...satt och kollade i min kalender nu ikväll för att se hur den kommande veckan ser ut. Kom på mig själv med att säga till J som satt bredvid:

 - Just det, vi ska till fertlitetscentrum på *dag.

Va??? Sa jag verkligen det? Just det? Som om jag inte alls kom ihåg det...vilket jag inte heller gjorde just då. Det måste ju bara vara ett sundhetstecken. Att IVF-karusellen inte numera tar upp hela min vakna tid utan att det också finns annat jag lägger tankarna på. För några månader sedan gjorde det inte det. Då var hela jag - både fysiskt och psykiskt - IVF. Det var så illa att hade man slagit upp IVF i ett uppslagsverk så hade ta mig sjutton jag varit på bild där!

Fick dock ett gott råd av en god vän häromdagen som vet vad det är att ha det kämpigt. Hon har följt mig i vått och torrt under dessa år och haft stor delaktighet i alla upp och ner-gångar. Hon sa att även om jag mår väldigt bra nu så kan det ju vara så att jag om ett tag ramlar ner igen (vilket jag också tror är mycket möjligt när vi nu ska påbörja behandlingar igen) , och att det då var viktigt att jag inte kände skam över att berätta att jag återigen mådde dåligt. För när man mått så här bra ett tag och ramlar tillbaka kan det kännas som ett misslyckande. Jag tyckte det var ett mycket gott råd. Ska verkligen ta det till mig och lova att jag, som vanligt, kommer berätta precis hur jag mår och tycker och tänker även om det återigen är åt det mörka hållet.

Nu ska det bli pasta bolognese här hemma och en film. Denna föll valet på ikväll:

Idag har jag träffat en god vän som efter tre års kamp att bli gravid nu är i sjunde månaden efter en lyckad provrörsbefruktning (på samma klinik och med samma läkare som vi haft). Så visst kan det fungera. Helt magiskt.

Och ja - det har varit lite jobbigt att ta del av detta. Att säga något annat vore fel. Vi har misslyckats på alla våra fyra försök - dom lyckades på sitt första. Jag är väldigt icke-gravid och hon är väldigt jätte-gravid. Så är det bara. Och det hade kunnat fortsätta vara jobbigt - men det är det inte. För denna fantastiskt fina vän har visat en enorm förståelse för mig och för vår situation. Hon är ju en av oss. Hon vet precis vad vi går igenom och hur man kan må. Hon bjuder in till skratt och gråt och till känslor som jag annars aldrig hade förmått mig själv att våga visa för henne eller våga berätta om för henne. Därför känner jag mig också bekväm i denna situation - en situation som annars med all säkerhet hade blivit outhärdlig och som förmodligen hade lett till att jag inte orkat träffa eller prata med henne. Nu orkar jag t.om fråga om hennes graviditet och jag känner att jag är nyfiken. Kände t.o.m på magen idag och bekantade mig med den. Detta har jag vid tidigare tillfällen med andra gravida vänner absolut inte gjort. Har inte ens förmått mig själv att titta ner på deras magar. 

Ja, klart jag känner mig avundsjuk. Ja, jag vill också ha en gravidmage. Ja, jag ville också lyckas på första försöket. Men nu blev det inte så. Och det är ok. För jag får känna så här. Det är varken skamligt eller hemskt. Det är bara så det är. Och min fina vän förstår. Och det gör hela skillnaden!

Tack snälla DU!

Efter ett långt och välbehövligt sommaruppehåll tar jag nu upp IVF-bloggandet igen! Kände dock att jag var tvungen att göra lite estetiska förändringar på sidan - den var hemskt dyster förut. Liksom jag. Så är inte fallet längre. Sommaren har förändrat mig. Äntligen ser jag lite ljusare på framtiden. Äntligen har jag fått upp ögonen för andra möjligheter - möjligheter som jag för bara ett par månader sedan aldrig i mitt liv trodde att jag skulle överväga ens. Det finns faktiskt andra fantastiska sätt att bilda familj på - andra sätt som inte förutsätter att man är fertil. Sätt där man kan ge fertiliteten fingret för gott! Vi är inte där helt och hållet ännu - men det ger mig ro i kropp och själ att jag känner en viss smula förväntan även inför en resa som denna. 

Nästa vecka är det dags för första mötet på nya kliniken - Fertilitetscentrum i Stockholm. Vi har bestämt oss för att försöka igen - detta blir IVF nr 4.

Har inget mer att skriva. Vår kamp är över för denna gång. Drömmen är borta och kvar är vi - utan barn. 

I början av september har vi ett möte inbokat med vår nya klinik - Fertilitetscentrum här i Stockholm. Om vi orkar ta nya tag då. Det vet vi inte. Nu känns nya försök VÄLDIGT avlägset. Nya läkare, fler undersökningar, blodprov, mediciner, sprutor, nässpray, hormonrubbningar, hoppfullhet, tårar...är det värt det? Ja, förmodligen. 

Kära fina och fantastiska bloggläsare, tack som sjutton för att ni varit med och stöttat mig och oss på den här resan. Nu tar jag ett sommaruppehåll och måste på något sätt försöka börja leva igen. Hur det ska gå till? Ingen aning.  

I september börjar vår kamp igen...kanske. Hoppas ni hittar tillbaka hit då! 

Kram på er alla! 

Mors dag? Kommer jag någonsin få bli firad den här dagen? Mors dag känns som ett jävla hån just nu så tack och lov att den är slut snart!

Helgen summerad:

Fredag: Skitkväll

Lördag: Avbokade bröllopet vi skulle på i sista sekund eftersom vi båda var helt och totalt sänkta och kunde inte för denna värld förmå oss att gå omkring och låtsas vara glada en hel kväll på ett bröllop när vi innerst inne håller på att gå sönder.

Söndag: En ganska bra dag. En god vän (som nyligen fått sitt andra barn), som jag dessvärre tagit avstånd ifrån det senaste året, kom hit och tvingade mig att träffa henne. Det var jobbigt som fan men efteråt och många tårar senare kändes det väldigt bra. Tack Y! Fortsätt tvinga mig att träffas!

Trodde det hade blivit lite bättre, att jag kanske ändå hade tagit mig upp en liten bit ifrån allt det jobbiga. Men så var det tydligen inte. Fredagskväll och återfall.

Veckan har ändå gått relativt bra. Jag har jobbat över både tisdag, onsdag och torsdag kväll den här veckan och det har känts bra. Förmodligen just för att jag jobbat. Då är jag tvungen att fokusera på det och även om det inte läker såren så får jobbet ändå mig att hålla mig upprätt. Jag har t.o.m skrattat under veckan åt barnen och kollegornas galna upptåg. Inte illa. Tack och lov för mitt jobb och människorna där. Utan ett arbete i den här situationen hade allt varit ännu värre.

Men så var det ju då fredagskväll då. Alla ska hem och ha fredagsmys. Mammor och pappor hämtar barnen tillsammans på förskolan och allt är bara så.......JOBBIGT!!! Jag vill också ha en familj att gå hem och ha fredagsmys med! Men det har jag inte! För jag kan inte få barn! Vi kan inte få barn! Det känns som att någon har slitit ut all min kvinnlighet ur min kropp och sedan sytt igen mig. Så tom känner jag mig.

Jag hatar helgerna. Förra helgen var en ren jävla katastrof av tårar och tårar och ännu mera tårar. Ungefär så har även denna fredagskväll börjat. Och J gör allt för att få mig på fötter igen. Han trodde ju att det kanske hade blivit lite bättre eftersom jag ändå hanterat veckan rätt bra. Jag trodde ju också det. Fan! Inget blir som man tror.

...längre tidsperspektiv än så vågar och kan jag inte ha. En timme - det är allt. Så fort tankarna börjar snurra och ge sig iväg mot framtiden smyger ångesten och klumpen i halsen fram och paniken gör sig hörd. Nej! Det går inte!

Besöket hos kuratorn igår innehöll många tårar. I stort sett bara tårar. J var den som fick prata och jag var den som gjorde slut på alla hennes pappersnäsdukar som stod på det lilla runda bordet. Känner mig som en grönsak. En grönsak som är skalad, delad, kokt och på väg att mosas. Rätt mörbultad med andra ord. Men kuratorbesöket gav väl ändå lite måste jag erkänna. Jag har några besök inplanerade hos henne framöver. Det är nog bra.

Tills dess ska jag döva smärtan med jobb, jobb och jobb (det funkar bra som smärtstillande) och även se till att inte vara ensam (det är då alla tankar far iväg och det blir jobbigt) - vilket dock kan bli något av ett problem när jag inte vill träffa någon. Kanske måste jag ändå börja träffa människor igen? Har dessvärre inte förmågan att kunna ta några initiativ. Kanske borde ni, vänner och familj, tvinga mig? Vad vet jag? Jag vill skrika egentligen att jag inte vill - men vet att jag måste komma på benen igen. Tvång är kanske ett bra sätt? Kanske inte precis på en gång, men snart? Vad vet jag? 

Läggdags. Tack och lov.

Gårdagen var nog en av dom värsta dagarna jag upplevt hittils. Grät mig konstant igenom hela dagen och den enda förflyttningen jag gjorde var från sängen till soffan, från soffan ut på balkongen (enbart för att J tvingade mig till det) och senare på kvällen från balkongen till soffan.

På kvällen var jag helt psykiskt nedbruten och bara satt och grät hysteriskt i hallen. Stackars, stackars J. Han ville inte lämna mig men var tvungen att åka iväg och spela med sitt band på kvällen.Till slut ringde han efter min storasyster som satte sig i bilen och åkte hit. När hon kom så grät jag ännu mer. Hade alla tårar jag gråtit under dessa dagar samlats i ett badkar tror jag banne mig det varit fullt vid det här laget.

Fina, fina storasyster A. Är så glad att hon bor i samma stad. I sådana här stunder inser man hur viktigt det är med familjen. Hon tog hand om mig, lagade goda äggmackor och försökte få mig att förstå att allt kommer bli bra.

Anledningen till att jag överhuvudtaget tagit mig ur sängen och in i duschen idag är tack vare en grej hon sa igår. Kommer inte ihåg precis ordagrant men ungefär så här sa hon:

"Tänk på att det är tiden då barnet kommit ut ur magen som är den fina och härliga tiden. Visst, jag förstår om du vill vara gravid, men det är ju när barnet kommit ut som man blir en familj. Och det kan ju du få - du kan ju få en familj - även om barnet inte kommer ur din mage. Och vi kommer alla älska det barnet."

Tack världens bästa A.

Det kanske ändå finns en strimma hopp i alla fall, även om adoption inte är något jag kan ta till mig just nu. Det måste nog få ta sin tid...

En annan sak som också gjort att jag orkat vara uppe idag är att det är riktigt dåligt väder. Mörka moln, regn och även lite åska. Precis så som jag känner mig. Inget glättigt sommarväder som igår.

Mera regn och mörka moln, tack!