Lite funderingar och tankar...

Det är lätt att sitta i en situation där man har det väldigt jobbigt och glömma bort att många människor runtomkring en också kanske har det jobbigt - fast på sitt eget sätt utifrån sin egen situation. Det som dom upplever som jobbigt kanske vore rena drömmen för mig och tvärtom.

För mig och J vore en hel kväll med bebisskrik, amning och blöjbyten rena rama drömmen. För någon som lever med detta varje dag och natt vore kanske vår kväll ,utan barn och med bara oss själva att rå om, rena rama drömmen. För mig är det ibland svårt att förstå det - det enda jag så desperat längtar efter är ju allt annat än all denna lediga och fria tid som jag har i mitt liv. Även om jag fyller upp den med en massa saker, människor och händelser så blir jag ständigt påmind om den. För längtan och tomheten efter ett barn knackar ständigt på. Kanske är det ibland också så för alla dom som har barn och som sitter i vår motsatta sits - att det enda dom desperat längtar efter emellanåt är barnledig och fri tid till att göra vadsomhelst.

Vem vet vad som kommer hända den dagen (om den någonsin kommer...okej, nu ska jag vara positiv...jag ändrar mig...NÄR den kommer) vi lyckas få barn? Då kommer jag antagligen leva utifrån mina förutsättningar och då, trots denna långa, jobbiga kamp och dessa frustrerande år som barnlös, sucka över att inte ha massa egen och fri tid till att göra vad som helst. Just nu känns det otänkbart att jag kommer göra det, men människan fungerar så...vi anpassar oss efter situationen vi befinner oss i och utgår hela tiden ifrån den.

Om någon hade sagt till mig för fem år sedan:

-M, du och J kommer inte att kunna få barn utan kommer gå igenom flera svåra och tunga år som barnlösa och en mängd provrörsbefruktningar o.s.v

Ja, om någon hade sagt det till mig 2005, då hade jag nog bara skakat på huvudet och sagt att det skulle jag aldrig klara av!

Man vet verkligen inte vad man har att vänta sig av livet...men en sak som man verkligen vet är att vad som än händer så är människan skapad till att anpassa sig. Vi är anpassningsbara och starka varelser. 

Man undrar ju ibland hur denna resa ska sluta. Kommer J och jag att sitta här om några år med ett biologiskt barn, ett adopterat barn eller inget barn alls? Väldigt skrämmande att tänka så långt framåt. Därför undviker vi så gott det går att tänka så. Vår framtid sträcker sig enbart så långt som till nästa behandling.

Det är nämligen då som vår framtid skrivs.

Ja, då har vi alltså varit på besök hos Fertilitetscentrum idag. Jag hade en skitmorgon och kände mig arg och irriterad, men egentligen var jag nog väldigt stressad och nervös över att gå dit. Frustrerad helt enkelt över att behöva gå till ännu ett nytt ställe med nya läkare. Jag kände mig alls inte redo för det och denna frustration kom ut i irritation och ilska. Vår trygghet finns ju i Uppsala och jag fick verkligen anstränga mig för att inte börja jämföra allt med Uppsala...fast det gjorde jag lite i alla fall.

Det var lätt att hitta dit, vi promenerade och det tog ungefär 30 min hemifrån oss.Vi blev mottagna i receptionen och sedan fick vi sätta oss ner i väntrummet. Efter en stund blev vi inkallade av en kvinnlig läkare, Dr V.

Jag hade fortfarande den där jobbiga känslan i kroppen och ville verkligen inte vara där, och mycket riktigt så kom tårarna när vi suttit och pratat en stund med läkaren. Alla känslor bara bubblade upp och det fanns inget jag kunde göra för att hålla dom i styr. Men efter att jag fått gråta av mig lite så kändes det bättre. Jag sa som det var till henne att det kändes jobbigt att behöva komma till ett nytt ställe o.s.v Hon var så himla gullig och förstod precis, dom är nog vana. Hon tyckte att vi skulle fokusera ordentligt på det sista försöket i Uppsala nu och om det inte skulle fungera höra av oss till dom. Hon berättade också om hur dom arbetar - i stort sett är det ju på samma sätt som i Uppsala. Däremot var dom bara kvinnliga läkare här medan dom i Uppsala bara är manliga läkare.

Precis som Dr H tyckte hon att allt såg väldigt bra ut och att vi borde ha stora chanser att lyckas men att det som sagt kan ta flera behandlingar. Vi satt säkert och pratade i 45 min och efteråt kändes det jättebra.

Och en helt fantastisk nyhet som inte vi visste om är att landstinget tydligen infört lite nya regler nu. Hon berättade att behandlingen som betalas av landstinget är tre fulla IVF-behandlingar samt återföringar av dom embryon som vi får till frysen. Jag förstod inte riktigt vad hon sa och var tvungen att fråga...vadå? Menar du att dom betalar ALLA frysåterföringar? Ja, så var det tydligen. Detta innebär ju alltså att om vi får 10 embryon till frysen så bekostar landstinget tio frysåterföringar om alla skulle klara upptiningen! Helt fantastiskt! Vi tackar, bugar och bockar. Stort plus i kanten till landstinget!!

Tack igen till alla er som läser och stöttar! Tack, tack och tack! Läkaren idag frågade om vi hade berättat för omgivningen och så. Då berättade jag om att jag skriver och hon trodde verkligen att det var en bra sak och tyckte det var jättebra att vi var öppna med vad vi går igenom. Allt blir lättare då, som hon sa. Och ja, jag kan bara hålla med. Allt blir lite lättare.

Nu har vi haft samtal med Dr H och gjort en planering inför kommande IVF-behandling. Denna gång kommer jag göra den s.k långa behandlingen som innebär nässpray, innan har jag bara gjort den korta behandlingen då man direkt börjar med sprutor.Tänkte dela med mig av den information vi fått idag:

SPRAYSTART:

På dag 20 i min nästkommande menscykel kommer jag börja med nässpray, detta för att försätta reglermekanismen i viloläge - alltså på ren svenska så kommer mina hormoner nedregleras och försätta mig i klimakteriet typ. Så nu kommer jag ju kunna kontra mamma med att jag visst vet hur hon mår i sina klimakteriesvallningar!?

SPRUTSTART:

I tidigare behandlingar har jag börjat ta sprutor antingen den första, andra eller tredje mensdagen. Men nu ska jag tydligen få mens och blöda ut och sedan börja med sprutor. Har inte fått något datum än men detta kommer ungefär att ske

2 veckor efter att jag börjat med nässprayet.

Denna gång funderade Dr H länge på vilken hormonkur jag skulle ta. Har ju både provat Puregon och Menopur. Men tydligen så finns det ytterligare ett preparat till som heter Gonal-F och detta vill han prova på mig nu.

En annan liten nyhet denna omgång är att Dr H funderar på att odla vidare våra embryon i flera dagar än två så att de utvecklas till s.k blastocystor. De föregående IVF-gångerna har våra embryon fått ligga i två dagar och växa till sig i klinikens värmeskåp innan de sedan planteras in i min livmoder. Men eftersom inget ännu fäst vill Dr H testa att odla dom i flera dagar utanför livmodern för att då kunna se vilket som är starkast och överlever längst. Detta görs bara i vissa fall, det bästa är ju självklart annars att låta det lilla embryot växa till sig i livmodern eftersom ingen odlingsmiljö är bättre än där.

Jag frågade honom idag vad anledningen är att dom inte fäster och tog bl.a upp den där teorin om immunologiska orsaker. Men han förklarade att anledningen till att det inte "tar sig" beror enbart på embryots egenskaper. De embryon som vi fått tillbaka har helt enkelt inte varit bra nog för att kunna utvecklas vidare. Han menade på att det under en lång tid funnits teorier kring immunologiska orsaker men att det absolut inte finns något som stöder dessa teorier. Så då kan jag sluta fundera på det - skönt.

Han frågade också mycket om hur vi mådde och hur allt kändes och så. Jag förklarade att det varit tungt men att vi är på fötterna igen och är redo att kämpa vidare.

Han ville också återigen poängtera att våra chanser är stora eftersom allt ser så bra ut och att jag fortfarande är ung...suck. Har så svårt att ta in detta men jag ska ändå försöka klamra sig fast vid hans ord.

Han avslutade med att säga att han har svårt att se hur vi inte skulle kunna lyckas framöver med de förutsättningar vi har.

Jag hör vad han säger, men det är svårt att ta in.

Imorgon bär det av till Fertilitetscentrum - ny klinik och nya läkare...hur fan orkar man egentligen?

Hur kan livet vara så här orättvist? En del behöver bara titta på varandra så blir dom gravida och andra ska behöva genomgå allt det här? Varför???????????????????

Imorgon är det dags för att planera inför nästa IVF- behandling. Vi ska nämligen ha "telefonmöte" med Dr H under eftermiddagen. Eftersom det är lite knöligt att åka ända till Uppsala för att prata med honom önskade vi att ta det på telefon istället. Och som sagt, vi har ju gjort det här några gånger nu så man vet ju vad som väntar...suck.

Alltså kommer jag vi göra en planering imorgon och jag kommer få veta vilka mediciner jag ska ta, när och hur jag ska börja med dom. Det enda jag vet med säkerhet är att han vill att jag ska ta nässpray denna gång för att nedreglera mina egna hormoner så dom inte ställer till med en massa problem. Sedan vet jag inte så mycket mer. Fy sjutton för att dra igång det här ännu en gång. Men, men...det finns ju inte så mycket val. Bara att bita ihop, trycka in sprutor i magen och för hundrasjuttioelfte gången hoppa upp i gynstolen för ännu en omgång av undersökningar.

Och inte nog med detta ska vi på möte till Fertilitetsenheten på fredag och börja planera inför dom landstingsfinansierade behandlingarna där som kanske kommer bli av - men åh vad jag INTE vill att dom ska bli av! Jag vill, jag vill, jag vill så jädra mycket att det ska lyckas nu sista gången på Carl von Linné!! Om det finns en Gud någonstans i detta stora universum så snälla se till så att det blir så!! AMEN! Annars är det fan åt helvete rent ut sagt!

Men nej, nu ska jag försöka att inte tänka så mycket på det där som ligger längre fram utan fokusera mig på nutid istället. Har ju mått ganska bra den sista tiden nu och jag tror nog att bloggen och alla ni fina läsare har stor betydelse i det. Det ska bli intressant att blogga under nästa behandling - det händer ju en hel del i både kropp och knopp då och även om jag varit med om det tidigare har jag ju aldrig skrivit om det. Det blir nog bra.

Dagens PEPP:

Keramikkursen och allt det roliga den för med sig. Ikväll så var det sjätte gången redan och jag börjar redan få ångest över att den snart är slut. Jag mår så himla bra av att skapa och forma på alla sätt och vis och är det någon gång jag verkligen kopplar bort allt annat så är det då.

Dagens DEPP:

Det där jäkla kassabiträdet på ICA som nostalgiskt kommenterar, på BREEEED stockholmska, mitt inköp av två mjölk och en oboy-påse.

-Åh, vá mysigt..varm oboy!! Det växte man ju upp mé....får värsta nostalgin. Å lite skogaholm med pricki korv till, det åt man ju jemt! (kassörskan)

- Ja, haha...du får väl allt köpa med dig en oboypaket hem ikväll...(M)

- Nä jag har oboy hemma - men du vet det är ju till barnen nu. Så mysigt med varm oboy och dom tycker ju det är sååå gott och mysigt.(kassörskan)

Jag ler mitt bästa leende...och tänker...

"Jaha-din-jävla skitkärring-vad-kul-att-dina-barn-har-det-så-mysigt-med-sitt-oboydrickande-jag-får-dricka-min-jävla-oboyjävel-själv-utan-några-mysiga-söta-barn-som-sitter-bredvid-och-smuttar-lyckligt-på-sin-oboy-för-jag-kan-inte-få-några-barn-din-jävla-skit-ica-kassör...............

Jag vet - något överdrivet tänkt - eller ganska mycket! Jag har ett sunt förnuft och vet att det är galet - bara så att ni vet. Men i denna situation kan minsta, lilla grej bli till en jättesak p.g.a att allt är lite förvrängt i min hjärna...ja, ni fattar...

Dagens CRED:

Till J:s pianostämmare som inte bara var här en timme och stämde pianot- nej FYRA timmar. Snacka om att ta sitt jobb på absolut fullaste allvar. Bra där! Till J sa han att han skulle ta sig en titt på mekaniken. By the way - går det bra att jag flyttar in också nu när jag ändå är här...

Dagens DRÄGG:

Hm...nä, inga drägg i Stockholm idag...

Dagens HAHAHA:

Ibland skrattar man gott åt saker som vi säger på jobbet. Man är så inne i det man gör och säger jämt men ibland när man stannar upp och "kliver ur" situationen så kan man inte annat än skratta:

Vi står i hallen med alla tolv barn idag och är på väg ut för att leka på gården. Barnen håller på att klä på sig alla hundrafemtioelva kläder i form av overaller, vantar, mössor m.m Plötsligt utropar ett av barnen (jag använder såklart inte barnens riktiga namn nu):

-Fröken, fröken...Johanna klär inte på sig. Hon har papperskorgen på huvudet. Får man det?

Jag såg inte detta eftersom jag själv stod och klädde på mig alla kläder. Så nu går jag ut i hallen.

- Men Johanna då - nu får du väl sluta att ha papperskorgen på huvudet! säger jag strängt.

Johanna ser oskyldig ut och säger:

-Men det var inte jag bara, Klara hade också det!

- Då tycker jag att båda ni slutar ha papperskorgen på huvudet och börjar klä på er istället. Eller tycker ni verkligen att man ska springa omkring med papperskorgen på huvudet??

Jag demonstrerar detta själv nu genom att ta på mig papperskorgen på huvudet och springa runt i hallen. Barnen står med öppen mun och gapar. Alla ser smått chockade ut.

I denna sekund dyker min kollega upp och det är då jag "kliver ur" situationen lite och inser vad det är jag gör och säger...hahaha...min kollega och jag tittar på varandra och gapskrattar - samtidigt som jag skrattande försöker fortsätta tillrättavisa barnen om papperskorgen. Mycket pedagogiskt...NOT! Nu ser dom ännu mer förvånade ut och börjar ,lätt småle...dom trodde nog att jag blivit galen. Ja, det är väldigt många sådana här roliga situationer och samtal på jobbet. Undrar om det är samma samtal på andra jobb.

Nere på Swedbank t.ex:

- Bosse, Bosse...nu slutar du springa omkring med papperskorgen på huvudet och börjar räkna pengar istället..

Eller på Rosenbad:

-Fredrik, Fredrik...nu slutar du springa omkring med papperskorgen på huvudet och börjar styra sverige istället!

-Men det var inte jag bara som hade papperskorgen på huvudet - Maud Olofsson hade det också faktiskt!

Hahahaha

Som rubriken låter - ikväll är det en trött och lite hängig J här hemma. Stackaren kanske har fått någon basselusk ifrån jobbet som jag dragit med mig hem? Dom gillar ju inte mig men biter rätt bra på honom. Så inlägget ikväll blir inte så långt, ska istället ge lite omvårdnad och kärlek till honom.

Så nu blir det CSI och soffmys. Ska kurera honom med lite te kanske? Eller glass, det brukar funka bättre .

Trevlig kväll!

Är precis hemkommen ifrån en helg med syster A och lilla systerdottern E. Det har varit väldigt mysigt på alla sätt och vis och jag känner verkligen att "moster-skapet" är av betydelsefull sort och att jag ser fram emot att bära den rollen med stolthet. Det känns väldigt bra att få vara en viktig person för dessa små liv i framtiden, lilla E och lilla J - systerdotter och systerson - och jag ser fram emot att få bygga upp fina relationer till dom båda. 

Jag må ännu inte vara en mamma - men jag är moster. Jag är också sambo, syster, dotter, vän, kollega och en massa andra saker. Det är ibland lätt att glömma bort allt det betydelsefulla som man faktiskt är - och bara fokusera på det man INTE är. Mamma. Jag är inte en mamma - men oj vad många andra saker jag är. Varför glömmer jag det och varför hamnar allt detta i skuggan av längtan efter att bli en mamma? Antagligen för att den längtan är så enorm, så biologisk, så stark, så innerlig, så...ja, den är så mycket helt enkelt.

Jag mår väldigt bra idag. Helgen tillsammans med storasyster och systerdotter har gjort mig mycket gott och jag ser redan fram emot nästa gång vi ses. 

Mitt sunda förnuft säger mig att jag ska ta vara på allt det JAG ÄR och inte bli uppslukad av det jag INTE ÄR. Men min kropp säger något annat många gånger. Ibland är det svårt att bära upp dessa olika roller på det sättet som människor runtomkring mig är vana vid. Jag vill inte att det ska vara svårt, men det bara är det. Jag har förändrats och många av mina roller har förändrats. En livskris förändrar människor. Barnlöshet är en livskris.

En artikel värd att läsa:

http://www.villhabarn.com/annlal.html

För det mesta, eller mest hela tiden, så känns livet som barnlös deppigt och bittert och det enda man längtar är ett plus på den där stickan, en växande mage och ljudet av små barnfötter mot golvet. Man drömmer om en familj. Man ser allt detta framför sig vaje dag och fantiserar om hur det kommer vara den dagen. Man längtar, hoppas och önskar.

Men, det man inte tänker på i allt detta kämpande är ju faktiskt att ibland kan även livet som förälder vara tufft, kämpigt och svettigt...detta är jag ju väl medveten om men ibland så kan det ju ändå vara bra att få en påminnelse.

Har nämligen idag varit på stan med min syster A och systerdotter E, som nu är tre månader. Ja, hahaha...så här såg dagen ut:

Vid klockan ett sågs vi för att äta lunch och sedan ge oss ut på stan. Två timmar senare var vi på väg ut.

1. Byte av blöja kl.13.10

2. Lunch kl.13.30

3. Amning kl.14.00

4. Byte av bajsblöja kl. 14.15

5. E är missnöjd och vill inte klä på sig kl.14.30

6. Påklädning under vilda protester kl.14.45

7. Bära ner vagnen för trappor kl.14.50

8. På väg till stan kl.15.00

9. In i butik ett - trångt att ta sig in, jag håller vagnen. Knäpper upp vagnskydd, tar av filt och knäpper upp overall. E Vaknar och ser fundersam ut. Ut ur butik, knäppa overall, ta på filt och vagnskydd kl. 15.20

10. In i butik två - kommer in lite längre med vagnen denna gång - knäpper upp vagnskydd, tar av filt och knäpper upp overall. Samma procedur när vi går ut ur butiken kl.15.35

11. In i butik tre - vi ska upp. Var är hissen? Väntar på hissen, kör uppknäppningsproseduren, kommer upp på övervåningen av butiken, får gå runt för att ta en ramp, E börjar bli varm, upp för rampen igen, till hissen, vänta på hissen, åka ner och gå ut. kl.16.00

12. In i butik fyra - E är nu vaken och jättearg, vill inte ha napp, att knäppa upp overaller och grejer hjälper inte, gråter i förtvivlan, vi går ut, A tar upp henne och bär då bärselen var kvar i bilen. E är nöjd kl.16.15

13. In i butik fem - vagnen går inte ens att komma in med, jag står utanför medan A går in, E håller jag i famnen, vagnen bredvid kl.16.30

14. E är nu hungrig och vill äta - NU! Ett fik, hallå? Raska steg mot ett café. Vagnen kommer inte in, den ställer vi vid ingången. Trångt och massor av folk. A hittar en plats bakom en liten stolpe, av med alla E:s kläder, E skriker och är hungrig och hörs över hela stället, A svettas och försöker få fram bröst, amningsnapp, en liten filt att skyla sig med, E skriker lite till, tappar ena strumpan. Jag köper kaffe, håller koll på vagnen och alla kassar. E äter till slut och är nu glad kl. 16.50

15. E bajsar, inget skötbord på toaletten, A är kissnödig och jag är kissnödig, ingen femma till toaletten och inget lyse om man inte lägger i en femma. Det hela slutar med att jag kissar med öppen dörr i mörker medan A står och håller upp dörren för att vi ska slippa betala en femma och sedan byter vi. E behöver ny blöja. A byter blöja, E börjar gallskrika och vill inte klä på sig, A svettas och vill ut från cafét, E tappar nappen, A svettas mer och vill ut från cafét...