Det är vad vi är. 

Först och främst tillhör vi den minoritet på ca 20 % som inte lyckas bli gravida inom ett år. Sedan tillhör vi den minoritet på 10 % som inte lyckas bli gravida inom två år. Sedan tillhör vi den minoritet på ca 25 % som inte blir gravida på de tre första IVF-försöken. Vi tillhör också den minoritet som dom inte lyckas hitta något fel på - dom oförklarligt barnlösa som är ca 33,3 % av dom 10% som inte lyckas bli gravida inom två år. Hur mycket otur ska man ha egentligen?

I nuläget har vi kommit fram till att vi har två alternativ att välja mellan.

Alternativ 1:
Antingen att helt och hållet strunta i de IVF-försöken vi har kvar, fokusera på varandra och försöka hitta tillbaka till livsglädjen igen. Och framöver kanske börja fundera mer seriöst på det här med adoption.

Alternativ 2:

Att satsa ALLT vi har på dom sista IVF-försöken nu under det kommande halvåret/året för att sedan (om det inte lyckas) kunna lämna detta bakom oss, känna att vi gjort allt vi kunnat och sedan gå vidare med livet och våra adoptionstankar.

Alternativ två innebär ju då att jag med all säkerhet kommer vara relativt knäckt till och från under den kommande tiden. Men på något sätt vet jag ju att det är tillfälligt och om jag bara tar mig igenom dessa behandlingar så kan vi båda känna att vi gjort allt som står i vår makt för att få ett biologiskt barn. För det vi båda känner starkt är att vi inte orkar hålla på med det här hur länge som helst. På ett sätt skulle det vara så skönt att bara säga tack och hej till alla IVF:er och få börja leva igen. Men vi vet båda att vi då skulle gå och fundera resten av livet på hur det skulle gått ifall vi hade valt att göra dom sista IVF:erna. Tänk om? Och det vill ingen av oss. Vi vill ju som sagt göra ALLT vi kan.

Imorgon kommer fertilitetscentrum ringa för att ta reda på hur denna behandling gick. Och antagligen kommer vi bestämma hur vi ska gå vidare. Så frågan är vad vi ska säga till dom. "Tack och hej"...eller "vi kör igen".

Måtte detta eländes-elände vara över snart.