Inlägg publicerade under kategorin IVF 3

Av drommenomenfamilj - 20 maj 2010 21:32

Det jobbiga vill inte försvinna. Det bara gör så ont. Hur kan det göra så här sjukt ont? Och varför försvinner det inte bort den här gången? Kanske för att allt känns så definitivt? Vi kan inte få barn. Punkt. End of story.


Människor runtomkring mig säger att det kommer att ordna sig. Att vi en vacker dag kommer få ett barn. Att vi kommer få bli en familj. Jag kan inte se det. Hur då? Hur kommer det ordna sig? Ingen kan veta det. Ingen kan hjälpa oss. Inte familjen, inte vännerna. Inte ens läkare med 30 års erfarenhet av provrörsbefruktning kan hjälpa oss. Ingen. 


Jag vill inte må så här! Det här är fan inte jag! Jag är inte en person som mår så här jävla dåligt! Jag är ju en glad, positiv och lycklig person innerst inne. Inte en negativ, deprimerad och olycklig person. Hur kunde det bli såhär?




ANNONS
Av drommenomenfamilj - 19 maj 2010 16:19

Vet inte vad jag ska skriva, om jag ska fortsätta skriva...vet inte...


Tårarna slutar inte trilla, livet känns helt och hållet meningslöst och vi försöker på något sätt stötta varandra. Men det är så svårt, så sjukt svårt.


Det här var droppen. Jag orkar inte mera. Vill inte mera. Vad finns det för mening?


Ännu en gång är vi uteslutna ifrån livet. Det fortsätter rulla på och vi står kvar och får inte vara med.


Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få narn


Så är det - svart på vitt. Vågar knappt säga det högt.


TRE år - 36 månader - 36 ägglossningar - 3 provrörs-befruktningar - 4 återföringar av fina befruktade ägg. Bra äggkvalité, perfekta spermier, alla förutsättningar.


0 graviditet. 


Har önskat mig en familj så länge jag kan minnas. Som skilsmässobarn har det liksom varit det enda man alltid velat ha. En hel familj att leva med. Jag tror aldrig vi kommer få det. Inga biologiska barn i alla fall. Magkänslan säger det. Och det gör så ont så jag vill slita ut hjärtat så jag slipper ha så ont!!!!


Hur ska vi orka leva med det här? HUR???????

ANNONS
Av drommenomenfamilj - 18 maj 2010 18:22

Fick mens imorse.

Av drommenomenfamilj - 17 maj 2010 21:56

Första dagen tillbaka på jobbet idag - måttligt motiverad. Känner mig hängig och orkeslös efter allt som varit den senaste tiden och är helt totalt ofokuserad på allt annat som inte har med IVF:n att göra.


Toalettbesöken har blivit något av en mardröm. Sitter och håller mig extra länge för att slippa gå. Vill inte! Vill inte! Vill inte! Fy fan alltså! Hatar den här skiten!


Har inte gjort något vettigt överhuvudtaget sedan jag kom hem från jobbet. Har bara suttit i soffan och stirrat med tom blick in i tv:n och hållt andan känns det som och försökt urskilja några eventuella menskänningar eller andra konstiga symptom. Har verkligen inte blivit klokare av det vill jag lova.


Jag önskar bara att jag kunde känna något slags hopp, men inte ens det finns. Vi har blivit brända så många gånger förut och denna smärta sitter så djupt rotad och gör så ont. Så det enda jag kan föreställa mig är hur denna enorma besvikelse kommer kännas ytterligare en gång. Fan alltså vad man blir snuvad på mycket i den här situationen. Jag vill också vara en av dom som lyckligt kan planera med sin andra hälft att bilda familj och vips så händer det. Varför i helvetet är vi inte ett av dom paren?


Fan - nu måste jag gå på toaletten...Om det finns någon högre makt däruppe - snälla, snälla låt det inte vara någon mens på gång!!!!


Tror helt ärligt att jag håller på att bli lite smått galen...psyket nästa!



Av drommenomenfamilj - 16 maj 2010 23:16

Det börjar bli smått outhärdligt nu...hur låååååångsamt kan tiden egentligen gå. Toapappersanalysen har kommit igång på allvar och vid varje toalettbesök sitter hjärtat i halsgropen...men, ingen mens...ännu.


Vid första IVF:n kom mensen på dag ruvardag 12, vid den andra på ruvardag 14. Fy fan, vilken sjuk jävla tortyr det här är!!!


Vågar knappt känna efter. Har jag några symptom? Känns det inte lite? Ömmar det inte lite? Hugger det inte lite...Nä, jag ska fan inte känna efter!


Detta är GALET jobbigt och så extremt påfrestande! Har stickat klart ena framstycket idag på den där rosa koftan jag visat tidigare - hyperstickning i ren panikform!? Ja, men det funkar faktiskt. Det håller tankarna lite på annat håll. 


Av drommenomenfamilj - 15 maj 2010 18:53

Vilken fantastisk dag det har varit idag! Rena rama sommarvärmen! Hoppas verkligen att solen har kommit för att stanna nu. Mer såna här dagar tack!


Idag känner jag mig oförskämt pigg faktiskt och tröttheten från igår är som bortblåst. Idag tog J och jag en liten längre promenad runt kvarteren för att jag skulle få röra lite på mig. Vi gick och köpte en glass - årets första för min del. Det blev en gammal goding - piggelin! Gud vad gott det var! Sedan har vi ordnat och fixat lite ute på balkongen, och vi passade även på att avnjuta årets första lunch därute idag.


Jag försöker febrilt undvika att leta symptom, men det går sådär. Paniken kryper närmre och närmre. Jag hatar att ruva!! Att bara vänta och vänta på att få antingen ett positivt besked som för alltid kommer att förändra livet eller ett besked som gör så att hela livet återigen rasar samman. Vilket jävla straff denna väntan är! Som om inte vi barnlösa är med om elände nog! Åh, jag vill veta! Nej, jag vill inte! Jag vill! Vill inte! Positivt? Negativt? Positivt? Gaaaahhhhh!!!!!


Av drommenomenfamilj - 14 maj 2010 16:11

Ja, vad ska man säga? Min dumma envishet har nu lett till att jag ligger däckad av yrsel i soffan och så utmattad så jag knappt ens orkar sitta upp. Jag blir så trött på mig själv. Är ju så rastlös av mig och ville ju så gärna göra lite saker idag - men självklart ville inte min kropp det. Den ville ha mer vila. Så min promenad till ica och mitt planteringsprojekt på balkongen (!?jag vet vad ni tänker) ledde bara till tråkigheter. Så alltså ligger jag nu återigen nerbäddad i soffan och äter alvedon 


Jag vill bli pigg - NU!! Jag hatar att ligga stilla! Det är inte min grej!!! Inte alls!!!



Igår blev det många tårar här hemma. Det kom över mig att vi kanske misslyckats ännu en gång. Är så himla rädd för det. Är så sjukt rädd för att behöva ta ett sådant besked nästa vecka. Hur ska jag överleva det? Hur ska VI överleva det? Hur ska jag nånsin orka med en behandling till? Det är intressant att folk ibland resonerar som att man inte ska ge upp. Att man kan göra fler behandlingar. Att det finns dom som till slut lyckades på sin tionde behandling osv.

Jovisst, men det man inte har med i beräkningen då är hur mycket en sådan här behandling sliter på kroppen, psyket, förhållandet, vänskapsrelationer, arbetssituationen..m.m. Det går inte ens att beskriva i ord.


Jag läste på en annan IVF-blogg  http://plusresan.blogspot.com/ idag att hon och en gravid kompis till henne blivit intervjuade av tidningen Amelia. Dom ville skriva en artikel där de uppmärksammar de psykologiska/sociala aspekterna av ofrivillig barnlöshet och inte de rent medicinska faktumen. Om vad som händer i en vänskapsrelation när den ena personen lätt blir gravid och den andra inte. Denna artikel kommer att publiceras i sommar. Så köp Amelia i sommar. För det är också en situation som många gånger är svår att beskriva i ord.


Av drommenomenfamilj - 13 maj 2010 11:16

Tack snälla, snälla ni för alla era fina och omtänksamma kommentarer! Ni är helt fantastiska!


Nu har jag äntligen fått komma hem från sjukhuset! Och ingen är gladare än jag. Jag blev utskriven sent i tisdags eftermiddag efter mycket tjat ifrån min sida. Läkaren ville egentligen att jag skulle stanna kvar ytterligare en natt - men det hade jag ta mig sjutton inte klarat av. Sjukhusångesten började komma smygande och en natt till på sjukhuset och jag hade blivit tokig! Anledningen till att de ville ha mig kvar vara att mitt levervärde inte var bra. Men jag lovade dyrt och heligt att vila och ta det jättelungt och att vi skulle åka in igen på en gång om jag skulle känna mig sämre. Och det gick läkaren med på till slut.


Tänkte ni skulle få en sammanfattning av dom senaste dagarna:


Fredag 7/5 Ruvardag 1

När jag vaknar på morgonen har jag ont i magen och känner hur der drar och spänner. Jag är också rätt svullen och kan inte ha byxor på mig. J tycker absolut att jag ska stanna hemma från jobbet men envis som jag är så tänker jag att det säkert går över under dagen och att jag kan ta det lungt på jobbet. Dagen rullar på och jag sitter ner så mycket jag kan under dagen. Känner att allt inte riktigt är som det ska men tror fortfarande att det är övergående. På eftermiddagen går jag hem och vilar ett tag. Lagar middag på kvällen och får besök av J.s lillasyster. J åker bort över helgen - han har två spelningar nere i Blekinge. Vi äter middag och jag känner att jag har lite svårt att äta eftersom magen då spänner ännu mer. Efter maten går jag och lägger mig, känner mig helt slut. Under natten vaknar jag flera gånger och har så ont så jag inte vet var jag ska ta vägen. Går upp och trycker i mig alvedon och försöker sova. Men misslyckas rejält.


Lördag 8/5 Ruvardag 2

Tidigt på morgonen ringer jag och väcker min storasyster A och förklarar gråtande hur jag mår. Hon tycker absolut att jag ska ringa läkarna i Uppsala och prata med dom. Jag hittar ett journummer som jag ringer och efter en stund ringer Dr B upp mig. Jag berättar hur jag mår och han tycker att jag ska vila och avvakta lite till och sedan höra av mig till honom igen om ett par timmar. Efter en stund ringer han dock upp igen. Nu har han ändrat sig och tycker istället att jag ska åka in till gynakuten så dom får kolla upp mig. Jag ringer till Karolinska och får där till svar att deras gynakut är stängd under helgerna. Jaha?? Vadå - folk blir alltså inte sjuka under helgerna?? Människan jag pratar med är helt lam och har typ inget mer att säga så det är jag som får fråga om det möjligtvis finns någon annanstans att åka? Hon vet inte riktigt men kopplar vidare mig någonstans. Jag får prata med någon rådgivning av något slag och dom hänvisar mig till Danderyds gynakut. Jag ringer upp storasyster A igen och berättar vad dom sagt. Jag kommer!!, säger hon. Tack och lov för A!! Kl. 14.00 ungefär kommer vi in till akuten. Jag blir inskriven och sköterskan konstaterar snabbt att det låter som en överstimulering. Hon ber oss sitta ner i väntrummet. På en skylt i korridoren står det att väntetiden kan uppgå upp emot 4-6 timmar. Jag skrattar lite för mig själv och tänker - eller hur?? Det kan ju inte vara möjligt. Men, men...visst var det möjligt. 5 jävla timmar senare, kl.19.00, så får jag äntligen träffa en läkare. Och vet ni vad den idioten börjar med att fråga?

-Jaha, och vilken vecka är du i då?

Va..öh..VAAA??? Vad fan är det människan står och säger? Är han helt dum i huvudet? Hela jag kokar och jag spänner ögonen i honom och svarar med en vass ton tillbaka:

 - Jag är inte gravid - har du inte läst min journal, eller?

Då försöker han ta sig ur situationen genom att skämta bort det och gör bort sig så det heter duga. Han frågar sedan om jag har tagit några blodprov. Nej, säger jag. Då säger han att han måste ha prover för att kunna bedöma situationen och att vi får vänta i en och en halv timma till. Då tänder storasyster A till och frågar ilsket varför dom inte tagit prover under de fem timmar vi redan suttit och väntat?

- Den diskussionen kan vi ta en annan gång, svarar han tillbaka.

VA?? Vilket jävla sätt? Ska det vara sådär? Vi var helt i chocktillstånd. När man är van vid de fantastiska läkarna i Uppsala och sättet man blir bemött på där så var detta som att få en kalldusch över sig. Helt under all kritik!

Hursomhelst, efter mycket om och men får jag komma in på en undersökning. Då hade klockan blivit omkring 20.00 Då ska denna otrevliga läkare alltså göra en gynundersökning på mig. Otrevligt - JA! Obehagligt - JA! men jag ville bara få det gjort och försökte stå ut så gott det gick. Efter undersökningen meddelar han att jag kommer bli inlagd. VA? Inlagd? Det trodde jag aldrig. Visst - jag såg ut som en ballong och hade ont men jag trodde helt ärligt inte att jag skulle bli inlagd. Så det var bara att ta på sig sjukhusrocken, patientarmbandet och snällt följa med upp till Kvinnokliniken. Där fick jag en säng i en stor sal och eftersom vi inte knappt ätit något under hela dagen fick jag också en bit mat. Sedan var det bara att försöka sova. Det gick sådär. Alvedon och panodil hjälpte inte mot värken så istället gav sköterskorna mig något annat, som inte skulle vara någon fara för det inplanterade ägget. den natten sov jag till och från. Vaknade flera gånger och fick be om fler värktabletter. Dom kom in med värmekuddar och dryck. Allt jag drack var jag tvungen att skriva ner på en lista. Och allt jag kissade ut var jag också tvungen att redovisa.


Söndag 9/5 Ruvardag 3

Jag vaknade i ännu sämre skick än dagen innan. Magen var större, värken värre och jag kände mig allmänt groggy. Det enda som jag var sugen på var saltlakrits - det hade jag levt på dessa senaste dagar. Så kl. 04.00 på morgonen låg jag och käkade saltlakrits. Kunde verkligen inte få nog! Och detta hade redan börjat på tisdagen efter äggplocket. Då tvingade jag J att stanna till vid McDonalds på vägen hem från Uppsala för jag var så sjukt sugen på pommes. Och sedan fortsatte det bara. Favoriten - salta döskallar!!

På morgonen får jag träffa en läkare. Han förklarar vad som hänt med mig - att äggstockarna är förstorade och att de läcker ut vätska i buken och så vidare....Han satte mig på dropp för mina värden var dåliga och förklarade att de ville ha mig under uppsikt ett tag framöver. Då förstod jag att jag inte skulle få åka hem den natten heller. Jag fick varken i mig frukost eller lunch eller middag. Det tog helt stopp och magen blev ännu mera uppsvälld. Skitjobbigt för jag hade matlusten kvar och ville så gärna äta, men icke. J hade nu äntligen kommit hem från Blekinge och kom för att hälsa på mig. Under eftermiddagen hade jag så ont så jag satt och grät lutad över den där jäkla droppställningen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Sköterskan försökte hjälpa mig på alla sätt som gick och efter ett tag kom läkaren för att kolla upp mig. Fick massa smärtstillande och somnade sedan. Ja och sådär höll det på. Ont - smärtstillande - sova - ont - smärtstillande - sova....


Måndag 10/5 Ruvardag 4

Vaknar och mår ungefär som föregående dag - inte så bra alltså. Läkaren kommer in till mig och berättar att jag ska få åka ner till ultragyn för en undersökning. Jag stapplar mig sakta in i duschen - kände att det var mer än nödvändigt efter dessa senaste dygn. Jag fick för första gången på några dagar se mig själv i spegeln och höll på att smälla av. Magen, hela vägen från brösten och neråt, var som en gigantisk ballong och jag såg inte klok ut!! Att duscha var inte heller det lättaste. Kl. 12.00 följde en sköterska med mig ner till Ultragyn och där gjorde dom en undersökning. Den ena äggstocken mätte då 9,5 cm och den andra 7 cm. Vätskan i buken mätte upp emot 10 cm! Inte undra på att jag såg ut som jag gjorde!!!

Framåt måndag eftermiddag börjar värken avta lite. Svullnaden är såklart kvar men den är lite enklare att ha att göra med än den där hemska värken. Läkaren vill att jag ska stanna ytterligare en natt. Nu är jag inte längre själv på rummet utan har fått sällskap av tre nya patienter. En patient är riktigt sjuk och det är stort pådrag kring henne. Sjukhusångesten börjar smått krypa på och det är svårt att hålla gnistan uppe.


Tisdag 11/5 Ruvardag 5

När jag vaknar är värken så gott som helt borta och det känns som jag är i himmelriket. Svullnaden är kvar men den är lättare att hantera. Jag kan nu äntligen få i mig lite mera mat och det enda jag kan tänka på är att få åka hem! Jag frågar sköterskorna när jag kan få träffa en läkare. Jag får till svar att läkarna har operationer hela dagen och att dom kommer upp efter det. Under dagen frågar jag säkert samma fråga tio gånger till - aningen rastlös med andra ord alltså. Jag skulle bara hem!!

Omkring kl. 15.30 får jag äntligen träffa läkaren...ja, och resten vet ni ju. Jag har nog aldrig packat en väska så fort som jag gjorde då!


Onsdag 12/5  Ruvardag 6

Fortfarande uppsvälld och ganska matt och trött. J bäddar iordning en madrass åt mig på vardagsrumsgolvet så jag kan ligga och titta på tv hela dagen. Han lagar frukost, ger mig vatten, lagar lunch och fixar och donar och tar på bästa sätt hand om mig. Så himla skönt att få vara hemma!


Torsdag 13/5 Ruvardag 7

Ja, då var vi alltså framme vid idag! Vaknade imorse och kände direkt att svullnade gått ner ganska rejält. SÅÅÅ SKÖNT! Försöker röra på mig lite försiktigt och komma igång lite efter flera dagar av sängliggande. Så jag tog en sväng ner till tvättstugan och upp igen. Men gud vad andfådd jag blev. Det räckte helt klart som dagens motion. Imorgon ska jag ha som mål att gå ner till ICA fram och tillbaka. Det är nog lagom.


Idag är första dagen som det faktiskt kommit över mig att jag ruvar på ett litet ägg. Det har liksom inte varit det primära dom senaste dagarna. Värken och allt annat har tagit över. Herregud, jag kan ju faktiskt vara gravid? Eller inte? Usch, så fort jag börjar tänka på det så börjar jag tvivla. Tänk om det inte fungerat denna gången heller? Då vet jag vilket helvete som väntar nästa vecka. Besvikelse, tårar och sorg. Och inte nog med det. Ska jag gå igenom det här en gång till? Med risk för att bli överstimulerad igen? Nä, jag vet inte...kan inte ens tänka på det nu. Men det finns ju ocså en chans att det har lyckats. Tänk om?


Jag tycker faktiskt att vi är värda att det har lyckats. Nu har vi väl ändå gått igenom tillräckligt mycket? Nu får det faktiskt vara nog.

Presentation


Jag heter M, är 32 år och bor i Stockholm. Välkommen till min blogg som handlar om vår kamp om att få ett barn. Vi är oförklarligt barnlösa och har försökt få barn i 4,5 år. Efter 9 misslyckade IVF-försök blev vi gravida på försök nr 10 - med tvillingar!

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Drömmen om en familj med Blogkeen
Följ Drömmen om en familj med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se