Nu i veckan har vi för första gången varit hos familjerätten för ett informationsbesök angående adoption. Det var med lite blandade känslor. Jag var lite spänd och nervös medan J (som vanligt) var lugnet själv. Tur är väl det måste jag säga. Undrar hur det skulle varit om vi båda varit som jag - eller som J? Olikheter dras ju till varandra brukar man väl säga .

Hursomhelst - väl där så fick vi träffa en kvinnlig handläggare som var jättetrevlig. Hon beskrev adoptionsprocessen för oss - allt från detta första möte fram tills det att man kommer hem med ett barn. En tid på ungefär tre-fyra år. Inga nio månader här inte. 

Vårt nästa steg i den här processen är att anmäla oss till ytterligare en adoptionsorganisation. Det är tydligen bra att vara i medlem i flera eftersom man har fler valmöjligheter när det blir dags att välja land. Och skulle det vara så att man i framtiden vill adoptera ett syskon så slipper man ytterligare år av väntan eftersom man redan då har kommit fram långt i kön. Så alltså kommer vi anmäla oss till ytterligare en förmedling förutom adoptionscentrum, men vilken vet vi inte ännu. 

Nästa steg blir att anmäla oss till en föräldrautbildning som alla blivande adoptivföräldrar måste gå. Syftet med den kursen är att vi som föräldrar ska få kunskap och insikt om adoptivbarn och deras behov - vad adoptionen innebär både för oss och för barnet. Vi kommer få kunskap om vilka regler som gäller och hur en adoption praktiskt går till. Vi kommer få inblick i vad ett barn kan ha varit med om och hur barnet själv kan tänkas uppleva adoptionen både när den sker och i senare skeden av livet. Vi kommer få möta andra i samma situation och få möjlighet att leva oss in i adoptionsprocessen så gott det går.

Men eftersom vi fortfarande är inne och snurrar runt i denna eländiga IVF-värld så känner vi att vi vill avsluta detta kapitel först innan vi drar igång med adoptionen på fullt allvar. Därför har vi bestämt oss för att inte anmäla oss till en föräldrautbildning förrän efter sommaren. En sak i taget. 

Det som sedan kommer hända - efter denna föräldrautbildning - är att vi kommer starta en medgivandeutredning. Denna utredning håller familjerätten i och då vänder man i stort sett in och ut på allt som varit och är i våra liv. När den utredningen är klar så ska den upp till någon nämnd som då ska godkänna oss och ge oss ett medgivande. Förhoppningsvis blir man då godkänd som adoptivföräldrar.  

När detta är klart (och då har det kanske gått 18 månader eller något) så skickar vi in vår medgivandeutredning till adoptionsförmedlingen. Och där kommer vi då bli tilldelade en handläggare och när vi är framme i kön kommer vi tillsammans med denna handläggare att välja ett land som vi ska skicka vår ansökan till. 

Sedan är det ytterligare väntetid i landet och efter det - om allt går bra - blir det förhoppningsvis ett barnbesked...

Ja, där har ni processen i stora drag. 

Men nu ska vi som sagt fokusera på ytterligare några IVF-försök. På måndag ska jag ringa fertilitetscentrum och planera för vårt kommande frysförsök. Detta blir antagligen i början av februari. 

Embryoåterföring nr 7. Hurra...  

Just det, ska börja på yoga nästa vecka  - ytterligare ett steg i min "läkandeprocess" . Psykoterapi, yoga samt att fortsätta sticka, virka och sy (som jag älskar) - det borde väl få i ordning på mig ganska bra, eller? Och detta med adoption har ju tänt en liten strimma av hopp - och hopp är inget jag har känt på väldigt, väldigt länge. 

...eller hur är det man brukar säga? 

Hoppas att ni alla har haft en skön jul och ett roligt nyår! Själv så har jag haft vinterkräksjukan över jul...något av en mardröm vill jag lova. Framför allt när kroppen redan är så nedbruten av alla behandlingar jag gjort under året och inte har någon motståndskraft som helst. Herregud vad dålig jag var! Trodde döden var kommen där ett tag. Och inte nog med att jag blev sjuk - i stort sett alla som åt julbord tillsammans på julafton insjuknade. Denna smitta sprider sig verkligen som en löpeld. 

Efter detta var jag helt utmattad i flera dagar. Nyårsafton spenderade jag i tv-soffan framför en film. Detta var en helt ny och väldigt märklig upplevelse - men hade inte orkat med något annat! Inte en chans!

Och hur mår jag annars då...jodå, besvikelsen över förra misslyckandet har lagt sig och jag välkomnar detta nya år.

I höstas anmälde vi oss faktiskt till en adoptionsförening och om några dagar ska vi på ett första informationsmöte hos familjerätten. Var det precis jag som skrev det där? Ja, tydligen. Tydligen är det så att vi har tagit tag i det här med adoption på fullaste allvar. Är jag mentalt där. Nej, nej och nej. Det finns nog en anledning till att en adoption tar flera år just för att man ska kunna förbereda sig. Men på något sätt så har vi väl båda börjat se en liten, liten, liten strimma hopp någonstans långt, långt, långt, långt, långt därborta vid horisonten. Hursomhelst så känner vi att vi vill påbörja det här nu och inte vänta ännu längre. Vi har tänkt och funderat - ut och in, upp och ner och fram och tillbaka. Och ja, nu är vi så smått redo. Så det första steget nu är att prata med familjerätten och få information om hur en adoptionsutredning går till. Vi är ju redan gifta och anmälda till Adoptionscentrum - så två steg är redan avklarade. 

Men självklart kommer vi även fortsätta med de sista IVF-försöken. Och vi kommer försöka fokusera på en sak i taget. Annars kommer det bli för jobbigt. Jag tror också att adoptionsutredarna rekommenderar att man är klar med IVF-svängen när man drar igång adoptionen på allvar så vi får väl se hur vi gör med allt framöver. 

Ett annat beslut som vi nu tagit är att jag ska börja träffa en psykolog regelbundet för att få hjälp att hantera allt det här som är och som har varit. Detta beslut känns väldigt bra. Det kommer vara värt varenda krona, det är jag säker på. (För jäklar vad det kostar pengar!). Ja, andra lägger pengar på hus, lägenheter och bilar - vi lägger pengarna på IVF-försök, mediciner och psykologer. Förhoppningsvis får vi något för det i slutänden.