Ja. som rubriken låter. Idag hände det. Det som alltid brukar hända bakom stängda dörrar. Idag vällde det upp mitt ute på stan bland hundratals människor. Gråten, hysterin och sorgen - allt kom. På en gång och ville inte försvinna. Hur mycket jag än försökte kontrollera det. Detta på vägen till apoteket för att hämta ut nästa omgång med mediciner. Undrar vad det säger...

Min fina vän L, som promenerade med mig, tröstade och tröstade och efter ett tag kändes det bättre. Vi skildes åt vid tunnelbanan och jag gav mig tusan på att försöka återfå kontrollen och sansa mig för att kunna gå in på apoteket utan att bryta ihop ännu en gång och utan att se helt rödgråten ut. I väntan på detta gick jag in på åhlens för att köpa en mascara. Det skulle jag inte gjort. Efter några minuter därinne ringer L och frågar hur jag mår och säger att hon inte vill lämna mig i det här skicket utan undrar var jag är och säger att hon vill komma och möta upp mig igen. Jag försöker säga att det inte alls behövs, att det inte är någon fara. Men orden vill inte komma fram utan istället blir snyftningarna högre och högre och till slut inser jag att jag står inne på åhlens och storbölar hysteriskt!! L kommer springande efter några minuter. Jag står och trycker bakom en stolpe i butiken och hulkar med mascaran i ena handen. L får gå och betala den åt mig för jag fixar inte det. Sedan tar hon mig under armen och leder mig hela vägen hem till J. Tröstande och varma ord längst hela vägen, någon som förstår och vill hjälpa, någon som visar vägen när det är svårt. TACK och TACK och åter TACK. Utan dig idag hade jag fortfarande stått med tårarna rinnande ner för kinderna inne på åhlens med min mascara i handen.

Nu några timmar senare sitter jag och funderar på vad som egentligen hände. Varför kom det bara sådär? Och varför känner jag fortfarande, flera timmar senare, samma känsla som jag upplevde förut. Kanske borde vi inte gå igenom denna behandling nu? Är jag verkligen redo? J och jag har pratat mycket ikväll och han känner att vi kan skjuta på det ett tag tills jag känner mig redo. Han säger att jag får avgöra det. Kommer jag sitta där med mina sprutor om några veckor och inte vara mentalt redo för att trycka in dom i magen? Kanske borde vi avvakta? Eller inte? Eller? Ja, vad i helvete borde vi göra egentligen? För jag vet ju att jag likväl kan vakna upp i morgon och ha en bra dag och känna mig jätteredo. Åh, jag är så sjukt less på det här känslostormandet som bara går upp och ner, upp och ner, upp och ner! Kan det någon jävla gång stabilisera sig. Men nej, det kommer det inte att göra. Jag vet det. Inte förrän den dagen då vi har ett barn i vår famn. Då kommer detta elände ta slut.

När kommer den dagen? När är det vår tur?

 

Lollo

25 mars 2010 21:02

Men gumman! Stackare! Vilken tur att L kom och hjälpte dig. Måste vara fruktansvärt. Puss på dig

 

Lisa

28 mars 2010 20:31

Hej,

Hittade till dig via Miss S (längtar och väntar). Hoppas att det är ok att jag lämnar en liten kommentar?

Ville bara höra om du har nagon möjlighet att fa prata med nagon via din klinik? Sa som du mar ska man inte behöva ma? Nu har jag inte lästa bakat i bloggen, kanske har du redan pratat med nagon?

Jag hoppas att du snart känner dig bättre och att IVF 3 ga alldeles stralande. Själv har jag 2 IVF och 2 FET i baggaget, och tyvärr ett missfall.

Stor kram Lisa

http://parislisa.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej! Jag går in här emellanåt och ser att min blogg har besök fortfarande. Jag hoppas att den ger hopp till alla er därute som kämpar för en familj!  Det har gått några år sedan jag skrev här sist. Tvillingarna fyller tre år nu i maj. Ville...

Torsdagen den 31 maj i v.34+2 blev vi föräldrar till världens finaste flicka och pojke! Lyckan är total!! E, flickan, kom ut först och vägde 2157 g och var 45 cm lång. Pojken, A, kom ut 11 minuter senare och vägde 2443 g. Båda var 45 cm långa. E...

Oj, känns som en evighet sedan jag var inne här och skrev. Tänkte uppdatera lite : ).   Två tredjedelar av denna fantastiska graviditet är alltså nu avklarade och jag är nu i v.28. Jag har varit sjukskriven heltid sedan v.21 p.g.a. ryggsmärtor oc...

Tack ännu en gång för alla lyckönskningar! Ni är så fina!   Nu har vi tagit oss halvvägs igenom graviditeten - det är inte klokt vad tiden går fort! Mina tankar och funderingar hinner liksom inte med. Under alla dessa år som vi kämpat för detta h...

...och tack och tack och tack!! Vad många och fina lyckönskningar och kommentarer! J och jag har läst igenom allihopa och är alldeles förundrade och glada över hur många ni är som följer oss därute! Tack snälla ni igen!   Hoppas också att vi ger ...