Tog lite bloggledigt ett par dagar men nu är jag tillbaka igen. Har precis tagit min sista spruta för denna gång (och förhoppningsvis för alltid!), så nu återstår bara ägglossningssprutan imorgon kväll kl. 21.00 Känns väldigt skönt men samtidigt lite skrämmande. Det är ju nu allvaret börjar med äggplockning, återföring och den fruktansvärda långa väntan på resultatet - då man "ruvar" (jag vet, galet ordval men dock ändå väldigt passande). Den väntan ser jag verkligen inte fram emot.

Dom allra första ruvardagarna brukar gå jättebra, då känns allt bara fantastiskt och man känner sig väldigt förväntansfull över att det faktiskt ligger ett litet embryo därinne som försöker överleva. Men när det närmar sig ruvardag 7-8, då börjar det bli jobbigt och varje toalettbesök börjar bli en mardröm. Omkring dag 10 är man ett psyko som ständigt analyserar toapapper i hopp om att INTE se minsta lilla rosa antydning till att mensen är på väg. Tar man sig längre än så och går in på dag 12 - då är man ett vrak med stora bokstäver! Fy sjutton alltså! VRAK! Antagligen har man tjuvtestat med graviditetstest vid det här laget eller i alla fall tänkt tjuvtesta. Vilket inte är någon bra grej att göra för det kan ju trots allt visa felaktigt resultat. Så, det enda att göra är väl att se till att man har tankarna på annat håll dessa kommande dagar - hur nu det ska gå till. Jag får fundera ut något bra helt enkelt.

Tack för alla era fina kommentarer, dom värmer så gott på alla sätt och vis!

Jag tror att alla era tummar som ni håller för oss hjälper för allt såg nämligen riktigt bra ut idag! Tjoho! Vi ska inte ropa hej än, men nu är vi ju ännu ett steg i rätt riktning.

Det första som hände när vi kom in idag var att jag fick ta ett blodprov. Alla tidigare gånger har de alltid haft så svårt att hitta en bra blodåder på mig vilket har lett till att det tagit hur lång tid som helst för att ta blodprov. Idag hittade sköterskan rätt på en gång och det var över på några sekunder. Skönt! Jag som alltid annars får sitta med värmekuddar för att blodådrorna ska svälla och sköterskor som byter av varandra i hopp om att hitta något bra ställe att sticka på. Har så tunna ådror vilket alltså inte är en fördel. Men som sagt - idag gick det på ett kick!

Sedan var det dags att träffa läkaren och idag var inte Dr H där så istället fick vi träffa Dr B. Han gjorde ett VUL (vaginalt ultraljud på mig) och såg att det hade bildats många fina äggblåsor i båda äggstockarna. Hurra!! Precis vad vi hade hoppats på. Han såg också att livmoderslemhinnan som sedan det befruktade ägget ska fästa i såg mycket bra ut. Helt otroligt vad man kan se mycket! Han gav oss värsta guidade rundturen i mitt underliv och förklarade allt jättenoga. Hahaha...och där försökte jag ligga och låtsas vara oberörd över att ha en lång "stav" som for runt mellan benen...fast sanningen att säga så var jag ganska oberörd av det. Har ju tillbringat större delen (känns det som i alla fall!) av dessa senaste år uppflugen i en mängd olika gynstolar med en mängd olika läkare så det är ju inga konstigheter längre. 

När allt var klart satt vi och pratade med läkaren en stund. Han förklarade att dom kommer vilja göra långtidsodling men att allt hänger på hur kvaliten är på de äggen som de får ut. Och sedan sa han också - återigen - att allt ser mycket bra ut och att det finns stora förhoppningar om att lyckas. Jo, det har vi ju hört förut men jag tänker ändå försöka glädjas åt hans ord.

Några timmar efter besöket, då de fått svar på blodprovet, ringde kliniken upp mig och meddelade hur vi ska gå vidare. Så nu ska jag fortsätta att ta nässpray tills på söndag kväll och den sista sprutan ska jag ta på lördag kväll. På söndag kväll kl. 21.00 blir det ägglossningssprutan. Och på måndag är jag helt spray och sprutfri! LÄNGTAR! Sedan på tisdag nästa vecka - då ska vi tillbaka till kliniken för att plocka ut ägg. Och då är det bara att hoppas och tro på att vi ska få ut fina och dugliga ägg som dom kan odla vidare. Skulle det vara så att de inte anser att äggen är bra nog för att odla vidare så gör dom en återföring efter två dagar. För även om ägget utanför livmodern inte är av toppenkvalité så är chansen stor att det ändå kan leva vidare inne i livmodern eftersom det är där det trivs bäst.

Så här ser byggnaden ut där Carl von linné-kliniken ligger.

Vill också visa en artikel ifrån dagens METRO. Min fina bloggvän Anna och hennes man har valt att berätta öppet om sin kamp och har låtit Metro följa med till Curakliniken i Malmö under deras tredje IVF-försök. Jag tycker dom är helt fantastiska som gör detta! Så modigt! Ni hittar hennes blogg här:

http://minlangtanefterdig.blogg.se/

Nu är jag ledig! Onsdag till söndag! Helt underbart. Nu ska jag bara koppla av och låta kroppen få vila ordentligt. Imorgon kl.07.15 så bär det av till kliniken, då ska vi få reda på om äggen har vuxit till sig något och hur vi ska gå vidare. Känns lite spännande, trots att jag gjort detta typ hundra gånger förut känns det som. Hoppet är ju verkligen det sista som lämnar oss, det har vi ju verkligen fått erfara under den här tiden. Alla dessa bakslag vi fått under de senaste tre åren - och ändå sitter vi här nu och börjar så smått bli lite hoppfulla igen. Skrämmande men sant. Bra att vi människor fungerar så, hur skulle världen annars se ut?

Ja, då fortsätter jag väl med ännu en artikel som jag hittat som ger oss barnlösa hopp:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article6965467.ab

Idag känner jag att det händer grejer i äggstocksområdet. Det har värkt lite till och från - som små "hugg" ungefär. Det är nog bra, då bör det ju vara någon form av aktivitet därnere. All aktivitet är bra aktivitet! Om det ändå kunde vara aktivitet i nio månader framöver - ingen skulle vara gladare än jag!

Jag har funderat en del över mitt bloggande idag och har verkligen känt att jag är så glad över att jag började skriva. Under våra första IVF-försök var det så svårt att förmedla allt som hände hela tiden till alla runtomkring - denna berg och dalbana som vi är med om både fysiskt och psykiskt. Det är ju nästan en omöjlighet att kunna berätta och beskriva allt muntligt - eller, det ÄR en omöjlighet. Och dessutom kanske man bara träffar människorna i sitt kontaktnät lite då och då vilket försvårar det hela ytterligare eftersom denna resa pågår 24 h om dygnet. Och att sitta och prata om enbart det här varje gång man ses hade ju inte direkt varit någon bra ide. Inte så roligt för någon. Så jag är verkligen glad för att det finns möjlighet att kunna blogga på det här sättet.

Och ännu en gång, tack för att ni läser.

Nu ska jag gå och ta min femte spruta. Sedan blir det lite kvällste - med någon hö-smak på...hahaha...Te som smakar hö och ekollonkaffe - herregud!!?? Vart ska det här sluta?

Helgen börjar nu närma sig sitt slut och precis som jag trodde så blev det en mycket bra helg. God mat, härlig shopping och mycket trevligt sällskap! Precis vad jag behövde! Igår var jag t.o.m så modig att jag tog med mig spray och spruta ut på restaurang för att slippa stressa hem på kvällen för att ta det. Det var dock lite "missbrukarkänsla" måste jag säga när jag gick in på restaurangtoaletten och tog fram mitt sprutkitt och mitt spray! Men det gick bra det också. Tjejen som stod och tvättade händerna utanför tittade aningen misstänksamt på mig när jag kom ut från toaletten lite sniffande och snörvlande. Hon undrade nog vad jag gjort därinne.

Helt galet vad det går undan nu. Är redan inne på fjärde sprutdagen. Bara tre dagar kvar till första besöket på kliniken. Hoppas, hoppas att mina små ägg har börjat växa till sig ordentligt därinne! Och att dom är av riktigt bra kvalité!

Såg att jag skrev i förra inlägget att jag skulle vara ledig hela den kommande veckan, men det var lite fel. Ska vara ledig ons-fre och sedan har jag ju också hela helgen till att vila ut. Sedan blir det några dagar ledigt nästa vecka också, men vilka det blir vet jag ännu inte. Allt hänger ju på vad dom säger på kliniken på onsdag. Hur proverna samt ultraljudet ser ut, och om jag ska fortsätta med sprutorna ett tag till eller om vi redan då får en tid för ägguttag. Oj, oj...det börjar närma sig.

Gick förbi en tobaksaffär förut och fick syn på Se och Hörs löpsedel som skrek ut i stora bokstäver att Jenny Östergren på TV 4 har gjort provrörsbefruktning. Googlade lite när jag kom hem och hittade en intervju med henne i tidningen "mama". Hon och hennes man fick tydligen kämpa i fem år innan dom lyckades. Och idag är hon trebarnsmor.  Här ser ni den:

http://www.mama.nu/omslagsmama/artiklar/2008/jag-klarar-mig-sjalv/

Jag vill också vara trebarnsmor om några år. Eller i alla fall enbarnsmor. Eller tvåbarnsmor. Tänk att man kan vilja något så mycket att man är beredd att i stort sett göra vadsomhelst för att det ska ske. Om någon kom och sa till mig i detta ögonblick att jag var tvungen att offra mina armar och ben, syn, hörsel, jobb...ja, vadsomhelst för att få bli mamma så skulle jag inte tveka en sekund!! Jag skulle fán kunna klättra upp till månen och tillbaka för att få bli mamma.Jag skulle kunna göra VAD SOM HELST!

Det är verkligen det enda, enda, enda, enda jag vill just nu. Att få bli mamma! Nu är det faktiskt vår tur att få bli föräldrar! Inte om några månader, inte nästa år eller om några år. NU! Denna månad! NU! Jag vill inte att vi ska behöva vänta längre nu, vi har väntat länge nog. Vi har stått bredvid i skymundan och tittat på alla andra gravida och alla andra som får bli föräldrar alldeles för länge nu. Jag vill ut ur denna skugga nu och ta ett stort kliv tillbaka till solljuset igen. Det är faktiskt där som jag vill vara.

Ikväll gick jag med stort självförtroende in i badrummet, plockade fram sprutkittet, satte på nålen, ställde in dosen och stack till. Det kändes bra idag faktiskt. Inte alls som igår. Första kvällen är alltid värst tycker jag (erfaren som jag nu är inom detta område!!??) och sedan rullar det på. Skönt när man vet hur sprutan funkar. Jag har ju haft olika sprutor varje gång men denna (Gonal-F) är nog den smidigaste måste jag säga. Det är bara att ställa in dosen och trycka.

Känner mig för tillfället rätt lugn gällande allt det här. Frustrationen och ilskan har för tillfället lagt sig och det är väldigt skönt. Fast som sagt, man vet ju aldrig vad morgondagen har att vänta i form av känslouttryck.Men min magkänsla säger mig att detta kommer att bli en mycket bra helg.

Nästa vecka ska jag vara ledig från jobbet. Jag har ju lovat mig själv att ta det lungt denna gång så det känns väldigt, väldigt bra. Ska till uppsala på onsdag och sedan ska jag bara ligga raklång på soffan och göra ingenting. Kroppen ska verkligen få komma ner i varv nu. Lyssna på ljudböcker, läsa skvallertidningar och fortsätta sticka på min kofta. Aktiviteter att se fram emot!

Ha en skön helg alla mina läsare! Jag uppskattar verkligen att ni följer oss på den här resan. Det ger så mycket styrka!

Då var vi alltså igång med sprutorna! Detta kommer vara vårt kvällsnöje kl.22.00 varje kväll en tid framöver.

Vi börjar med att öppna paket...undrar om jag varit snäll i år?

Åh, en Gonal-F spruta med tillhörande kanyler! Precis en sådan jag alltid önskat mig!

 
J sitter bredvid inne i badrummet och läser instruktionsboken (som jag i och för sig själv redan läst typ tiotusen gånger och kan både utan och innan...) Så hans funktion är snarare att peppa och heja på så jag inte tappar motivationen när sprutan ska in i magen.

Ladda sprutan...

"Sprita" magen lite...

Ta ett rejält tag i "magfläsket"...och tryck!

Sedan fyller man i på den röda lappen så man har koll på datum och injektioner.

Känner mig vid dessa tillfällen mer som en sjuksyster än lärare...kanske valde fel yrke ändå? Nä, det här med sprutor är nog ändå inte min grej. Men, men - när det kommer till önskan om att bli förälder då är verkligen sprutor min grej!

Fy fan, var precis inne på bloggen som jag skrev om igår. Om paret som äntligen lyckats bli gravida efter sitt femte IVF-försök. Nu är lyckan över för dem. Dom fick vara lyckligast i världen i några få dagar och sedan togs lyckan ifrån dom. Hur kan livet vara så här orättvist? Efter att ha kämpat och kämpat och kämpat i flera år och så händer det som inte får hända.

Jag försöker att inte tänka på det men detta finns i mitt bakhuvud hela tiden. Att om vi lyckas - att det likväl kan misslyckas efter några dagar, veckor eller månader. Vi kämpar så hårt för ett plus på den där stickan - men sedan då? Det finns ju en miljon grejer som kan gå fel. Hur ska man kunna koppla av och känna sig trygg. För det är ju inte så att man har det så väl förspänt så man bara på naturlig väg kan försöka igen. Att försöka igen, för oss, skulle ju i sådana fall kanske kunna betyda ytterligare flera år av behandlingar och ytterligare en kostnad på tusentals kronor. Jag vet att jag inte får tänka på det här sättet - men tankarna finns någonstans därinne vare sig jag vill eller inte.

Jag sörjer med det här paret idag. Fast jag inte känner dom eller ens vet vilka dom är. Livet är orättvist och ibland rent förjävligt helt enkelt. Det finns väl inget annat att säga.