av vår vardag. Men det har också funnits mycket viljestyrka, kraft och envishet. Känns overkligt att jag ens besitter dessa egenskaper efter alla år - men nog är det så. 

Det har också varit mycket kärlek - mellan oss men också från så många andra håll från människor i vår närhet. Familjeband har stärkts likväl som vänskapsband. Hur är det dom säger - det vi inte dör av gör oss starkare. Har svårt att se det så när jag befinner mig mitt i den här kampen - men mitt sunda förnuft säger mig att det med största sannolikhet är så. 


Detta år kommer förmodligen vara ett år som jag lägger långt nere i mitt historiska arkiv och jag hoppas att jag aldrig nånsin behöver ta fram det igen. Jo, dom goda stunderna vill jag kunna plocka fram. Som t.ex. 


* Vår bröllopsdag - önskar jag kunde få återuppleva den ännu en gång. 
* Alla våra oändliga samtal om livet 

* Alla våra härliga frukoststunder här hemma
* Vårt mysiga, ständigt återkommande, lördagskaffe
* Världens bästa keramikkurs
* Alla underbara syjuntor 

* Den fantastiska föreläsningen på Naturhistoriska Riksmuseét i början av året

* Alla fina och fantastiska stunder med mina kollegor och min barngrupp på jobbet 

* Alla härliga stunder med storasyster A och systerdotter E som passerat under året
* De fina bröllop vi varit på under året - däribland det kungliga (även om vi ej var inbjudna)
* Vår skärgårdsutflykt till Grinda 
* Alla härliga badutflykter i somras
* Den helt oslagbara veckan på Gotland!



De stunderna jag däremot kommer begrava så långt ner det bara går är:

* Alla otaliga läkarbesök
* Alla gynekologbesök
* Alla trehundrafemtiolve blodprov jag tagit under året
* Alla  turer fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala
* Alla de tusenlappar vi lagt på hyrbilar och bensin

* Alla de tusenlappar vi lagt på mediciner och ytterligare läkarbesök (inklusive kuratorer samt en psykolog)

* Alla de tusentals kronor vi lagt på privata IVF-behandlingar

* Alla de tårar jag fällt varje gång mensen har kommit de senaste tolv månaderna
* Alla de sprutor jag i tid och otid suttit och injicerat mig själv med inne i badrummet

* Alla de telefonsamtal och telefonköer vi suttit i under året för att ringa till fertilitetsläkare, fertilitetsmottagare, sjuksystrar, vårdguiden 

* Alla de gånger jag legat på hallgolvet ihopkrupen och funderat på syftet med livet

* Alla de gånger vi skrikit och bråkat i ren frustration över denna förbannade barnlöshet

* Alla de gånger då jag totalt brutit ihop för att vi precis fått ytterligare ett graviditetsbesked som inte är vårt

* Alla de gånger jag legat passiv och orörlig under filten soffan framför tv:n i dagar i sträck

* Alla de gånger jag suttit vid köksfönstret och tittat ut på alla småbarnsfamiljer som leker ute på gården och hjärtat hållt på att gå sönder för att det inte är vi

* Alla de gånger jag kissat på den där jävla stickan och den skrikit ut sitt minus

* Alla de gånger inför behandlingar då vi ännu en gång fått upp hoppet...för att sedan bara få det raserat 

* Alla de gånger då jag sett småbarnsföräldrar, mammalediga, pappalediga, familjer i parken, familjer här och familjer där och tänkt att - Varför är det inte vi?

* Alla de gånger jag slutat höra av mig till min familj och mina vänner bara för att jag mår så sjukt dåligt och inte klarar av att prata med någon

* Alla morgnar jag legat kvar i sängen och försökt komma på en enda anledning till varför jag skulle gå upp

* Alla de gånger vi tackat nej till tillställningar för att vi varit helt under isen p.g.a påfrestande hormonbehandlingar och nedstämdhet

* Allt det det jävla nässprayet jag tryckte i mig inför IVF nr 3

* Den enorma överstimulering jag fick vilket ledde till en fyra dagars lång sjukhusvistelse med enorma smärtor

* Den ENORMA djupa svacka jag ramlade ner i efter misslyckandet efter sjukhusvistelsen

* Alla de tusentals och åter tusentals tårar som fällts här hemma under detta året


Så snälla gode GUD eller vilken högre makt som nu finns däruppe - låt 2011 bli ett bättre år för oss. Jag tycker faktiskt vi är värda det. Har vi inte gått igenom nog med skit nu?


God Jul och Gott nytt år!



ANNONS
Av drommenomenfamilj - 8 december 2010 22:41

Pratade med fertilitetscentrum häromdagen och meddelade att vi ännu en gång misslyckats. Vad trevligt det vore att någon gång få meddela att vi lyckats. Undrar hur det känns?


Nu vid sista behandlingen fick vi ett ägg till frysen, och detta kommer vi göra en frysåterföring på i januari. Men eftersom kliniken inte öppnar förrän den 10:e januari igen så är det inte säkert att vi kommer kunna göra den i början av januari. Jag får troligtvis min mens i slutet av december vilket betyder att kliniken knappt hunnit öppna förrän det är dags för min ägglossning. Vår vanliga otur alltså. Så i sådana fall måste vi vänta till slutet av januari. Suck. Om ägget överlever upptiningen dvs, det återstår ju att se. 


Vi planerar för 7:e återföringen....varför i helvete då? Är man dum i huvudet eller vad? Svar JA! Det blir man av den här cirkusen. Jag tror ju inte ens på det här längre. 


Idag har jag faktiskt tagit mig ut en sväng och träffat lite folk. Vet ju att jag måste fast jag helst av allt bara vill sitta hemma och inte göra något alls. Jag känner mig rätt bedövad - känslomässigt alltså. Konstig och obehaglig känsla. Önskar den kunde försvinna. 


Annars är det rätt lugnt här hemma. Stormen har börjat lägga sig för denna gång.




ANNONS
Av drommenomenfamilj - 6 december 2010 19:29

En sak har slagit mig den senaste veckan och dom senaste dagarna - överlever jag och J och vår relation den här kampen så kommer vi ta oss igenom vad som helst framöver i livet. Så känns det i alla fall. För fy fan vad detta sliter på oss - den här gången mer än nånsin. Bråk, bråk och mera bråk. Frustration, ilska och missförstånd på missförstånd avlöser skrik och gråt-attacker här hemma. Mest är det jag som står för den biten. Sedan kramas vi i all oändlighet och jag gråter ännu mer. Sedan börjar det om från början igen. Och inte nog med att vi påverkas  - hela vår omgivning, familj och vänner, tar stryk av den här situationen. Ingen vet varken ut eller in. Alla vill hjälpa oss lösa situationen men ingen kan göra något åt den. Det enda alla kan göra är att bara finnas där. Och det blir ju också slitsamt till slut. Allt är som en ond cirkel som aldrig tar slut! 


Ikväll har jag i alla fall bestämt mig för att ta ett kliv upp ur tv-soffan för att göra något annat. Vet inte vad - det spelar inte så stor roll. Det kan vara vad som helst så länge det inte innefattar passivt googlande om barnlöshet på nätet stillasittande i en soffa en hel kväll. Det leder inte till något gott alls. 


Tack Maria för att du delar med dig av din erfarenhet. Jag önskar vi också kan vara så lyckligt lottade att det en dag bara händer spontant. Du ger oss hopp. 








Av drommenomenfamilj - 5 december 2010 21:21

Jag får så fina kommentarer och det betyder väldigt mycket. Tänkte jag skulle svara på några av dom.


Anna

Tisdag 30 nov 21:03

Hejsan,
Hittade hit för ett tag sedan, då jag själv kommer påbörja min första IVF under 2011. Jag är så himla ledsen för din skull, och jag förstår din ilska. Att få barn känns som något som alla ska kunna... eller förväntas kunna. Vad säger de på din mottagning, har ni goda chanser eller vad tror de är anledning till att ni misslyckas? Jag hoppas verkligen ni blir gravida tillslut. Jag kommer fortsätta titta in här och hoppas att ni snart orkar ta nya tag och se framåt. Är adoption ingen lösning för er?


Svar: Tack snälla för ditt inlägg. Våra läkare har alltid varit positiva då de aldrig hittat något fel på varken mig eller J som skulle betyda att vi inte kan bli gravida. Vi är helt enkelt oförklarligt barnlösa. Läkarna tycker vi ska fortsätta att kämpa.
Under den senaste tiden har vi pratat mer och mer om adoption. Och i framtiden skulle vi absolut kunna tänka oss det om vi aldrig kommer lyckas. Men om vi ska ge oss in i det vill vi vara helt och hållet klara med IVF-försöken.

___________________________________________________________


Lena

Tisdag 30 nov 22:00

NEEEEEEEJ det får inte vara sant. Som sagt gör ett test ändå. Vet att det känns tungt just nu. Ni har rätt att vara ledsna och förbannade. Men det känns ändå innerst inne att ni inte har gett upp utan kommer försöka igen. Jag hoppas att jag har rätt känsla. Jag har sagt det förut och säger det igen. När ni får chansen att sätta tillbaka två, så gör det då. Men ni får nog säga till om det själv det fick vi.
Jag har tänkt och tänker på er hela tiden och har hållt tummarna, för jag VILL att det ska vara er tur nu.
Värmande kramar från Småland


Svar: Tack Lena. Jag har gjort ett test och det var ett starkt minus - som alltid. Vi har pratat med dom flera gånger om att sätta tillbaka
två, men dom har inte velat göra det. Dom vill ju följa socialstyrelsens riktlinjer så gott det går och undvika tvillinggraviditeter. Och ärligt talat undrar jag om det hade hjälpt oss. Vi har ju gjort återföring med flera ägg från samma omgång och inget har lett till graviditet. Så jag har svårt att tro att det skulle göra någon skillnad om vi satte in två samtidigt. Tack snälla för att du tänker på oss och håller tummarna.

________________________________________________________


Emmelie

Torsdag 2 dec 21:44

Hej! Ingen aning om man får göra på detta viset men är surrogat
ett alternativ? För då är det ert fast någon annan som bär det!
Vet att du självklart vill bära det själv och som jag förstått det vill
ni ju helst inte adoptera!

Jag lider verkligen med dig och inför varje gång så har jag
verkligen hoppats för er skull! Hoppats på det där inlägget där de
står vi har lyckats!


Svar: Nej, surrogat är inte tillåtet i Sverige.
Jodå, adoption är absolut något vi kan tänka oss om vi aldrig 

kommer lyckas på egen hand.

Tack snälla för att du hoppas och tror på oss!


_______________________________________________________

Lisa

Fredag 3 dec 10:37

Åh jag är så ledsen för er skull. Men ni måste fortsätta kämpa!
När min kompis låg på BB med sin son (IVF) hade hon pratat
med en annan nybliven IVF mamma som fått sin son på deras
16 e (!!) insättning.så jag tror faktiskt att det bara handlar om
att stå ut,   jävligt hur jävligt det än må vara...Kram!


Svar: Tack snälla du. Oj, 16:e insättningen. Det låter helt galet.
Tror inte jag skulle klara av att gå igenom så många. Det är så
enormt psykiskt påfrestande och man offrar så mycket av sig
själv och sin relation under alla dessa behandlingar.

_________________________________________________________


Camilla

Söndag 5 dec 21:10

Önskar att jag kunde säga hur ni ska göra, men det är ju tyvärr ni som måste avgöra den saken. Men är det inte vettigt att ta en liten paus, paus även om ni bestämmer er för att använda de sista IVF:erna. Ni är är ni ju fortfarande ganska unga och kan fortsätta efter en kort eller eller lång paus. Tror kroppen och själen måste vara någorlunda utvilad utvilad och läkt om det ska fungera. Låt detta sjunka in lite
innan ni bestämmer er, försök att mys extra mkt i jul och
bestäm er sedan! Jag hoppas iaf att ni orkar ta nya krafter...
Många kramar C


Svar: Tack Camilla. Jo, egentligen tror jag att det skulle vara
bra att ta en paus, men jag är så trött på att detta är en sådan
lång och utdragen process. Jag och vi vill vidare. Vi orkar inte
vara kvar och stampa omkring i det här IVF-träsket hur länge som helst. Det håller på att knäcka oss emellanåt. Tack snälla för
att du hoppas och tror på oss.




Av drommenomenfamilj - 5 december 2010 19:06

Det är vad vi är. 


Först och främst tillhör vi den minoritet på ca 20 % som inte lyckas bli gravida inom ett år. Sedan tillhör vi den minoritet på 10 % som inte lyckas bli gravida inom två år. Sedan tillhör vi den minoritet på ca 25 % som inte blir gravida på de tre första IVF-försöken. Vi tillhör också den minoritet som dom inte lyckas hitta något fel på - dom oförklarligt barnlösa som är ca 33,3 % av dom 10% som inte lyckas bli gravida inom två år. Hur mycket otur ska man ha egentligen?


I nuläget har vi kommit fram till att vi har två alternativ att välja mellan.

Alternativ 1:
Antingen att helt och hållet strunta i de IVF-försöken vi har kvar, fokusera på varandra och försöka hitta tillbaka till livsglädjen igen. Och framöver kanske börja fundera mer seriöst på det här med adoption.


Alternativ 2:

Att satsa ALLT vi har på dom sista IVF-försöken nu under det kommande halvåret/året för att sedan (om det inte lyckas) kunna lämna detta bakom oss, känna att vi gjort allt vi kunnat och sedan gå vidare med livet och våra adoptionstankar.


Alternativ två innebär ju då att jag med all säkerhet kommer vara relativt knäckt till och från under den kommande tiden. Men på något sätt vet jag ju att det är tillfälligt och om jag bara tar mig igenom dessa behandlingar så kan vi båda känna att vi gjort allt som står i vår makt för att få ett biologiskt barn. För det vi båda känner starkt är att vi inte orkar hålla på med det här hur länge som helst. På ett sätt skulle det vara så skönt att bara säga tack och hej till alla IVF:er och få börja leva igen. Men vi vet båda att vi då skulle gå och fundera resten av livet på hur det skulle gått ifall vi hade valt att göra dom sista IVF:erna. Tänk om? Och det vill ingen av oss. Vi vill ju som sagt göra ALLT vi kan.


Imorgon kommer fertilitetscentrum ringa för att ta reda på hur denna behandling gick. Och antagligen kommer vi bestämma hur vi ska gå vidare. Så frågan är vad vi ska säga till dom. "Tack och hej"...eller "vi kör igen".


Måtte detta eländes-elände vara över snart. 




Av drommenomenfamilj - 3 december 2010 22:23

När slutar man egentligen? När och hur ska man kunna bestämma sig för att det är dags att ge upp? Att sluta hoppas och drömma, att sluta tro på mirakel, att sluta längta efter ett barn - en familj? När gör man det valet och hur? Att säga stopp, nu är det nog. Nu orkar vi inte mer. Detta tar död på oss.


För så känns det just nu. Jag känner att jag kvävs av all denna sorg och smärta som håller oss och framförallt mig i ett krampaktigt tag. J hanterar situationen något bättre, men det sliter något fruktansvärt på honom också. Han känner sig hjälplös och otillräcklig. Jag känner mig arg, konstant ledsen och frustrerad. Bra kombination? Nej, inte direkt. Och mitt i allt detta ska vi ta ett beslut om att antingen fortsätta med IVF-försöken eller helt enkelt sluta. Välja mellan att fortsätta må pissdåligt och sätta vår relation och vårt välmående på spel om och om igen eller välja att fortsätta vara barnlösa och deprimerade. Pest eller kolera.


Så vad gör vi. Vi försöker samtala, prata och komma fram till något. Men det är en omöjlighet i detta läge. En ren jävla omöjlighet. Vi tar inget beslut. Inte nu i alla fall. Nu sörjer vi, gråter, skriker, bråkar, är ledsna, frustrerade och arga. Men också trötta - eller utmattade är nog ordet. I varsin jävla ände av den förbannade tv-soffan. 




Av drommenomenfamilj - 2 december 2010 20:22

Ja, vad ska vi göra nu då? Lägga oss ner och dö? Bråka och skrika tills vi tar kål på varandra? Sörja år in och år ut tills inget finns kvar av varken oss eller vår relation? Bli deprimerade? Skilja oss? Flytta?


Nä...för så lätt ska det ju tydligen inte vara. Nej då, vi måste RESA OSS och FORTSÄTTA KÄMPA!


VILKET JÄVLA SKÄMT! Fortsätta kämpa? SOM ATT VI INTE HAR KÄMPAT NOG??


Hur mycket ska en människa orka med egentligen? Nej just det ja, samtidigt som vi fortsätter sitta fast i den här skiten ska vi se till att ha ett lyckligt äktenskap också, träffa vänner, göra roliga saker, arbeta. HAHAHA...eller hur? Det är också ett jävla skämt!


Det går inte en enda dag, en enda timma, en enda minut utan, en enda sekund utan att jag tänker på det här. Dom som tror något annat kan ta och fundera en gång till.


Är så jävla arg och förbannad på livet som gör det här emot oss. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Jag vill också fortsätta leva det liv jag och vi har byggt upp, jag vill ta del av mina vänners småbarnsår, jag vill vara mammaledig, jag vill hämta skrikande barn på förskolan, jag vill ha liv och rörelse här hemma och ett golv fullt med leksaker.


Det är så tyst här, alltid så tyst.


Jag vet inget om familjelivet, medan alla mina vänner lever det fullt ut. Ett barn, två barn, säkert snart tre. Dagarna fyllda med saker som ska ordnas och fixas och styras med. Jag har inget av det. INTE NÅGOT. Jag sitter framför en jävla dataskäm och skriver mig förtvivlad på en jävla blogg för att på något sätt försöka kunna hantera allt det som händer inom mig och runtomkring mig. Men inte ens det går särskilt bra. För jag tappar hela tiden bort mig själv, trots tappra försök emellanåt att återgå till något slags normalt liv. Men det varar inte i längden. Den psykiska påfrestningen blir alldeles för stor och jag ramlar tillbaka ner igen. Som nu. Och så ligger jag här nere och grottar ner mig och förskjuter alla för att jag inte klarar av att varken se, höra eller prata med någon.


För alla andra har det jag vill ha. Och jag ser i kors. Avundsjukan är enorm och bitterheten ännu större. Jag vill skrika, gråta och kasta saker. Men förstår att jag kommer vara lika barnlös som förut trots detta. Inget jag gör kan få mig gravid.

INGET! För jag är så jävla infertil som man bara kan bli. Kvinna och icke fertil - helt jävla oförmögen till reproduktion. Oförmögen till att skapa liv. Mina forplantningsorgan är obrukbara och INGEN kan tala om för mig vad felet är. Om det är mig eller om det är vi båda? Är det äggen? Är det spermierna? Är det livmodern? VAD I HELVETE ÄR FELET? Kan någon snälla tala om vad vi ska ta oss till?


Nej kära vänner och familj, jag håller inte på att bli tokig. Jag lider bara så jävla fruktansvärt mycket av det här och vet inte vad fan jag ska ta mig till. Vad vi ska ta oss till? Hur vi ska orka? Om vi ska fortsätta kämpa? Jag vet varken ut eller in och har så ont i hela kroppen och själen så det känns som om hela jag blöder som ett öppet sår. Och ingen kan få mig att läka hur mycket alla än försöker.


Presentation


Jag heter M, är 32 år och bor i Stockholm. Välkommen till min blogg som handlar om vår kamp om att få ett barn. Vi är oförklarligt barnlösa och har försökt få barn i 4,5 år. Efter 9 misslyckade IVF-försök blev vi gravida på försök nr 10 - med tvillingar!

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2010 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Drömmen om en familj med Blogkeen
Följ Drömmen om en familj med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se