Alla inlägg under maj 2010

Av drommenomenfamilj - 30 maj 2010 23:19

Mors dag? Kommer jag någonsin få bli firad den här dagen? Mors dag känns som ett jävla hån just nu så tack och lov att den är slut snart!


Helgen summerad:


Fredag: Skitkväll

Lördag: Avbokade bröllopet vi skulle på i sista sekund eftersom vi båda var helt och totalt sänkta och kunde inte för denna värld förmå oss att gå omkring och låtsas vara glada en hel kväll på ett bröllop när vi innerst inne håller på att gå sönder.

Söndag: En ganska bra dag. En god vän (som nyligen fått sitt andra barn), som jag dessvärre tagit avstånd ifrån det senaste året, kom hit och tvingade mig att träffa henne. Det var jobbigt som fan men efteråt och många tårar senare kändes det väldigt bra. Tack Y! Fortsätt tvinga mig att träffas!


ANNONS
Av drommenomenfamilj - 28 maj 2010 21:10

Trodde det hade blivit lite bättre, att jag kanske ändå hade tagit mig upp en liten bit ifrån allt det jobbiga. Men så var det tydligen inte. Fredagskväll och återfall.


Veckan har ändå gått relativt bra. Jag har jobbat över både tisdag, onsdag och torsdag kväll den här veckan och det har känts bra. Förmodligen just för att jag jobbat. Då är jag tvungen att fokusera på det och även om det inte läker såren så får jobbet ändå mig att hålla mig upprätt. Jag har t.o.m skrattat under veckan åt barnen och kollegornas galna upptåg. Inte illa. Tack och lov för mitt jobb och människorna där. Utan ett arbete i den här situationen hade allt varit ännu värre.


Men så var det ju då fredagskväll då. Alla ska hem och ha fredagsmys. Mammor och pappor hämtar barnen tillsammans på förskolan och allt är bara så.......JOBBIGT!!! Jag vill också ha en familj att gå hem och ha fredagsmys med! Men det har jag inte! För jag kan inte få barn! Vi kan inte få barn! Det känns som att någon har slitit ut all min kvinnlighet ur min kropp och sedan sytt igen mig. Så tom känner jag mig.


Jag hatar helgerna. Förra helgen var en ren jävla katastrof av tårar och tårar och ännu mera tårar. Ungefär så har även denna fredagskväll börjat. Och J gör allt för att få mig på fötter igen. Han trodde ju att det kanske hade blivit lite bättre eftersom jag ändå hanterat veckan rätt bra. Jag trodde ju också det. Fan! Inget blir som man tror.


ANNONS
Av drommenomenfamilj - 25 maj 2010 22:47

...längre tidsperspektiv än så vågar och kan jag inte ha. En timme - det är allt. Så fort tankarna börjar snurra och ge sig iväg mot framtiden smyger ångesten och klumpen i halsen fram och paniken gör sig hörd. Nej! Det går inte!


Besöket hos kuratorn igår innehöll många tårar. I stort sett bara tårar. J var den som fick prata och jag var den som gjorde slut på alla hennes pappersnäsdukar som stod på det lilla runda bordet. Känner mig som en grönsak. En grönsak som är skalad, delad, kokt och på väg att mosas. Rätt mörbultad med andra ord. Men kuratorbesöket gav väl ändå lite måste jag erkänna. Jag har några besök inplanerade hos henne framöver. Det är nog bra.


Tills dess ska jag döva smärtan med jobb, jobb och jobb (det funkar bra som smärtstillande) och även se till att inte vara ensam (det är då alla tankar far iväg och det blir jobbigt) - vilket dock kan bli något av ett problem när jag inte vill träffa någon. Kanske måste jag ändå börja träffa människor igen? Har dessvärre inte förmågan att kunna ta några initiativ. Kanske borde ni, vänner och familj, tvinga mig? Vad vet jag? Jag vill skrika egentligen att jag inte vill - men vet att jag måste komma på benen igen. Tvång är kanske ett bra sätt? Kanske inte precis på en gång, men snart? Vad vet jag? 


Läggdags. Tack och lov.


Av drommenomenfamilj - 23 maj 2010 17:40

Gårdagen var nog en av dom värsta dagarna jag upplevt hittils. Grät mig konstant igenom hela dagen och den enda förflyttningen jag gjorde var från sängen till soffan, från soffan ut på balkongen (enbart för att J tvingade mig till det) och senare på kvällen från balkongen till soffan.


På kvällen var jag helt psykiskt nedbruten och bara satt och grät hysteriskt i hallen. Stackars, stackars J. Han ville inte lämna mig men var tvungen att åka iväg och spela med sitt band på kvällen.Till slut ringde han efter min storasyster som satte sig i bilen och åkte hit. När hon kom så grät jag ännu mer. Hade alla tårar jag gråtit under dessa dagar samlats i ett badkar tror jag banne mig det varit fullt vid det här laget.


Fina, fina storasyster A. Är så glad att hon bor i samma stad. I sådana här stunder inser man hur viktigt det är med familjen. Hon tog hand om mig, lagade goda äggmackor och försökte få mig att förstå att allt kommer bli bra.


Anledningen till att jag överhuvudtaget tagit mig ur sängen och in i duschen idag är tack vare en grej hon sa igår. Kommer inte ihåg precis ordagrant men ungefär så här sa hon:


"Tänk på att det är tiden då barnet kommit ut ur magen som är den fina och härliga tiden. Visst, jag förstår om du vill vara gravid, men det är ju när barnet kommit ut som man blir en familj. Och det kan ju du få - du kan ju få en familj - även om barnet inte kommer ur din mage. Och vi kommer alla älska det barnet."


Tack världens bästa A.


Det kanske ändå finns en strimma hopp i alla fall, även om adoption inte är något jag kan ta till mig just nu. Det måste nog få ta sin tid...


En annan sak som också gjort att jag orkat vara uppe idag är att det är riktigt dåligt väder. Mörka moln, regn och även lite åska. Precis så som jag känner mig. Inget glättigt sommarväder som igår.


Mera regn och mörka moln, tack!

ONT

Av drommenomenfamilj - 22 maj 2010 11:29

Har ju lovat mig själv att skriva precis hur jag känner och mår - men i denna stund vet jag inte längre om det är möjligt. Men ska försöka.


Trodde inte man kunde må så här. Det är fem dagar sedan blödningen kom och jag har bara mått sämre och sämre för varje dag som går. Vill inte höra på vad folk säger, vill inte prata med någon, träffa någon. Vill inte gå ut, vill bara ligga i sängen under täcket och sova. För då slipper det göra så ont. Varje gång jag vaknar mår jag ännu sämre. Det här med "en ny dag" funkar inte längre. En ny dag? Med vaddå? Ännu mera elände och smärta!


Solen skiner ute, till vilken jävla nytta? Det skulle lika gärna kunna regna i resten av mitt liv nu. Det skulle inte spela någon som helst roll. Regn och mörka moln. Så är vädret hos mig.


Jag vill inte ha det så här. Vill inte må så här sjukt dåligt! Men ingen som någonsin befunnit sig i en livskris kommer aldrig kunna förstå. Människor runtomkring kan peppa och peppa men i slutänden så går de ändå tillbaka till sin vardag och själv sitter vi kvar här - lika barnlösa som förut.


Stackars fina och underbara J. Han mår också dåligt, men mest säger han att han mår dåligt av att se mig så här. Jag förstår det. Men i denna stund kan jag inget göra. Det känns som att jag sitter fast med fötterna i en gyttjepöl. Jag kommer ingenstans helt enkelt. Och orkar inte ens försöka ta mig upp. Efter dom här åren finns det inga krafter kvar. Var ska jag hämta dom ifrån? Hoppet är helt borta. Utan hopp - inga krafter till att orka gå vidare.


Nästa vecka ska vi träffa en kurator och om några veckor en psykolog som tydligen jobbar väldigt mycket med barnlösa par. Kanske kan dom hjälpa? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag fortfarande inte har ett barn. Och jag vet också att dom här människorna - hur bra dom än är på det dom gör - inte kan hjälpa oss att få ett barn. Dom kan hjälpa mig att se tillvaron ur ett annat perspektiv. Jag vet det. Men faktum kvarstår. Hur många samtalstimmar vi än kommer att ha - är vi fortfarande lika barnlösa som förut.


Jag känner mig helt slut. Utmattad och färdig.


Jag känner mig också så jävla arg och frustrerad och förbannad. Förbannad över att jag blir snuvad på livet. Vill ju leva och vara lycklig och träffa människor nu! Istället flyr jag undan livet, gömmer mig och håller mig undan ifrån människor som jag innerst inne tycker så hemskt mycket om. För det är för jobbigt. Jag är inte längre den där glada och trevliga M som jag alltid varit förr. Nu är jag den där barnlösa människan alla tycker så jävla synd om. Som jag själv tycker synd om. Sitter här hemma som ett offer och ser hur livet passerar. Fy fan! Återigen ställer jag frågan: Hur i helvete kunde det bli så här?


Jag har ju allt! Världens mest fantastiska man, familj och vänner som är världens bästa, ett jobb som jag älskar, ett hem som jag stormtrivs i och jag bor i en stad som har allt att erbjuda.

Men det enda jag gör nu är att jag försummar allt det här. För jag har inte förmågan att göra på något annat sätt just nu.


Vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till?

Av drommenomenfamilj - 20 maj 2010 21:32

Det jobbiga vill inte försvinna. Det bara gör så ont. Hur kan det göra så här sjukt ont? Och varför försvinner det inte bort den här gången? Kanske för att allt känns så definitivt? Vi kan inte få barn. Punkt. End of story.


Människor runtomkring mig säger att det kommer att ordna sig. Att vi en vacker dag kommer få ett barn. Att vi kommer få bli en familj. Jag kan inte se det. Hur då? Hur kommer det ordna sig? Ingen kan veta det. Ingen kan hjälpa oss. Inte familjen, inte vännerna. Inte ens läkare med 30 års erfarenhet av provrörsbefruktning kan hjälpa oss. Ingen. 


Jag vill inte må så här! Det här är fan inte jag! Jag är inte en person som mår så här jävla dåligt! Jag är ju en glad, positiv och lycklig person innerst inne. Inte en negativ, deprimerad och olycklig person. Hur kunde det bli såhär?




Av drommenomenfamilj - 19 maj 2010 16:19

Vet inte vad jag ska skriva, om jag ska fortsätta skriva...vet inte...


Tårarna slutar inte trilla, livet känns helt och hållet meningslöst och vi försöker på något sätt stötta varandra. Men det är så svårt, så sjukt svårt.


Det här var droppen. Jag orkar inte mera. Vill inte mera. Vad finns det för mening?


Ännu en gång är vi uteslutna ifrån livet. Det fortsätter rulla på och vi står kvar och får inte vara med.


Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få narn


Så är det - svart på vitt. Vågar knappt säga det högt.


TRE år - 36 månader - 36 ägglossningar - 3 provrörs-befruktningar - 4 återföringar av fina befruktade ägg. Bra äggkvalité, perfekta spermier, alla förutsättningar.


0 graviditet. 


Har önskat mig en familj så länge jag kan minnas. Som skilsmässobarn har det liksom varit det enda man alltid velat ha. En hel familj att leva med. Jag tror aldrig vi kommer få det. Inga biologiska barn i alla fall. Magkänslan säger det. Och det gör så ont så jag vill slita ut hjärtat så jag slipper ha så ont!!!!


Hur ska vi orka leva med det här? HUR???????

Av drommenomenfamilj - 18 maj 2010 18:22

Fick mens imorse.

Presentation


Jag heter M, är 32 år och bor i Stockholm. Välkommen till min blogg som handlar om vår kamp om att få ett barn. Vi är oförklarligt barnlösa och har försökt få barn i 4,5 år. Efter 9 misslyckade IVF-försök blev vi gravida på försök nr 10 - med tvillingar!

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6
7
8
9
10
11
12
13 14 15 16
17 18 19 20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2010 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Drömmen om en familj med Blogkeen
Följ Drömmen om en familj med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se