Jag blöder nu. Denna gång fick vi vara glada i 13 dagar. Hoppet började komma så smått och i onsdags tänkte vi båda - tänk om? Tänk om mensen verkligen inte kommer. Vid dom tidigare gångerna hade ju den dykt upp redan på ruvardag 10 och 11. Men vi var båda samtidigt väldigt försiktigfa med att hoppas, vi har blivit besvikna så många gånger.

Men igår morse så var det kört. Då kom flytningen som inte skulle kommit. Allt hopp försvann åter igen. Som att dra ner en rullgardin. Misslyckande nummer tre.

Jag har känt mig ganska avtrubbad igår och idag. Tårarna har trillat men annars så har jag bara känt mig - Tom. Trött. Tom. Slut. Nere.

J däremot har reagerat jättestarkt den här gången. Han har tagit det väldigt hårt och varit jätteledsen, arg, upprörd och förbannad. Jag har tröstat och kramat och sagt att allt kommer att bli bra. men kommer det att bli det? Kommer vi att kunna få bli en familj någon gång. Jag vill tro på det men kan det inte riktigt.

Vi måste resa oss upp ännu en gång och ta nya tag. Hur ska vi orka? Jag vet inte...kanske kan det hjälpa att dela med sig. Vi har kämpat i det tysta så länge och det av eget val. Kanske det ändå är fel väg att gå? Kanske är det ni - vänner och familj som vi behöver hämta kraft ifrån.

Så snälla - läs min blogg. Jag kommer att skriva varje dag. Jag behöver er - även om det blir via en blogg på det här sättet. Vi behöver ER! Uppmuntra oss att fortsätta. Era kommentarer kommer vara guld värda för oss.

Tack!

 

Anna

20 februari 2010 20:45

Jag beundrar dig syster som orkar skriva. Det är otroligt stort och starkt, det visar vilken stark person du är fast du inte tror det just nu. Det är svårt att veta vad man ska säga men du vet att vi tänker på er hela tiden och gråter med er. Skickar massor av kramar till er båda! Säger det igen, ge inte upp, ni är två starka personer som kommer klara detta..
Älskar er massor...

 

Ylva

20 februari 2010 20:56

Va fint att du börjat skriva. Skit att menshelvetet kom den här gången också, jag som höll tummarna så hårt!
Stor kram!

 

Lollo

20 februari 2010 21:35

Usch, jag lider med er! Tänker på er!

 

at

21 februari 2010 12:03

Det finns inga ord för hur vi lider med er. Kram A och M

 

Mia

21 februari 2010 21:39

Många tårar kom på mig oxå när jag läser detta. Livet är svårt att förstå sig på. Kommer gärna och hälsar på och umgås lite, prata gamla minnen, ut o shoppa lite, äta gott.. må bra med andra ord för det tror jag du skulle behöva. förstår att det är tufft men om du skulle känna för det, hör av dig!! Kramizar

Det här inlägget går inte att kommentera.

    Hej! Jag går in här emellanåt och ser att min blogg har besök fortfarande. Jag hoppas att den ger hopp till alla er därute som kämpar för en familj!  Det har gått några år sedan jag skrev här sist. Tvillingarna fyller tre år nu i maj. Ville...

Torsdagen den 31 maj i v.34+2 blev vi föräldrar till världens finaste flicka och pojke! Lyckan är total!! E, flickan, kom ut först och vägde 2157 g och var 45 cm lång. Pojken, A, kom ut 11 minuter senare och vägde 2443 g. Båda var 45 cm långa. E...

Oj, känns som en evighet sedan jag var inne här och skrev. Tänkte uppdatera lite : ).   Två tredjedelar av denna fantastiska graviditet är alltså nu avklarade och jag är nu i v.28. Jag har varit sjukskriven heltid sedan v.21 p.g.a. ryggsmärtor oc...

Tack ännu en gång för alla lyckönskningar! Ni är så fina!   Nu har vi tagit oss halvvägs igenom graviditeten - det är inte klokt vad tiden går fort! Mina tankar och funderingar hinner liksom inte med. Under alla dessa år som vi kämpat för detta h...

...och tack och tack och tack!! Vad många och fina lyckönskningar och kommentarer! J och jag har läst igenom allihopa och är alldeles förundrade och glada över hur många ni är som följer oss därute! Tack snälla ni igen!   Hoppas också att vi ger ...