Har ju lovat mig själv att skriva precis hur jag känner och mår - men i denna stund vet jag inte längre om det är möjligt. Men ska försöka.

Trodde inte man kunde må så här. Det är fem dagar sedan blödningen kom och jag har bara mått sämre och sämre för varje dag som går. Vill inte höra på vad folk säger, vill inte prata med någon, träffa någon. Vill inte gå ut, vill bara ligga i sängen under täcket och sova. För då slipper det göra så ont. Varje gång jag vaknar mår jag ännu sämre. Det här med "en ny dag" funkar inte längre. En ny dag? Med vaddå? Ännu mera elände och smärta!

Solen skiner ute, till vilken jävla nytta? Det skulle lika gärna kunna regna i resten av mitt liv nu. Det skulle inte spela någon som helst roll. Regn och mörka moln. Så är vädret hos mig.

Jag vill inte ha det så här. Vill inte må så här sjukt dåligt! Men ingen som någonsin befunnit sig i en livskris kommer aldrig kunna förstå. Människor runtomkring kan peppa och peppa men i slutänden så går de ändå tillbaka till sin vardag och själv sitter vi kvar här - lika barnlösa som förut.

Stackars fina och underbara J. Han mår också dåligt, men mest säger han att han mår dåligt av att se mig så här. Jag förstår det. Men i denna stund kan jag inget göra. Det känns som att jag sitter fast med fötterna i en gyttjepöl. Jag kommer ingenstans helt enkelt. Och orkar inte ens försöka ta mig upp. Efter dom här åren finns det inga krafter kvar. Var ska jag hämta dom ifrån? Hoppet är helt borta. Utan hopp - inga krafter till att orka gå vidare.

Nästa vecka ska vi träffa en kurator och om några veckor en psykolog som tydligen jobbar väldigt mycket med barnlösa par. Kanske kan dom hjälpa? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag fortfarande inte har ett barn. Och jag vet också att dom här människorna - hur bra dom än är på det dom gör - inte kan hjälpa oss att få ett barn. Dom kan hjälpa mig att se tillvaron ur ett annat perspektiv. Jag vet det. Men faktum kvarstår. Hur många samtalstimmar vi än kommer att ha - är vi fortfarande lika barnlösa som förut.

Jag känner mig helt slut. Utmattad och färdig.

Jag känner mig också så jävla arg och frustrerad och förbannad. Förbannad över att jag blir snuvad på livet. Vill ju leva och vara lycklig och träffa människor nu! Istället flyr jag undan livet, gömmer mig och håller mig undan ifrån människor som jag innerst inne tycker så hemskt mycket om. För det är för jobbigt. Jag är inte längre den där glada och trevliga M som jag alltid varit förr. Nu är jag den där barnlösa människan alla tycker så jävla synd om. Som jag själv tycker synd om. Sitter här hemma som ett offer och ser hur livet passerar. Fy fan! Återigen ställer jag frågan: Hur i helvete kunde det bli så här?

Jag har ju allt! Världens mest fantastiska man, familj och vänner som är världens bästa, ett jobb som jag älskar, ett hem som jag stormtrivs i och jag bor i en stad som har allt att erbjuda.

Men det enda jag gör nu är att jag försummar allt det här. För jag har inte förmågan att göra på något annat sätt just nu.

Vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till?

 

Nina

22 maj 2010 13:33

Hej M!
Du har helt rätt att ingen annan som inte har gått igenom en livskris kan någonsin förstå. Dom kan peppa och säga att man ska försöka se ljuset i tunneln och njuta av stunden men hur ska dom kunna förstå. Livet, precis som du skriver, rullar på för dom. Hur ska man kunna ta till vara på stunden och njuta av livet när hjärtat blöder och värker och man vet inte vart man ska ta vägen för att det gör så ont. Det måste få ta tid och bearbeta sin sorg också och det gör vi alla på olika sätt. Det finns inget rätt eller fel. Nu kommer jag säga det du inte vill höra just nu men det som känns så hopplöst just nu kommer att försvinna så småningom. Smärtan komme kanske inte försvinna men du lär dig leva med den. Du kommer att kunna njuta av livet igen och se det med ett annat perspektiv. Jag vet för jag har varit i det där mörka hålet men jag tog mig upp (även om jag inte har gått igenom ditt helvete).
Styrkekramar till dig och J

http://www.nina-pina.blogspot.com

 

Camilla

22 maj 2010 19:02

Jag kan inte annat än att hålla med i allt det du skriver. Det är så likt hur mitt liv var och kändes innan vi till slut lyckades få Victor efter 5 års kämpande. Kan säga att trots att vi till slut fick vårt efterlängtade barn har det tagit tid att ta sig ur det tunga sinnet som man så länge burit på. Känns som att jag nu äntligen börjat kunna skratta och verkligen "mena" det. Förut skrattade jag bara för att det förväntades, men det var verkligen inte äkta. Många vänner har jag tyvärr tappat längs vägen eftersom jag också blev väldigt osocial och drog mig undan. Försök att lev lite av ditt liv redan nu trots allt elände... Jag tänker mycket på er trots att jag inte känner er! Hoppas hoppas att ni orkar ta nya tag när det värsta lagt sig från detta misslyckade försök. Kram på er!

 

TeachGirl

22 maj 2010 22:49

Jag tror att det kan vara bra att prata med någon professionell. Du har rätt, de kan inte hjälpa er att få barn, men de kan ge dig redskap att klara av livet fram tills dess ni får barn.

Jag har varit där nere i gyttjan där du är nu, men jag har arbetat mig upp. I och med att vi också står i adoptionskö kommer vi sakta men säkert fram till vårt mål - barn. Även om det är mörkt just nu så kommer ljuset fram, förr eller senare. Det är en klyscha, men det stämmer faktiskt.

Många kramar!

http://varforinteviocksa.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej! Jag går in här emellanåt och ser att min blogg har besök fortfarande. Jag hoppas att den ger hopp till alla er därute som kämpar för en familj!  Det har gått några år sedan jag skrev här sist. Tvillingarna fyller tre år nu i maj. Ville...

Torsdagen den 31 maj i v.34+2 blev vi föräldrar till världens finaste flicka och pojke! Lyckan är total!! E, flickan, kom ut först och vägde 2157 g och var 45 cm lång. Pojken, A, kom ut 11 minuter senare och vägde 2443 g. Båda var 45 cm långa. E...

Oj, känns som en evighet sedan jag var inne här och skrev. Tänkte uppdatera lite : ).   Två tredjedelar av denna fantastiska graviditet är alltså nu avklarade och jag är nu i v.28. Jag har varit sjukskriven heltid sedan v.21 p.g.a. ryggsmärtor oc...

Tack ännu en gång för alla lyckönskningar! Ni är så fina!   Nu har vi tagit oss halvvägs igenom graviditeten - det är inte klokt vad tiden går fort! Mina tankar och funderingar hinner liksom inte med. Under alla dessa år som vi kämpat för detta h...

...och tack och tack och tack!! Vad många och fina lyckönskningar och kommentarer! J och jag har läst igenom allihopa och är alldeles förundrade och glada över hur många ni är som följer oss därute! Tack snälla ni igen!   Hoppas också att vi ger ...