Jag döper detta inlägg till vårsolen - för det är den som är anledningen till vad jag varit med om idag. Har haft en mycket märklig och påfrestande dag med känslostormar både åt det ena och andra hållet som inte varit utav denna värld. Vårsolen som ska vara något glädjande och stärkande - den blev idag för mig rena mardrömmen och det med besked!

Jag vaknade tidigt imorse och det första som slog mig var att solen lyste in genom sovrumsfönstret. Mycket riktigt - en klarblå himmel tittar fram mellan persiennerna och till att börja med känner jag en viss glädje över detta.

Efter frukost börjar jag känna mig lite illa till mods, klumpen i magen börjar växa och jag känner att irritationen blir starkare för varje minut som går. Vad händer? Varför känner jag så här? J ser ut som ett frågetecken när jag snäser av honom och skäller på honom av absolut ingen anledning alls.

Sedan kommer det. Gråten och tårarna och allt på en gång. Det bara smäller!

Jag gråter över att jag inte har något barn som jag kan gå ut med i söndagssolen, som vi kan ta till parken eller göra en söndagsutflykt med! Jag gråter mig hysterisk över att vi inte kan få barn och skriker ihopkurad i soffan till J att det inte finns någon vits med detta jävla skitliv! Vad fan är syftet? Vad fan ska man göra utan barn i sitt liv? Vad ska man göra med tiden? Denna tomhet och denna jävla längtan som aldrig kan ta slut! Allt gör ont hela, hela tiden och jag vill bara dö!!! Jag hatar att vi inte kan få barn! Jag hatar att inte få gå på söndagsutflykt till parken i denna jävla vårsol! Jag hatar alla med barnvagnar som just nu gör det!!! Vad är syftet med livet? Vad är meningen med allt detta? Jag vill inte ha det så här mer!!!!!!!! Jag vill att det här eländet ska ta slut!!! Jävla skitliv!!!!!!

En lång stund senare, fortfarande ihopkurad under filten i soffan med J bredvid mig, börjar ilskan försvinna. Men det onda finns kvar. Vi samtalar och pratar, samtalar och pratar, samtalar och pratar...som vi så många gånger gjort under dom här åren. När den ena är stark så faller den andra och tvärtom. Vi drar upp varandra gång på gång och försöker hitta nya vägar ut ur eländet.

Idag stannade tomheten och den totala lojhet som jag så många gånger känt kvar hos mig och ville inte försvinna. Jag har känt mig totalt utmattad och trött men ändå försökt hålla mig uppe och på något sätt få dagen att gå. Under eftermiddagen får jag ett sms från en god vän som vill ses. Det och de långa samtalen med J räddade min dag. Vad och vem vore jag utan dessa två och alla andra runtomkring mig?

Många timmar och många samtal "om allt mellan himmel och jord" senare sitter jag nu här och känner mig tacksam över att dom sista timmarna av dagen till slut blev bra. Det loja i min kropp börjar så smått försvinna ur mitt system och jag kan nog till och med hoppas på att morgondagen kan bli en bra dag.

Dessa känslostormar kommer och går med jämna mellanrum, men jag tror aldrig man kan vara väl förberedd utan man blir lika överrumplad varje gång. Men det bästa är väl att släppa ut allt med buller och bång- det måste ju ändå ut på något sätt. Och att så här efteråt få sitta och reflektera och skriva ner det med ord - det gör mig gott.