Vet inte längre hur jag ska rubricera inläggen - vad ska jag skriva som jag inte tidigare skrivit? Svordomar? Att det är tomt? Att det är över? Besviken?

Finns liksom inget att säga...

Vi var bortresta i helgen när ruvningen tog slut och vi möttes av den där ständigt återkommande blödningen. På skidsemester. Och det var så skönt att få slänga sig ut i skidbackarna och på så vis få ur sig agressionerna och besvikelsen över ett ännu misslyckat försök. Så otroligt befriande!

Sedan kom vi hem. Och då blev det bara för mycket. Då kom besvikelsen och ledsamheten på riktigt. Där var jag igen - tillbaka i fosterställning, nerkrupen under täcket i ett mörkt sovrum med J bredvid mig. Varför? Varför? Varför? Gråtande och skrikande och jävligt hatisk!

Men konstigt nog, där under täcket i mörkret, får jag aldrig några svar. Eländet blir istället bara värre och värre och svårare och svårare. I det läget önskar jag alltid att jag bara kunde få ge upp och förlika mig med tanken på att vara ett knäckt psykfall som aldrig mer behöver ta del av det liv och det samhälle som råder utanför sovrummets dörrar. Aldrig mer behöva känna hopp för att sedan bli nerslängd till besvikelsen gång på gång på gång. 

Men varför blir det inte så? Varför reser jag mig upp varje gång? Hur jävla mycket smärta och hjärtesorg klarar människan av egentligen? Jag tror vi klarar mycket mer än vad vi tror. När vi sitter där, och aldrig har upplevt något jobbigt och svårt, är det lätt att känna sig förtvivlat rädd över att någonsin behöva uppleva en kris av något slag. Men när vi sitter mitt i den, och den blir vårt normaltillstånd, är det svårt att komma ihåg hur livet kändes förut. 

Jag kommer inte ihåg längre hur det känns att inte vara barnlös eller hur det känns att inte vara rädd för att aldrig få en familj. 

Jag kommer fan inte ihåg!

 

Nina

28 mars 2011 20:29

På något konstigt sätt så reser man sig upp igen. Styrkekramar till er!!!!!

 

Johanna

29 mars 2011 08:45

Så ledsen för er.

 

ingmarie

29 mars 2011 11:16

du vet att vi tänker på er, finns inga ord för detta, men ni kommer igen, hur "jävligt" det än är
vi saknar er, var rädda om varandra, kramar till er båda,

 

anna

29 mars 2011 19:27

Massa kramar!

http://www.minlangtanefterdig.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej! Jag går in här emellanåt och ser att min blogg har besök fortfarande. Jag hoppas att den ger hopp till alla er därute som kämpar för en familj!  Det har gått några år sedan jag skrev här sist. Tvillingarna fyller tre år nu i maj. Ville...

Torsdagen den 31 maj i v.34+2 blev vi föräldrar till världens finaste flicka och pojke! Lyckan är total!! E, flickan, kom ut först och vägde 2157 g och var 45 cm lång. Pojken, A, kom ut 11 minuter senare och vägde 2443 g. Båda var 45 cm långa. E...

Oj, känns som en evighet sedan jag var inne här och skrev. Tänkte uppdatera lite : ).   Två tredjedelar av denna fantastiska graviditet är alltså nu avklarade och jag är nu i v.28. Jag har varit sjukskriven heltid sedan v.21 p.g.a. ryggsmärtor oc...

Tack ännu en gång för alla lyckönskningar! Ni är så fina!   Nu har vi tagit oss halvvägs igenom graviditeten - det är inte klokt vad tiden går fort! Mina tankar och funderingar hinner liksom inte med. Under alla dessa år som vi kämpat för detta h...

...och tack och tack och tack!! Vad många och fina lyckönskningar och kommentarer! J och jag har läst igenom allihopa och är alldeles förundrade och glada över hur många ni är som följer oss därute! Tack snälla ni igen!   Hoppas också att vi ger ...