Ja, vad ska vi göra nu då? Lägga oss ner och dö? Bråka och skrika tills vi tar kål på varandra? Sörja år in och år ut tills inget finns kvar av varken oss eller vår relation? Bli deprimerade? Skilja oss? Flytta?

Nä...för så lätt ska det ju tydligen inte vara. Nej då, vi måste RESA OSS och FORTSÄTTA KÄMPA!

VILKET JÄVLA SKÄMT! Fortsätta kämpa? SOM ATT VI INTE HAR KÄMPAT NOG??

Hur mycket ska en människa orka med egentligen? Nej just det ja, samtidigt som vi fortsätter sitta fast i den här skiten ska vi se till att ha ett lyckligt äktenskap också, träffa vänner, göra roliga saker, arbeta. HAHAHA...eller hur? Det är också ett jävla skämt!

Det går inte en enda dag, en enda timma, en enda minut utan, en enda sekund utan att jag tänker på det här. Dom som tror något annat kan ta och fundera en gång till.

Är så jävla arg och förbannad på livet som gör det här emot oss. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Jag vill också fortsätta leva det liv jag och vi har byggt upp, jag vill ta del av mina vänners småbarnsår, jag vill vara mammaledig, jag vill hämta skrikande barn på förskolan, jag vill ha liv och rörelse här hemma och ett golv fullt med leksaker.

Det är så tyst här, alltid så tyst.

Jag vet inget om familjelivet, medan alla mina vänner lever det fullt ut. Ett barn, två barn, säkert snart tre. Dagarna fyllda med saker som ska ordnas och fixas och styras med. Jag har inget av det. INTE NÅGOT. Jag sitter framför en jävla dataskäm och skriver mig förtvivlad på en jävla blogg för att på något sätt försöka kunna hantera allt det som händer inom mig och runtomkring mig. Men inte ens det går särskilt bra. För jag tappar hela tiden bort mig själv, trots tappra försök emellanåt att återgå till något slags normalt liv. Men det varar inte i längden. Den psykiska påfrestningen blir alldeles för stor och jag ramlar tillbaka ner igen. Som nu. Och så ligger jag här nere och grottar ner mig och förskjuter alla för att jag inte klarar av att varken se, höra eller prata med någon.

För alla andra har det jag vill ha. Och jag ser i kors. Avundsjukan är enorm och bitterheten ännu större. Jag vill skrika, gråta och kasta saker. Men förstår att jag kommer vara lika barnlös som förut trots detta. Inget jag gör kan få mig gravid.

INGET! För jag är så jävla infertil som man bara kan bli. Kvinna och icke fertil - helt jävla oförmögen till reproduktion. Oförmögen till att skapa liv. Mina forplantningsorgan är obrukbara och INGEN kan tala om för mig vad felet är. Om det är mig eller om det är vi båda? Är det äggen? Är det spermierna? Är det livmodern? VAD I HELVETE ÄR FELET? Kan någon snälla tala om vad vi ska ta oss till?

Nej kära vänner och familj, jag håller inte på att bli tokig. Jag lider bara så jävla fruktansvärt mycket av det här och vet inte vad fan jag ska ta mig till. Vad vi ska ta oss till? Hur vi ska orka? Om vi ska fortsätta kämpa? Jag vet varken ut eller in och har så ont i hela kroppen och själen så det känns som om hela jag blöder som ett öppet sår. Och ingen kan få mig att läka hur mycket alla än försöker.

 

Emmelie

2 december 2010 21:44

Hej! Ingen aning om man får göra på detta viset men är surrogat ett alternativ? För då är det ert fast någon annan som bär det! Vet att du självklart vill bära det själv och som jag förstått det vill ni ju helst inte adoptera!

Jag lider verkligen med dig och inför varje gång så har jag verkligen hoppats för er skull! Hoppats på det där inlägget där de står vi har lyckats!

http://Www.sedorikas.blogg.se

 

Maria

3 december 2010 08:29

Finns inga ord och inga handlingar som kan få dig att må bättre just nu. Jag VET hur du känner och det gör så ONT att det är så många som får uppleva just denna smärta. Du får en stor kram.

Kram igen / Maria

 

Barnarlivet

3 december 2010 10:04

Det gör ont i mig att läsa det du skriver. För jag förstår dig så väl och jag vet att ingenting jag skriver här kan trösta. Gråt, skrik och lev rövare. Skit i att umgås med de där jävla människorna som får barn så lätt. Det är en klen tröst, men det kommer kännas bättre efter en tid. Och jag fortsätter hålla tummarna att ni kommer att lyckas!

http://barnarlivet.blogspot.com

 

Lisa

3 december 2010 10:37

Åh jag är så ledsen för er skull. Men ni måste fortsätta kämpa! När min kompis låg på BB med sin son (IVF) hade hon pratat med en annan nybliven IVF mamma som fått sin son på deras 16 e (!!) insättning.så jag tror faktiskt att det bara handlar om att stå ut, hur jävligt det än må vara...Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej! Jag går in här emellanåt och ser att min blogg har besök fortfarande. Jag hoppas att den ger hopp till alla er därute som kämpar för en familj!  Det har gått några år sedan jag skrev här sist. Tvillingarna fyller tre år nu i maj. Ville...

Torsdagen den 31 maj i v.34+2 blev vi föräldrar till världens finaste flicka och pojke! Lyckan är total!! E, flickan, kom ut först och vägde 2157 g och var 45 cm lång. Pojken, A, kom ut 11 minuter senare och vägde 2443 g. Båda var 45 cm långa. E...

Oj, känns som en evighet sedan jag var inne här och skrev. Tänkte uppdatera lite : ).   Två tredjedelar av denna fantastiska graviditet är alltså nu avklarade och jag är nu i v.28. Jag har varit sjukskriven heltid sedan v.21 p.g.a. ryggsmärtor oc...

Tack ännu en gång för alla lyckönskningar! Ni är så fina!   Nu har vi tagit oss halvvägs igenom graviditeten - det är inte klokt vad tiden går fort! Mina tankar och funderingar hinner liksom inte med. Under alla dessa år som vi kämpat för detta h...

...och tack och tack och tack!! Vad många och fina lyckönskningar och kommentarer! J och jag har läst igenom allihopa och är alldeles förundrade och glada över hur många ni är som följer oss därute! Tack snälla ni igen!   Hoppas också att vi ger ...