Ja, vad ska vi göra nu då? Lägga oss ner och dö? Bråka och skrika tills vi tar kål på varandra? Sörja år in och år ut tills inget finns kvar av varken oss eller vår relation? Bli deprimerade? Skilja oss? Flytta?

Nä...för så lätt ska det ju tydligen inte vara. Nej då, vi måste RESA OSS och FORTSÄTTA KÄMPA!

VILKET JÄVLA SKÄMT! Fortsätta kämpa? SOM ATT VI INTE HAR KÄMPAT NOG??

Hur mycket ska en människa orka med egentligen? Nej just det ja, samtidigt som vi fortsätter sitta fast i den här skiten ska vi se till att ha ett lyckligt äktenskap också, träffa vänner, göra roliga saker, arbeta. HAHAHA...eller hur? Det är också ett jävla skämt!

Det går inte en enda dag, en enda timma, en enda minut utan, en enda sekund utan att jag tänker på det här. Dom som tror något annat kan ta och fundera en gång till.

Är så jävla arg och förbannad på livet som gör det här emot oss. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Jag vill också fortsätta leva det liv jag och vi har byggt upp, jag vill ta del av mina vänners småbarnsår, jag vill vara mammaledig, jag vill hämta skrikande barn på förskolan, jag vill ha liv och rörelse här hemma och ett golv fullt med leksaker.

Det är så tyst här, alltid så tyst.

Jag vet inget om familjelivet, medan alla mina vänner lever det fullt ut. Ett barn, två barn, säkert snart tre. Dagarna fyllda med saker som ska ordnas och fixas och styras med. Jag har inget av det. INTE NÅGOT. Jag sitter framför en jävla dataskäm och skriver mig förtvivlad på en jävla blogg för att på något sätt försöka kunna hantera allt det som händer inom mig och runtomkring mig. Men inte ens det går särskilt bra. För jag tappar hela tiden bort mig själv, trots tappra försök emellanåt att återgå till något slags normalt liv. Men det varar inte i längden. Den psykiska påfrestningen blir alldeles för stor och jag ramlar tillbaka ner igen. Som nu. Och så ligger jag här nere och grottar ner mig och förskjuter alla för att jag inte klarar av att varken se, höra eller prata med någon.

För alla andra har det jag vill ha. Och jag ser i kors. Avundsjukan är enorm och bitterheten ännu större. Jag vill skrika, gråta och kasta saker. Men förstår att jag kommer vara lika barnlös som förut trots detta. Inget jag gör kan få mig gravid.

INGET! För jag är så jävla infertil som man bara kan bli. Kvinna och icke fertil - helt jävla oförmögen till reproduktion. Oförmögen till att skapa liv. Mina forplantningsorgan är obrukbara och INGEN kan tala om för mig vad felet är. Om det är mig eller om det är vi båda? Är det äggen? Är det spermierna? Är det livmodern? VAD I HELVETE ÄR FELET? Kan någon snälla tala om vad vi ska ta oss till?

Nej kära vänner och familj, jag håller inte på att bli tokig. Jag lider bara så jävla fruktansvärt mycket av det här och vet inte vad fan jag ska ta mig till. Vad vi ska ta oss till? Hur vi ska orka? Om vi ska fortsätta kämpa? Jag vet varken ut eller in och har så ont i hela kroppen och själen så det känns som om hela jag blöder som ett öppet sår. Och ingen kan få mig att läka hur mycket alla än försöker.