Tack för er fina kommentarer  . Blev så glad och rörd av att läsa dom.

Ja, idag är det vår testdag. Det var idag som vi skulle få vårt plus på stickan. Men så blev det ju inte nu. Carl von Linné-kliniken vill att man ändå ska testa för att vara på den säkra sidan. Jag vägrar! Jag blöder som värsta niagarafallet, vad är chansen till ett plus? Noll!

Eftersom vi stått i landstingets kö i över ett år nu så har vi fått information om att vi ska få påbörja våra tre gratisförsök framöver. Landstinget har tydligen börjat samarbeta med olika privata fertilitetskliniker för att få ner dom långa köerna. Och förra veckan fick vi besked om att vi ska få genomföra våra försök på fertilitetscentrum här i Stockholm istället för på Huddinge sjukhus. Äntligen har vi lite tur i hela den här cirkusen. Skönt att få fortsätta gå privat när vi nu är vana vid det. Vårt första informationsmöte med dom kommer bli i början av mars.

Men vi har ju fortfarande ett sista försök kvar i uppsala. Helt sjukt - sista försöket. Det trodde vi aldrig. Vi var båda helt övertygade om att det skulle fungera tidigare än så. Om inte detta försök fungerar sitter vi med en skuld på

44 000 kr, fortfarande barnlösa och både psykiskt och fysiskt utmattade. Fy fan. Men så kan man väl kanske inte tänka heller. Pengarna är väl egentligen skitsamma i detta sammanhang. Det viktigaste är väl att vi har gjort allt som vi bara kunnat. Kämpat och kämpat och kämpat. Och det gör vi ju verkligen. Jag vill aldrig känna att vi inte gjorde allt vi kunde.

Imorgon ska vi ringa Carl von Linné för tredje gången i ordningen och berätta att det inte fungerat nu heller. Det lilla guldägget ville inte leva vidare i mig. Men då var det kanske trots allt inte ett guldägg.

Jag blöder nu. Denna gång fick vi vara glada i 13 dagar. Hoppet började komma så smått och i onsdags tänkte vi båda - tänk om? Tänk om mensen verkligen inte kommer. Vid dom tidigare gångerna hade ju den dykt upp redan på ruvardag 10 och 11. Men vi var båda samtidigt väldigt försiktigfa med att hoppas, vi har blivit besvikna så många gånger.

Men igår morse så var det kört. Då kom flytningen som inte skulle kommit. Allt hopp försvann åter igen. Som att dra ner en rullgardin. Misslyckande nummer tre.

Jag har känt mig ganska avtrubbad igår och idag. Tårarna har trillat men annars så har jag bara känt mig - Tom. Trött. Tom. Slut. Nere.

J däremot har reagerat jättestarkt den här gången. Han har tagit det väldigt hårt och varit jätteledsen, arg, upprörd och förbannad. Jag har tröstat och kramat och sagt att allt kommer att bli bra. men kommer det att bli det? Kommer vi att kunna få bli en familj någon gång. Jag vill tro på det men kan det inte riktigt.

Vi måste resa oss upp ännu en gång och ta nya tag. Hur ska vi orka? Jag vet inte...kanske kan det hjälpa att dela med sig. Vi har kämpat i det tysta så länge och det av eget val. Kanske det ändå är fel väg att gå? Kanske är det ni - vänner och familj som vi behöver hämta kraft ifrån.

Så snälla - läs min blogg. Jag kommer att skriva varje dag. Jag behöver er - även om det blir via en blogg på det här sättet. Vi behöver ER! Uppmuntra oss att fortsätta. Era kommentarer kommer vara guld värda för oss.

Tack!