Sådär, nu har jag varit och besökt fertilitetscentrum idag. Jag fick först träffa Dr V för att göra ett vaginalt ultraljud. Hon kollade så äggblåsorna samt livmoderslemhinnan såg bra ut. Och det gjorde det. Mina äggstockar är lite känsliga och just nu håller dom mig på en lägre dos puregon än vad jag tidigare haft, just bara för att det inte ska bli överdrivet med äggblåsor och leda till ytterligare en överstimulering.
Efter ultraljudet fick jag en liten pratstund med henne och tog upp mina tankar kring det här med långtidsodling. Hon sa att dom egentligen inte gör det på patienter från landstinget, men jag gav mig inte och förklarade att jag visste att det hade gjorts på Huddinge på landstingspatienter. Hon sa då att det görs i vissa fall och att hon skulle ta upp det till diskussion med sin chef. Hon höll med om att hon tyckte det vore bra att försöka med det - att göra något lite annorlunda den här gången. Det ligger ju i allas intresse menade hon.

Efter detta fick jag ta blodprov. Jag som är van vid att det brukar ta typ 20 min, värmekuddar på armen och några byten av sjuksystrar för att få ut ett ynka litet rör med blod från mig, höll på att ramla av stolen när sköterskan var klar på 2 minuter. Helt grym var hon! Alla sköterskor har jämt fått kämpa järnet med mina blodprov eftersom jag har så tunna blodådror - men hon träffade rätt direkt!

Nu ska jag fortsätta med samma dos av både puregon och orgalutran och sedan ska jag tillbaka för ytterligare ett ultraljud om några dagar. Äggplock beräknas bli i början av nästa vecka! Spännande! Herregud, tänk att jag ens skriver spännande...det är ju för sjutton fjärde gången jag ska göra det här. Jag borde spy på dom här jävla äggplocken vid det här laget. Men det gör jag konstigt nog inte. Det är helt enkelt fortfarande lika spännande. Man satsar liksom allt - och vinner man så blir det högsta vinst! Förlorar man - ja, då vet vi ju alla hur det blir...mörkt, mörkt och mörkt. Men dom tankarna ska inte få komma fram nu och förstöra.

Den enda haken kring planerna på långtidsodling (om nu dom går med på att göra det) är att vi måste minst ha 6 ägg befruktade...så många har vi aldrig tidigare lyckats få befruktade. Rekordet är 5 stycken och det var när jag använde Puregon under det första IVF-försöket. Hoppas, hoppas att det kan bli fler nu...

Tog precis nyss den fjärde sprutan och det slog mig just då vad lättsamt hela den här sprutgrejen känns den här gången. Har funderat på detta lite under kvällen och kommit fram till att det beror på flera saker.Jag gör helt enkelt en lista   (i brist på annat att göra eftersom jag inte är trött nog att gå och lägga mig.) Listor är ju alltid trevligt!

1. Enkelt att använda

Dels beror det på att Puregon är så enkelt att ta. Det är som en penna som man laddar med en ampull första dagen. Den ampull jag har innehåller 900 enheter och jag tar 100 enheter varje kväll. Alltså behöver jag bara ta fram denna "penna", sätta fast en nål och sticka till. Klart! Inga konstigheter.

2. Jag får inga biverkningar

Liksom förra gången då jag använde Puregon, mår jag väldigt bra. Om jag jämför med Menopur och Gonal-F som jag också använt, känns det som att min kropp reagerar mycket bättre på Puregon. Kände av dom andra preparaten mer. Ska inte säga för mycket dock, vem vet hur det känns imorgon?

3. Inget nässpray

Tack och lov!!! Jag HATAR synarela nässpray - det mådde jag skit av! Vill aldrig nånsin i mitt liv ta det igen! Vill läkarna att jag ska göra det (om det skulle bli fler IVF:er) så får dom tvinga i mig det! FY och usch! Är helt säker på att Synarela var en bidragande orsak till att jag blev så förtvivlat överstimulerad sist. (OBS Detta är min egen teori, tror inte läkarna skulle hålla med mig).

4. Fem månaders uppehåll

Jag tror också en anledning är att min kropp har fått vila ifrån alla dessa hormoner under nästan ett halvår. Det behövdes vill jag lova. Skulle det bli fler IVF:er så kommer det bli fler viloperioder. Aldrig att jag gör dom så tätt igen som vi gjorde förra året. Det var ju helt galet!

Imorgon ska jag börja ta orgalutran också - två sprutor varje kväll alltså. Denna sprutan förhindrar för tidig ägglossning. Så nu hoppas jag att äggen håller sig på plats ett tag till!

Ja, då var jag inne på sprutdag nummer tre. Igår kväll höll jag nästan på att glömma att ta sprutan. Satt och kollade på en film när jag plötsligt insåg att jag hade glömt bort tiden. Den ska nämligen tas vid ungefär samma tidpunkt varje kväll. Sådär glömsk var jag aldrig vid dom första försöken. Då hade jag stenkoll på allt. Nu är det lite si och så med det. Förmodligen ett gott tecken  .

Jag funderar lite på det här med långtidsodling. Vi skulle ju ha gjort det vid sista försöket på linnékliniken, men tillräckligt många ägg befruktades inte. Skulle så gärna vilja göra det den här omgången nu om det skulle vara möjligt. 

Får man göra långtidsodling om man gör IVF genom landstinget eller är det bara något som görs vid privatklinikerna? Någon som vet eller har erfarenhet?

Ska träffa vår läkare nästa vecka och diskutera detta, men vill gärna veta lite hur ni andra gjort. Tack på förhand!

Jag måste vara galen som gör det här igen, igen, igen, igen och igen. Tänk att man kan längta efter något så oerhört mycket så man utsätter sin kropp för påfrestningar som detta. Jag lovade mig själv när jag låg i sjukhussängen på Danderyds kvinnolklinik innan sommaren ,och var så överstimulerad att jag knappt kunde gå, att aldrig mer utsätta mig för det här. Och vad gör jag? Fem månader senare är jag igång igen. Ja, nog är det så att denna barnlängtan övervinner det mesta. Jag skulle utan att tveka kunna offra både höger och vänster armar och ben för att få bli mamma.

Ikväll ska jag ta den första sprutan. Själv  . Min J är inte hemma och därför bryter vi nu traditionen där han ständigt sitter bredvid mig vid första sprutan och läser instruktioner och hejar på och tröstar efteråt då det bli känslostormar över att behöva gå igenom den här skiten. Men varför är jag nervös? Har ju redan gjort detta TRE gånger och har t.o.m använt denna medicin förut. Kanske är det för att vi nu byter klinik, vad vet jag? Kanske för att jag är fucking livrädd för att behöva hamna på sjukhus igen för överstimulering? Eller kanske är jag nog mest rädd för att det inte ska fungera - nånsin. Rädd för att aldrig få bli mamma. 

Nästa vecka är det dags för VUL (vaginalt ultraljud samt blodprov) och ägguttag beräknas bli veckan därpå.

Jaha, då tänkte jag ge mig på en liten uppdatering - inte en rolig sådan - men dock nödvändig. Vi har ju som ni vet haft en lång och skön paus ifrån allt som har med bebistillverkning att göra. Jag har mått fantastiskt bra under sommaren och hösten, gjort roliga saker och hittat tillbaka till mig själv.

För en tid sedan bestämde vi oss för att skjuta på vårt fjärde IVF-försök till november månad. Detta pga av att vi ville fortsätta må bra ett tag till.

Men någonstans däromkring så började en liten tanke växa inom mig - vi hade ju faktiskt två små embryon kvar i frysen på Carl von linnékliniken. Kanske skulle vi ta och pröva lyckan med dom? Eftersom inga hormonbehandlingar krävs för mig vid ett FET (frozen embryo transfer) så blir det ju ingen påfrestning för kroppen på samma sätt som vid en full IVF-behandling. Däremot skulle vi ju få betala fullt pris denna gång eftersom vi använt alla våra försök vi tidigare betalat för.

Sagt och gjort. Lite i smyg (i hopp om att kanske ändå få överraska våra nära och kära med ett graviditetsbesked precis som alla andra får) ringde vi kliniken och bad att få göra detta, betalade in ytterligare 9 000 kr och kände återigen en liten gnista hopp återvända. Jag kontaktade även en akupunktör som jag träffade vid några tillfällen före samt efter återförandet. Detta ska ju tydligen ha god effekt.
Dagen för återförandet, onsdag den 20 oktober, satt vi med hjärtat i halsgropen och hoppades innerligt på att vi skulle slippa ett samtal från kliniken där dom meddelar att ägget inte klarat upptiningen. Några timmar senare kunde vi pusta ut - inget samtal kom under dagen och återföringen skulle bli av.

Det kändes tryggt att återvända till Uppsala. Vi känner igen alla på kliniken och dom känner oss väl vid det här laget. Ett underbart och vackert litet 6-celligt embryo återförs till mig (för 5.e gången) av självaste Dr H och vi är återigen med embryo.

11 dagar senare - i måndags - kommer det brunt och på måndagen börjar jag blöda. Ja, vad ska man säga - klart att det inte skulle lyckas denna gång heller. Besvikelsen är enorm. Alla känslor jag trodde jag hade övervunnit under denna långa paus från allt det här kommer fram på en sekund. All sorg och besvikelse och uppgivenhet jag trodde jag lämnat bakom mig kom som ett brev på posten. Fy fan.

Nu jävlar är det KRIG! Krig mot denna förbaskade och eländiga barnlöshet. Så...

...på torsdag börjar jag med Puregon-sprutor - det har blivit dags för IVF-försök nummer 4 (och återföring nr.6) Och ni är välkomna ombord!