Sitter här och ser tillbaka på året som gått. Året som skulle vara vårt. Året då vi skulle bli föräldrar. Året då vår kamp äntligen skulle vara till ända. Året då vi äntligen skulle få bli en familj. Vårt år - 2010. 

Nu 350 dagar senare och många tårar fattigare är jag alltför medveten om att så inte blev fallet. Inte detta år heller. År 2007 började vi längta. År 2010 befinner vi oss fortfarande i exakt samma situation - dock med OÄNDLIGT mycket mer hjärtesorg än för tre och ett halvt år sedan och med mycket STOR erfarenhet om att livet inte alltid blir som man trott. 

Detta året har till största del handlat om hopp, kamp och besvikelse. Om och om och om igen. Tårar, sorg och elände har till och från varit en stor del av vår vardag. Men det har också funnits mycket viljestyrka, kraft och envishet. Känns overkligt att jag ens besitter dessa egenskaper efter alla år - men nog är det så. 

Det har också varit mycket kärlek - mellan oss men också från så många andra håll från människor i vår närhet. Familjeband har stärkts likväl som vänskapsband. Hur är det dom säger - det vi inte dör av gör oss starkare. Har svårt att se det så när jag befinner mig mitt i den här kampen - men mitt sunda förnuft säger mig att det med största sannolikhet är så. 

Detta år kommer förmodligen vara ett år som jag lägger långt nere i mitt historiska arkiv och jag hoppas att jag aldrig nånsin behöver ta fram det igen. Jo, dom goda stunderna vill jag kunna plocka fram. Som t.ex. 

* Vår bröllopsdag - önskar jag kunde få återuppleva den ännu en gång. 
* Alla våra oändliga samtal om livet 

* Alla våra härliga frukoststunder här hemma
* Vårt mysiga, ständigt återkommande, lördagskaffe
* Världens bästa keramikkurs
* Alla underbara syjuntor 

* Den fantastiska föreläsningen på Naturhistoriska Riksmuseét i början av året

* Alla fina och fantastiska stunder med mina kollegor och min barngrupp på jobbet 

* Alla härliga stunder med storasyster A och systerdotter E som passerat under året
* De fina bröllop vi varit på under året - däribland det kungliga (även om vi ej var inbjudna)
* Vår skärgårdsutflykt till Grinda 
* Alla härliga badutflykter i somras
* Den helt oslagbara veckan på Gotland!

De stunderna jag däremot kommer begrava så långt ner det bara går är:

* Alla otaliga läkarbesök
* Alla gynekologbesök
* Alla trehundrafemtiolve blodprov jag tagit under året
* Alla  turer fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala
* Alla de tusenlappar vi lagt på hyrbilar och bensin

* Alla de tusenlappar vi lagt på mediciner och ytterligare läkarbesök (inklusive kuratorer samt en psykolog)

* Alla de tusentals kronor vi lagt på privata IVF-behandlingar

* Alla de tårar jag fällt varje gång mensen har kommit de senaste tolv månaderna
* Alla de sprutor jag i tid och otid suttit och injicerat mig själv med inne i badrummet

* Alla de telefonsamtal och telefonköer vi suttit i under året för att ringa till fertilitetsläkare, fertilitetsmottagare, sjuksystrar, vårdguiden 

* Alla de gånger jag legat på hallgolvet ihopkrupen och funderat på syftet med livet

* Alla de gånger vi skrikit och bråkat i ren frustration över denna förbannade barnlöshet

* Alla de gånger då jag totalt brutit ihop för att vi precis fått ytterligare ett graviditetsbesked som inte är vårt

* Alla de gånger jag legat passiv och orörlig under filten soffan framför tv:n i dagar i sträck

* Alla de gånger jag suttit vid köksfönstret och tittat ut på alla småbarnsfamiljer som leker ute på gården och hjärtat hållt på att gå sönder för att det inte är vi

* Alla de gånger jag kissat på den där jävla stickan och den skrikit ut sitt minus

* Alla de gånger inför behandlingar då vi ännu en gång fått upp hoppet...för att sedan bara få det raserat 

* Alla de gånger då jag sett småbarnsföräldrar, mammalediga, pappalediga, familjer i parken, familjer här och familjer där och tänkt att - Varför är det inte vi?

* Alla de gånger jag slutat höra av mig till min familj och mina vänner bara för att jag mår så sjukt dåligt och inte klarar av att prata med någon

* Alla morgnar jag legat kvar i sängen och försökt komma på en enda anledning till varför jag skulle gå upp

* Alla de gånger vi tackat nej till tillställningar för att vi varit helt under isen p.g.a påfrestande hormonbehandlingar och nedstämdhet

* Allt det det jävla nässprayet jag tryckte i mig inför IVF nr 3

* Den enorma överstimulering jag fick vilket ledde till en fyra dagars lång sjukhusvistelse med enorma smärtor

* Den ENORMA djupa svacka jag ramlade ner i efter misslyckandet efter sjukhusvistelsen

* Alla de tusentals och åter tusentals tårar som fällts här hemma under detta året

Så snälla gode GUD eller vilken högre makt som nu finns däruppe - låt 2011 bli ett bättre år för oss. Jag tycker faktiskt vi är värda det. Har vi inte gått igenom nog med skit nu?

God Jul och Gott nytt år!