Vet inte längre hur jag ska rubricera inläggen - vad ska jag skriva som jag inte tidigare skrivit? Svordomar? Att det är tomt? Att det är över? Besviken?

Finns liksom inget att säga...

Vi var bortresta i helgen när ruvningen tog slut och vi möttes av den där ständigt återkommande blödningen. På skidsemester. Och det var så skönt att få slänga sig ut i skidbackarna och på så vis få ur sig agressionerna och besvikelsen över ett ännu misslyckat försök. Så otroligt befriande!

Sedan kom vi hem. Och då blev det bara för mycket. Då kom besvikelsen och ledsamheten på riktigt. Där var jag igen - tillbaka i fosterställning, nerkrupen under täcket i ett mörkt sovrum med J bredvid mig. Varför? Varför? Varför? Gråtande och skrikande och jävligt hatisk!

Men konstigt nog, där under täcket i mörkret, får jag aldrig några svar. Eländet blir istället bara värre och värre och svårare och svårare. I det läget önskar jag alltid att jag bara kunde få ge upp och förlika mig med tanken på att vara ett knäckt psykfall som aldrig mer behöver ta del av det liv och det samhälle som råder utanför sovrummets dörrar. Aldrig mer behöva känna hopp för att sedan bli nerslängd till besvikelsen gång på gång på gång. 

Men varför blir det inte så? Varför reser jag mig upp varje gång? Hur jävla mycket smärta och hjärtesorg klarar människan av egentligen? Jag tror vi klarar mycket mer än vad vi tror. När vi sitter där, och aldrig har upplevt något jobbigt och svårt, är det lätt att känna sig förtvivlat rädd över att någonsin behöva uppleva en kris av något slag. Men när vi sitter mitt i den, och den blir vårt normaltillstånd, är det svårt att komma ihåg hur livet kändes förut. 

Jag kommer inte ihåg längre hur det känns att inte vara barnlös eller hur det känns att inte vara rädd för att aldrig få en familj. 

Jag kommer fan inte ihåg!

I förrgår, på ruvardag 13, kom blödningen.

IVF 5 - embryoåterföring 7 är över.

Går livet verkligen vidare?

Tack för alla fina kommentarer vi fått, ni är helt fantastiska. 

Fy fan för denna ruvartid...både J och jag håller på att bli knäppa! Det är så otroligt mycket ångest, nedstämdhet och ledsamhet under dessa två veckor - framförallt när vi har misslyckats 6 gånger tidigare. Varför skulle det lyckas nu? Varför? VARFÖR?

Ena stunden känner jag lite, lite hopp men för det mesta känner jag att vi kommer misslyckas. Misslyckas, misslyckas, MISSLYCKAS! Fan! Att man inte ens kan förmå sig själv att få känna lite hopp! Vår barnlöshet har tagit ifrån oss hoppet och tron på att någon gång få bli en familj. 

Ikväll, imorgon bitti, imorgon kväll...??? När kommer blödningen?

Nu kan det vara över i precis vilken sekund som helst. Eller ska vi ta oss igenom ännu en kväll?

Nä, nu känns det jävligt bittert...

Inget nytt från ruvningsland...ruvandet rullar på helt enkelt.

Idag har vi varit på återförande. Allt gick bra och jag är nu, för sjunde gången, ruvare. 

Kommer nog att vara lite snål med inlägg här på bloggen ett tag framöver. Men i sinom tid kommer ni få veta om det gick vägen eller ej. Tack snälla ni för att ni tänker på oss och håller tummarna! 

Kram på er!

Idag skiner solen här i Stockholm.

Idag firar J och jag 8 år tillsammans.

Idag fick vi veta att 9 av 10 ägg blev befruktade  !!!!!

Idag fick vi veta att det blir långtidsodling  !!!!

Idag håller jag andan...vågar jag glädjas...JA...NEJ...JO...NÄ...åh, jag vill ju så gärna men det är läskigt att hoppas och glädjas...fy vad skrämmande det är...ahhhh....så jag fortsätter hålla andan lite till... 

Kram på er!

Tack snälla och fina ni för alla kommentarer! Jag uppskattar verkligen allt stöd!

Idag har vi alltså varit och gjort ägguttag. 10 ägg fick dom ut. 

Vågar inte hoppas, vågar inte glädjas, vågar inte ha förväntningar, vågar inte spekulera, vågar inte tänka eller fundera, vågar inte prata om det. Jag bara konstaterar helt enkelt att det var 10 st som plockades ut. Rätt och slätt. Punkt.

Imorgon kommer dom ringa från kliniken och berätta om dom blev befruktade och i sådana fall hur många. Så just nu i denna stund ligger mina ägg och J:s spermier i en liten skål i ett värmeskåp och kämpar häcken av sig för att liv ska skapas! Måtte dom små rackarna kämpa rejält! 

Äntligen har värdet kommit ner ordentligt! Dagens blodprov visade på ett värde omkring 4 000. Åh vad jag är glad! Ikväll blir det ägglossningsspruta och på torsdag blir det äggplock! Hoppas, hoppas att det trots allt detta strul finns fina ägg att plocka ut.