Har ju lovat mig själv att skriva precis hur jag känner och mår - men i denna stund vet jag inte längre om det är möjligt. Men ska försöka.

Trodde inte man kunde må så här. Det är fem dagar sedan blödningen kom och jag har bara mått sämre och sämre för varje dag som går. Vill inte höra på vad folk säger, vill inte prata med någon, träffa någon. Vill inte gå ut, vill bara ligga i sängen under täcket och sova. För då slipper det göra så ont. Varje gång jag vaknar mår jag ännu sämre. Det här med "en ny dag" funkar inte längre. En ny dag? Med vaddå? Ännu mera elände och smärta!

Solen skiner ute, till vilken jävla nytta? Det skulle lika gärna kunna regna i resten av mitt liv nu. Det skulle inte spela någon som helst roll. Regn och mörka moln. Så är vädret hos mig.

Jag vill inte ha det så här. Vill inte må så här sjukt dåligt! Men ingen som någonsin befunnit sig i en livskris kommer aldrig kunna förstå. Människor runtomkring kan peppa och peppa men i slutänden så går de ändå tillbaka till sin vardag och själv sitter vi kvar här - lika barnlösa som förut.

Stackars fina och underbara J. Han mår också dåligt, men mest säger han att han mår dåligt av att se mig så här. Jag förstår det. Men i denna stund kan jag inget göra. Det känns som att jag sitter fast med fötterna i en gyttjepöl. Jag kommer ingenstans helt enkelt. Och orkar inte ens försöka ta mig upp. Efter dom här åren finns det inga krafter kvar. Var ska jag hämta dom ifrån? Hoppet är helt borta. Utan hopp - inga krafter till att orka gå vidare.

Nästa vecka ska vi träffa en kurator och om några veckor en psykolog som tydligen jobbar väldigt mycket med barnlösa par. Kanske kan dom hjälpa? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag fortfarande inte har ett barn. Och jag vet också att dom här människorna - hur bra dom än är på det dom gör - inte kan hjälpa oss att få ett barn. Dom kan hjälpa mig att se tillvaron ur ett annat perspektiv. Jag vet det. Men faktum kvarstår. Hur många samtalstimmar vi än kommer att ha - är vi fortfarande lika barnlösa som förut.

Jag känner mig helt slut. Utmattad och färdig.

Jag känner mig också så jävla arg och frustrerad och förbannad. Förbannad över att jag blir snuvad på livet. Vill ju leva och vara lycklig och träffa människor nu! Istället flyr jag undan livet, gömmer mig och håller mig undan ifrån människor som jag innerst inne tycker så hemskt mycket om. För det är för jobbigt. Jag är inte längre den där glada och trevliga M som jag alltid varit förr. Nu är jag den där barnlösa människan alla tycker så jävla synd om. Som jag själv tycker synd om. Sitter här hemma som ett offer och ser hur livet passerar. Fy fan! Återigen ställer jag frågan: Hur i helvete kunde det bli så här?

Jag har ju allt! Världens mest fantastiska man, familj och vänner som är världens bästa, ett jobb som jag älskar, ett hem som jag stormtrivs i och jag bor i en stad som har allt att erbjuda.

Men det enda jag gör nu är att jag försummar allt det här. För jag har inte förmågan att göra på något annat sätt just nu.

Vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till?

Det jobbiga vill inte försvinna. Det bara gör så ont. Hur kan det göra så här sjukt ont? Och varför försvinner det inte bort den här gången? Kanske för att allt känns så definitivt? Vi kan inte få barn. Punkt. End of story.

Människor runtomkring mig säger att det kommer att ordna sig. Att vi en vacker dag kommer få ett barn. Att vi kommer få bli en familj. Jag kan inte se det. Hur då? Hur kommer det ordna sig? Ingen kan veta det. Ingen kan hjälpa oss. Inte familjen, inte vännerna. Inte ens läkare med 30 års erfarenhet av provrörsbefruktning kan hjälpa oss. Ingen. 

Jag vill inte må så här! Det här är fan inte jag! Jag är inte en person som mår så här jävla dåligt! Jag är ju en glad, positiv och lycklig person innerst inne. Inte en negativ, deprimerad och olycklig person. Hur kunde det bli såhär?

Vet inte vad jag ska skriva, om jag ska fortsätta skriva...vet inte...

Tårarna slutar inte trilla, livet känns helt och hållet meningslöst och vi försöker på något sätt stötta varandra. Men det är så svårt, så sjukt svårt.

Det här var droppen. Jag orkar inte mera. Vill inte mera. Vad finns det för mening?

Ännu en gång är vi uteslutna ifrån livet. Det fortsätter rulla på och vi står kvar och får inte vara med.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få barn.

Vi kan INTE få narn

Så är det - svart på vitt. Vågar knappt säga det högt.

TRE år - 36 månader - 36 ägglossningar - 3 provrörs-befruktningar - 4 återföringar av fina befruktade ägg. Bra äggkvalité, perfekta spermier, alla förutsättningar.

0 graviditet. 

Har önskat mig en familj så länge jag kan minnas. Som skilsmässobarn har det liksom varit det enda man alltid velat ha. En hel familj att leva med. Jag tror aldrig vi kommer få det. Inga biologiska barn i alla fall. Magkänslan säger det. Och det gör så ont så jag vill slita ut hjärtat så jag slipper ha så ont!!!!

Hur ska vi orka leva med det här? HUR???????

Fick mens imorse.

Första dagen tillbaka på jobbet idag - måttligt motiverad. Känner mig hängig och orkeslös efter allt som varit den senaste tiden och är helt totalt ofokuserad på allt annat som inte har med IVF:n att göra.

Toalettbesöken har blivit något av en mardröm. Sitter och håller mig extra länge för att slippa gå. Vill inte! Vill inte! Vill inte! Fy fan alltså! Hatar den här skiten!

Har inte gjort något vettigt överhuvudtaget sedan jag kom hem från jobbet. Har bara suttit i soffan och stirrat med tom blick in i tv:n och hållt andan känns det som och försökt urskilja några eventuella menskänningar eller andra konstiga symptom. Har verkligen inte blivit klokare av det vill jag lova.

Jag önskar bara att jag kunde känna något slags hopp, men inte ens det finns. Vi har blivit brända så många gånger förut och denna smärta sitter så djupt rotad och gör så ont. Så det enda jag kan föreställa mig är hur denna enorma besvikelse kommer kännas ytterligare en gång. Fan alltså vad man blir snuvad på mycket i den här situationen. Jag vill också vara en av dom som lyckligt kan planera med sin andra hälft att bilda familj och vips så händer det. Varför i helvetet är vi inte ett av dom paren?

Fan - nu måste jag gå på toaletten...Om det finns någon högre makt däruppe - snälla, snälla låt det inte vara någon mens på gång!!!!

Tror helt ärligt att jag håller på att bli lite smått galen...psyket nästa!

Det börjar bli smått outhärdligt nu...hur låååååångsamt kan tiden egentligen gå. Toapappersanalysen har kommit igång på allvar och vid varje toalettbesök sitter hjärtat i halsgropen...men, ingen mens...ännu.

Vid första IVF:n kom mensen på dag ruvardag 12, vid den andra på ruvardag 14. Fy fan, vilken sjuk jävla tortyr det här är!!!

Vågar knappt känna efter. Har jag några symptom? Känns det inte lite? Ömmar det inte lite? Hugger det inte lite...Nä, jag ska fan inte känna efter!

Detta är GALET jobbigt och så extremt påfrestande! Har stickat klart ena framstycket idag på den där rosa koftan jag visat tidigare - hyperstickning i ren panikform!? Ja, men det funkar faktiskt. Det håller tankarna lite på annat håll. 

Vilken fantastisk dag det har varit idag! Rena rama sommarvärmen! Hoppas verkligen att solen har kommit för att stanna nu. Mer såna här dagar tack!

Idag känner jag mig oförskämt pigg faktiskt och tröttheten från igår är som bortblåst. Idag tog J och jag en liten längre promenad runt kvarteren för att jag skulle få röra lite på mig. Vi gick och köpte en glass - årets första för min del. Det blev en gammal goding - piggelin! Gud vad gott det var! Sedan har vi ordnat och fixat lite ute på balkongen, och vi passade även på att avnjuta årets första lunch därute idag.

Jag försöker febrilt undvika att leta symptom, men det går sådär. Paniken kryper närmre och närmre. Jag hatar att ruva!! Att bara vänta och vänta på att få antingen ett positivt besked som för alltid kommer att förändra livet eller ett besked som gör så att hela livet återigen rasar samman. Vilket jävla straff denna väntan är! Som om inte vi barnlösa är med om elände nog! Åh, jag vill veta! Nej, jag vill inte! Jag vill! Vill inte! Positivt? Negativt? Positivt? Gaaaahhhhh!!!!!

Ja, vad ska man säga? Min dumma envishet har nu lett till att jag ligger däckad av yrsel i soffan och så utmattad så jag knappt ens orkar sitta upp. Jag blir så trött på mig själv. Är ju så rastlös av mig och ville ju så gärna göra lite saker idag - men självklart ville inte min kropp det. Den ville ha mer vila. Så min promenad till ica och mitt planteringsprojekt på balkongen (!?jag vet vad ni tänker) ledde bara till tråkigheter. Så alltså ligger jag nu återigen nerbäddad i soffan och äter alvedon 

Jag vill bli pigg - NU!! Jag hatar att ligga stilla! Det är inte min grej!!! Inte alls!!!

Igår blev det många tårar här hemma. Det kom över mig att vi kanske misslyckats ännu en gång. Är så himla rädd för det. Är så sjukt rädd för att behöva ta ett sådant besked nästa vecka. Hur ska jag överleva det? Hur ska VI överleva det? Hur ska jag nånsin orka med en behandling till? Det är intressant att folk ibland resonerar som att man inte ska ge upp. Att man kan göra fler behandlingar. Att det finns dom som till slut lyckades på sin tionde behandling osv.

Jovisst, men det man inte har med i beräkningen då är hur mycket en sådan här behandling sliter på kroppen, psyket, förhållandet, vänskapsrelationer, arbetssituationen..m.m. Det går inte ens att beskriva i ord.

Jag läste på en annan IVF-blogg  http://plusresan.blogspot.com/ idag att hon och en gravid kompis till henne blivit intervjuade av tidningen Amelia. Dom ville skriva en artikel där de uppmärksammar de psykologiska/sociala aspekterna av ofrivillig barnlöshet och inte de rent medicinska faktumen. Om vad som händer i en vänskapsrelation när den ena personen lätt blir gravid och den andra inte. Denna artikel kommer att publiceras i sommar. Så köp Amelia i sommar. För det är också en situation som många gånger är svår att beskriva i ord.