Är precis hemkommen ifrån en helg med syster A och lilla systerdottern E. Det har varit väldigt mysigt på alla sätt och vis och jag känner verkligen att "moster-skapet" är av betydelsefull sort och att jag ser fram emot att bära den rollen med stolthet. Det känns väldigt bra att få vara en viktig person för dessa små liv i framtiden, lilla E och lilla J - systerdotter och systerson - och jag ser fram emot att få bygga upp fina relationer till dom båda. 

Jag må ännu inte vara en mamma - men jag är moster. Jag är också sambo, syster, dotter, vän, kollega och en massa andra saker. Det är ibland lätt att glömma bort allt det betydelsefulla som man faktiskt är - och bara fokusera på det man INTE är. Mamma. Jag är inte en mamma - men oj vad många andra saker jag är. Varför glömmer jag det och varför hamnar allt detta i skuggan av längtan efter att bli en mamma? Antagligen för att den längtan är så enorm, så biologisk, så stark, så innerlig, så...ja, den är så mycket helt enkelt.

Jag mår väldigt bra idag. Helgen tillsammans med storasyster och systerdotter har gjort mig mycket gott och jag ser redan fram emot nästa gång vi ses. 

Mitt sunda förnuft säger mig att jag ska ta vara på allt det JAG ÄR och inte bli uppslukad av det jag INTE ÄR. Men min kropp säger något annat många gånger. Ibland är det svårt att bära upp dessa olika roller på det sättet som människor runtomkring mig är vana vid. Jag vill inte att det ska vara svårt, men det bara är det. Jag har förändrats och många av mina roller har förändrats. En livskris förändrar människor. Barnlöshet är en livskris.

En artikel värd att läsa:

http://www.villhabarn.com/annlal.html