Åt helvete har det gått. Totalt åt helvete. Jag blöder.

Idag har vi fått tillbaka en liten blastocyst. Jättefin och perfekt på alla sätt och vis. Snälla, snälla stanna hos oss nu!

Nu behöver vi era tummar igen!

Nionde gången gillt? Herregud NIONDE GÅNGEN!!??? Vem fan håller på med provrörsbefruktning så här länge? Det är ju helt vansinnigt!!!

Jag blir så otroligt less och trött på att vi i denna situation är så fruktansvärt sårbara. Det blir så tydligt för oss när vi befinner oss i en situation där vi plötsligt inte är beredda på att möta just det där som är jobbigt. Och som alltid har att göra med graviditeter, småbarn eller familjer. Ibland händer det i en situation som man inte bara kan resa sig upp och lämna, t.ex på en middag eller om vi spontant träffar på någon eller några eller vid andra tillfällen.

Jag vill inte känna så här. Jag hatar att känna så här. Jag vill kunna hantera alla situationer och möta alla människor utan att det blir jobbigt. Men när man sitter i en situation som denna får man liksom bara gilla läget. Det måste få vara jobbigt helt enkelt och man kan inte räkna med att orka med alla olika situationer som uppstår. Jag vet att det är på det sättet men jag har väldigt svårt att acceptera det.

När det blir jobbigt är den enda platsen jag vill vara på hemma. Jag är så glad för att jag känner så. Vårt hem är vår borg. Här kan liksom inga obekväma situationer komma åt oss. Här är vi trygga.

Dock är det nog bra att vi själva är medvetna om dessa känslor. Annars kan det nog lätt bli så att vi stänger in oss själva totalt ifrån omvärlden. Även om det är jobbigt måste vi ju ta oss ut där och möta det jobbiga. Men i lagom mängd kanske.

Igår kväll tog jag ett ägglossningstest - och till min stora förvåning skrek det ägglossning. Testade med ett clearblue-test som visar glad gubbe om det är positivt. Och när jag tog ut stickan ur den digitala behållaren var det två starka blå streck. Blev som sagt lite förvånad då jag tycker att det verkar vara tidigt i cykeln. Men å andra sidan så är väl mina cykler nu allt annat än vad dom brukar vara. 

På måndag ska jag ringa kliniken och meddela detta trevliga besked som betyder att jag slipper göra en återföring i stimulerad cykel. Ingen ägglossningsspruta och inget progesteron. Halleluja!

Idag har vi återigen besökt fertilitetscentrum. Hör och häpna - vi är nu igång med förberedelserna inför FET 4 (vilket kommer bli IVF-försök nr. 9). 

Idag har jag fått göra en röntgen av livmodern. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är mina erfarenheter av denna röntgen inte trevliga sedan jag gjorde den på Sofiahemmet för ett par år sedan. Så jag var verkligen på helspänn idag när det var dags. Sedan låg jag och väntade på att det skulle göra sådär ont som jag kom ihåg att det gjorde sist. Men helt ärligt så kände jag ingenting. 

Är det så att min smärttröskel har blivit högre under alla år av gynekologiska undersökningar eller vad hände egentligen? Till och med sjuksköterskan var förvånad över att det inte gjorde ont.  

Varpå J fäller kommentaren:

- Ja, allt blir väl en vardag till slut. 

Ja, det har han ju helt rätt i. Synd bara att min vardag skulle bli att ligga uppflugen i en gynekologstol var och varannan vecka och inte ens längre tycka det är konstigt.

Efter röntgen var klar hade vi ett långt samtal med vår läkare idag. Hon hittade inga fel i livmodern, allt såg jättefint ut. Vad var det jag sa? Visste att dom inte skulle hitta något. Vi frågade tusen frågor kring varför det inte fungerar, varför läkarna fortfarande är hoppfulla, om alternativa lösningar m.m

Det läkarna har att säga är att de fortfarande tror stenhårt på att vi kan lyckas. De är väldigt övertygade om det och vår läkare hade varit med om flera fall där det tog många IVF-försök innan det gick vägen. Anledningen till att de tycker på det här viset är att våra spermier, våra ägg och vår befruktning ser så väldigt bra ut. Uppenbarligen är det ju något fel på de embryon som inte lever vidare men dom menar på att det bara handlar om ren otur. Och att anledningen till att dom inte fäster är att dom inte utvecklas vidare - inte att det finns något problem i livmodern. Något av embryona vi sätter tillbaka kommer till slut att fastna tror dom. Dom tycker inte vi ska ge upp men har full förståelse för att vi mår dåligt i allt det här. 

Vi frågade lite kring det här med kromosomanalyser av embryon - men det görs endast i fall där det finns en sjukdom eller en orsak av något slag med i bilden. Och det gör det ju inte hos oss, inte vad dom kan se i alla fall. 

Vi pratade om äggdonation - om det skulle vara ett alternativ för oss. Men det var inget hon ville rekommendera just nu för tillfället. Det skulle vi i sådana fall prata vidare om senare. 

Hon berättade också att om det inte skulle bli en graviditet för oss om ytterligare några försök så kommer dom att ta upp vårt fall med övriga läkare ännu en gång och förmodligen göra ytterligare en större utredning. Och i sådana fall kommer dom försöka titta närmare på mina ägg. Hur vet jag inte men det låter väl bra. 

Hon var också optimistisk till att eftersom dom inte hittar något fel hos någon av oss så kan det mycket väl finnas möjlighet att vi längre fram i livet kan lyckas på egen hand. Hon menar på att fertiliteten "works in mysterious ways" och att inte ens läkarna kan finna en förklaring till allt som har med fertilitet att göra. Så långt har inte vetenskapen kommit ännu. Men däremot forskas det en hel del och om vi behöver göra ytterligare ett IVF-försök till med sprutor så kommer vi delta i ett forskningsprojekt som vår läkare är med i. 

Inför nästa försök har jag bett om att få slippa ägglossningssprutan och denna hemska crinone-gel. Men detta kommer endast ske om jag får omslag på ägglossningsstickorna idag, imorgon eller på söndag morgon. Om inte så ska jag ta en ägglossningsspruta på söndag morgon och återföring kommer att ske på fredag nästa vecka. Jag kommer också i sådana fall få pröva en ny vaginaltablett som heter Lutinus. Denna ska tydligen inte vara så kladdig och eländig som crinonen. Det tackar jag för.