Fick idag frågan:

Vart sätter du gränsen för vad din kropp klarar av?

Har aldrig riktigt funderat på det. När det kommer till önskan om att få barn känns det som att jag inte har någon gräns. Skulle kunna ge både mina armar och ben i utbyte mot en graviditet och ett barn.

   Men det är en bra fråga. Hur mycket ska man utsätta kroppen för egentligen? Inte ens när jag hamnade på sjukhus i fyra dagar efter IVF 3 med förstorade äggstockar och en vätskefylld buk som gjorde att jag knappt kunde sitta, stå eller få i mig mat. Inte ens det fick mig att sätta stopp och bestämma mig för att gränsen är nådd.

Så vad skulle få mig att göra det? 

På något märkligt sätt känns det skönt att vara bortkopplad från omgivningen när man mår så här. Att bara få leva i sin egen lilla bubbla där bara jag, J och vårt hem existerar.

Att gå upp på morgonen och gå till jobbet och få vara någon annan för ett tag är också skönt. Att få vara den där glada och positiva pedagogen som inte har några som helst bekymmer.

   Hur kan det fungera egentligen? Tänk att det går att koppla bort alla känslostormar sådär för en stund för att sedan, så fort man kommer innanför hemmets dörrar, bli sig själv igen och låta känslorna återigen styra. Som jag sagt så många gånger förut - tack och lov för att jag har ett jobb som jag tycker mycket om!

Tankarna och funderingarna här hemma står för närvarande rätt stilla. Vi pratar inte jättemycket om det som har hänt. Vi har ju liksom inte pratat om annat de senaste åren så behovet av att älta allt om och om igen börjar minska. Det finns liksom inte så mycket att säga...vi har ju varit med om det här så många gånger förut. Men vi har det bra. Vi tar hand om varandra och kramas. Det är det enda vi kan göra. Utan oss skulle ju inget av detta finnas. Att ge upp oss är inget alternativ. Aldrig.

Frågan är bara om vi borde ge upp IVF? Det kanske är ett alternativ...

Vet inte längre hur jag ska rubricera inläggen - vad ska jag skriva som jag inte tidigare skrivit? Svordomar? Att det är tomt? Att det är över? Besviken?

Finns liksom inget att säga...

Vi var bortresta i helgen när ruvningen tog slut och vi möttes av den där ständigt återkommande blödningen. På skidsemester. Och det var så skönt att få slänga sig ut i skidbackarna och på så vis få ur sig agressionerna och besvikelsen över ett ännu misslyckat försök. Så otroligt befriande!

Sedan kom vi hem. Och då blev det bara för mycket. Då kom besvikelsen och ledsamheten på riktigt. Där var jag igen - tillbaka i fosterställning, nerkrupen under täcket i ett mörkt sovrum med J bredvid mig. Varför? Varför? Varför? Gråtande och skrikande och jävligt hatisk!

Men konstigt nog, där under täcket i mörkret, får jag aldrig några svar. Eländet blir istället bara värre och värre och svårare och svårare. I det läget önskar jag alltid att jag bara kunde få ge upp och förlika mig med tanken på att vara ett knäckt psykfall som aldrig mer behöver ta del av det liv och det samhälle som råder utanför sovrummets dörrar. Aldrig mer behöva känna hopp för att sedan bli nerslängd till besvikelsen gång på gång på gång. 

Men varför blir det inte så? Varför reser jag mig upp varje gång? Hur jävla mycket smärta och hjärtesorg klarar människan av egentligen? Jag tror vi klarar mycket mer än vad vi tror. När vi sitter där, och aldrig har upplevt något jobbigt och svårt, är det lätt att känna sig förtvivlat rädd över att någonsin behöva uppleva en kris av något slag. Men när vi sitter mitt i den, och den blir vårt normaltillstånd, är det svårt att komma ihåg hur livet kändes förut. 

Jag kommer inte ihåg längre hur det känns att inte vara barnlös eller hur det känns att inte vara rädd för att aldrig få en familj. 

Jag kommer fan inte ihåg!

I förrgår, på ruvardag 13, kom blödningen.

IVF 5 - embryoåterföring 7 är över.

Går livet verkligen vidare?

Tack för alla fina kommentarer vi fått, ni är helt fantastiska. 

Fy fan för denna ruvartid...både J och jag håller på att bli knäppa! Det är så otroligt mycket ångest, nedstämdhet och ledsamhet under dessa två veckor - framförallt när vi har misslyckats 6 gånger tidigare. Varför skulle det lyckas nu? Varför? VARFÖR?

Ena stunden känner jag lite, lite hopp men för det mesta känner jag att vi kommer misslyckas. Misslyckas, misslyckas, MISSLYCKAS! Fan! Att man inte ens kan förmå sig själv att få känna lite hopp! Vår barnlöshet har tagit ifrån oss hoppet och tron på att någon gång få bli en familj. 

Ikväll, imorgon bitti, imorgon kväll...??? När kommer blödningen?

Nu kan det vara över i precis vilken sekund som helst. Eller ska vi ta oss igenom ännu en kväll?

Nä, nu känns det jävligt bittert...

Inget nytt från ruvningsland...ruvandet rullar på helt enkelt.

Idag har vi varit på återförande. Allt gick bra och jag är nu, för sjunde gången, ruvare. 

Kommer nog att vara lite snål med inlägg här på bloggen ett tag framöver. Men i sinom tid kommer ni få veta om det gick vägen eller ej. Tack snälla ni för att ni tänker på oss och håller tummarna! 

Kram på er!

Idag skiner solen här i Stockholm.

Idag firar J och jag 8 år tillsammans.

Idag fick vi veta att 9 av 10 ägg blev befruktade  !!!!!

Idag fick vi veta att det blir långtidsodling  !!!!

Idag håller jag andan...vågar jag glädjas...JA...NEJ...JO...NÄ...åh, jag vill ju så gärna men det är läskigt att hoppas och glädjas...fy vad skrämmande det är...ahhhh....så jag fortsätter hålla andan lite till... 

Kram på er!