Fan att det inte går att fly undan alla känslor. Jag vill trycka bort och förtränga dom och aldrig mer se dom. Vem i helvete straffar oss på det här sättet och varför? Vad är mitt INGENTING som jag kände igår? Hallå! Kom tillbaka! Jag vill inte känna så här. Jag vill inte känna något alls. 

En dålig kväll är det ikväll. Riktigt jävla pissdålig.

Ont i kroppen, ont i själen, tårarna svider bakom ögonlocken och klumpen sitter i halsen. Varför blir det alltid så här? 

VI och VÅR relation tar mycket stryk just nu. Mer än vad vi egentligen klarar av. Vi försöker så gott det går att hålla oss på banan, men det är inte lätt. Barnlöshet är inte lätt någonstans. En ständig känsla av utanförskap. Men också ett lidande som gör att vi ställer oss utanför. Orkar inte med lycka - jag hatar lycka. 

Egoistisk och bitter - det är vad jag är ikväll. Eller är det kanske förtvivlad och olycklig? Desperat? Förkrossad? Vad vet jag. Efter fyra års helvete flyter alla känslorna ihop till en enda röra och jag kan inte längre urskilja vad som är vad. Kroppen har liksom slagit av sig själv och stängt ner alla funktioner. 

Glädje och lycka - RIKTIG och genuin glädje och lycka. Jag kommer inte längre ihåg hur det känns. Fan ta barnlösheten som berövat mig detta! Barnlösheten kan fan dra åt HELVETE!