Senaste inläggen
Har haft en liten paus ifrån denna mycket deprimerande blogg. Om jag mått bättre? Både ja och nej. Frysförsöket (återföring 7) som vi skulle göra i mitten av februari gick åt skogen. Är ni förvånade? Inte jag. Det lilla nedfrysta embryot dog vid upptiningen och kvar var vi med våra tårar. Som alltid. Som varje gång. Som vanligt.
Jo, jag har mått bättre på ett sätt under den här tiden, men oron och det jobbiga finns ju hela tiden därinne och jag måste jobba hårt för att det inte ska ta över. Går hos en psykolog nu regelbundet och det hjälper mig mycket. Det kommer inte lösa mina problem - men jag kanske kan få lite hjälp att kunna hantera dom och leva tillsammans med dom. Det känns så i alla fall.
På onsdag är det dags att påbörja IVF nr 5. Jag känner...ingenting.
Alla sprutor och all medicin ligger väl förberedda i medicinskåpet. Menopur, orgalutran, pregnyl och crinone. Allt som behövs för att återvända till IVF-helvetet.
Nu i veckan har vi för första gången varit hos familjerätten för ett informationsbesök angående adoption. Det var med lite blandade känslor. Jag var lite spänd och nervös medan J (som vanligt) var lugnet själv. Tur är väl det måste jag säga. Undrar hur det skulle varit om vi båda varit som jag - eller som J? Olikheter dras ju till varandra brukar man väl säga .
Hursomhelst - väl där så fick vi träffa en kvinnlig handläggare som var jättetrevlig. Hon beskrev adoptionsprocessen för oss - allt från detta första möte fram tills det att man kommer hem med ett barn. En tid på ungefär tre-fyra år. Inga nio månader här inte.
Vårt nästa steg i den här processen är att anmäla oss till ytterligare en adoptionsorganisation. Det är tydligen bra att vara i medlem i flera eftersom man har fler valmöjligheter när det blir dags att välja land. Och skulle det vara så att man i framtiden vill adoptera ett syskon så slipper man ytterligare år av väntan eftersom man redan då har kommit fram långt i kön. Så alltså kommer vi anmäla oss till ytterligare en förmedling förutom adoptionscentrum, men vilken vet vi inte ännu.
Nästa steg blir att anmäla oss till en föräldrautbildning som alla blivande adoptivföräldrar måste gå. Syftet med den kursen är att vi som föräldrar ska få kunskap och insikt om adoptivbarn och deras behov - vad adoptionen innebär både för oss och för barnet. Vi kommer få kunskap om vilka regler som gäller och hur en adoption praktiskt går till. Vi kommer få inblick i vad ett barn kan ha varit med om och hur barnet själv kan tänkas uppleva adoptionen både när den sker och i senare skeden av livet. Vi kommer få möta andra i samma situation och få möjlighet att leva oss in i adoptionsprocessen så gott det går.
Men eftersom vi fortfarande är inne och snurrar runt i denna eländiga IVF-värld så känner vi att vi vill avsluta detta kapitel först innan vi drar igång med adoptionen på fullt allvar. Därför har vi bestämt oss för att inte anmäla oss till en föräldrautbildning förrän efter sommaren. En sak i taget.
Det som sedan kommer hända - efter denna föräldrautbildning - är att vi kommer starta en medgivandeutredning. Denna utredning håller familjerätten i och då vänder man i stort sett in och ut på allt som varit och är i våra liv. När den utredningen är klar så ska den upp till någon nämnd som då ska godkänna oss och ge oss ett medgivande. Förhoppningsvis blir man då godkänd som adoptivföräldrar.
När detta är klart (och då har det kanske gått 18 månader eller något) så skickar vi in vår medgivandeutredning till adoptionsförmedlingen. Och där kommer vi då bli tilldelade en handläggare och när vi är framme i kön kommer vi tillsammans med denna handläggare att välja ett land som vi ska skicka vår ansökan till.
Sedan är det ytterligare väntetid i landet och efter det - om allt går bra - blir det förhoppningsvis ett barnbesked...
Ja, där har ni processen i stora drag.
Men nu ska vi som sagt fokusera på ytterligare några IVF-försök. På måndag ska jag ringa fertilitetscentrum och planera för vårt kommande frysförsök. Detta blir antagligen i början av februari.
Embryoåterföring nr 7. Hurra...
Just det, ska börja på yoga nästa vecka - ytterligare ett steg i min "läkandeprocess" . Psykoterapi, yoga samt att fortsätta sticka, virka och sy (som jag älskar) - det borde väl få i ordning på mig ganska bra, eller? Och detta med adoption har ju tänt en liten strimma av hopp - och hopp är inget jag har känt på väldigt, väldigt länge.
...eller hur är det man brukar säga?
Hoppas att ni alla har haft en skön jul och ett roligt nyår! Själv så har jag haft vinterkräksjukan över jul...något av en mardröm vill jag lova. Framför allt när kroppen redan är så nedbruten av alla behandlingar jag gjort under året och inte har någon motståndskraft som helst. Herregud vad dålig jag var! Trodde döden var kommen där ett tag. Och inte nog med att jag blev sjuk - i stort sett alla som åt julbord tillsammans på julafton insjuknade. Denna smitta sprider sig verkligen som en löpeld.
Efter detta var jag helt utmattad i flera dagar. Nyårsafton spenderade jag i tv-soffan framför en film. Detta var en helt ny och väldigt märklig upplevelse - men hade inte orkat med något annat! Inte en chans!
Och hur mår jag annars då...jodå, besvikelsen över förra misslyckandet har lagt sig och jag välkomnar detta nya år.
I höstas anmälde vi oss faktiskt till en adoptionsförening och om några dagar ska vi på ett första informationsmöte hos familjerätten. Var det precis jag som skrev det där? Ja, tydligen. Tydligen är det så att vi har tagit tag i det här med adoption på fullaste allvar. Är jag mentalt där. Nej, nej och nej. Det finns nog en anledning till att en adoption tar flera år just för att man ska kunna förbereda sig. Men på något sätt så har vi väl båda börjat se en liten, liten, liten strimma hopp någonstans långt, långt, långt, långt, långt därborta vid horisonten. Hursomhelst så känner vi att vi vill påbörja det här nu och inte vänta ännu längre. Vi har tänkt och funderat - ut och in, upp och ner och fram och tillbaka. Och ja, nu är vi så smått redo. Så det första steget nu är att prata med familjerätten och få information om hur en adoptionsutredning går till. Vi är ju redan gifta och anmälda till Adoptionscentrum - så två steg är redan avklarade.
Men självklart kommer vi även fortsätta med de sista IVF-försöken. Och vi kommer försöka fokusera på en sak i taget. Annars kommer det bli för jobbigt. Jag tror också att adoptionsutredarna rekommenderar att man är klar med IVF-svängen när man drar igång adoptionen på allvar så vi får väl se hur vi gör med allt framöver.
Ett annat beslut som vi nu tagit är att jag ska börja träffa en psykolog regelbundet för att få hjälp att hantera allt det här som är och som har varit. Detta beslut känns väldigt bra. Det kommer vara värt varenda krona, det är jag säker på. (För jäklar vad det kostar pengar!). Ja, andra lägger pengar på hus, lägenheter och bilar - vi lägger pengarna på IVF-försök, mediciner och psykologer. Förhoppningsvis får vi något för det i slutänden.
Sitter här och ser tillbaka på året som gått. Året som skulle vara vårt. Året då vi skulle bli föräldrar. Året då vår kamp äntligen skulle vara till ända. Året då vi äntligen skulle få bli en familj. Vårt år - 2010.
Nu 350 dagar senare och många tårar fattigare är jag alltför medveten om att så inte blev fallet. Inte detta år heller. År 2007 började vi längta. År 2010 befinner vi oss fortfarande i exakt samma situation - dock med OÄNDLIGT mycket mer hjärtesorg än för tre och ett halvt år sedan och med mycket STOR erfarenhet om att livet inte alltid blir som man trott.
Detta året har till största del handlat om hopp, kamp och besvikelse. Om och om och om igen. Tårar, sorg och elände har till och från varit en stor del av vår vardag. Men det har också funnits mycket viljestyrka, kraft och envishet. Känns overkligt att jag ens besitter dessa egenskaper efter alla år - men nog är det så.
Det har också varit mycket kärlek - mellan oss men också från så många andra håll från människor i vår närhet. Familjeband har stärkts likväl som vänskapsband. Hur är det dom säger - det vi inte dör av gör oss starkare. Har svårt att se det så när jag befinner mig mitt i den här kampen - men mitt sunda förnuft säger mig att det med största sannolikhet är så.
Detta år kommer förmodligen vara ett år som jag lägger långt nere i mitt historiska arkiv och jag hoppas att jag aldrig nånsin behöver ta fram det igen. Jo, dom goda stunderna vill jag kunna plocka fram. Som t.ex.
* Vår bröllopsdag - önskar jag kunde få återuppleva den ännu en gång.
* Alla våra oändliga samtal om livet
* Alla våra härliga frukoststunder här hemma
* Vårt mysiga, ständigt återkommande, lördagskaffe
* Världens bästa keramikkurs
* Alla underbara syjuntor
* Den fantastiska föreläsningen på Naturhistoriska Riksmuseét i början av året
* Alla fina och fantastiska stunder med mina kollegor och min barngrupp på jobbet
* Alla härliga stunder med storasyster A och systerdotter E som passerat under året
* De fina bröllop vi varit på under året - däribland det kungliga (även om vi ej var inbjudna)
* Vår skärgårdsutflykt till Grinda
* Alla härliga badutflykter i somras
* Den helt oslagbara veckan på Gotland!
De stunderna jag däremot kommer begrava så långt ner det bara går är:
* Alla otaliga läkarbesök
* Alla gynekologbesök
* Alla trehundrafemtiolve blodprov jag tagit under året
* Alla turer fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala
* Alla de tusenlappar vi lagt på hyrbilar och bensin
* Alla de tusenlappar vi lagt på mediciner och ytterligare läkarbesök (inklusive kuratorer samt en psykolog)
* Alla de tusentals kronor vi lagt på privata IVF-behandlingar
* Alla de tårar jag fällt varje gång mensen har kommit de senaste tolv månaderna
* Alla de sprutor jag i tid och otid suttit och injicerat mig själv med inne i badrummet
* Alla de telefonsamtal och telefonköer vi suttit i under året för att ringa till fertilitetsläkare, fertilitetsmottagare, sjuksystrar, vårdguiden
* Alla de gånger jag legat på hallgolvet ihopkrupen och funderat på syftet med livet
* Alla de gånger vi skrikit och bråkat i ren frustration över denna förbannade barnlöshet
* Alla de gånger då jag totalt brutit ihop för att vi precis fått ytterligare ett graviditetsbesked som inte är vårt
* Alla de gånger jag legat passiv och orörlig under filten soffan framför tv:n i dagar i sträck
* Alla de gånger jag suttit vid köksfönstret och tittat ut på alla småbarnsfamiljer som leker ute på gården och hjärtat hållt på att gå sönder för att det inte är vi
* Alla de gånger jag kissat på den där jävla stickan och den skrikit ut sitt minus
* Alla de gånger inför behandlingar då vi ännu en gång fått upp hoppet...för att sedan bara få det raserat
* Alla de gånger då jag sett småbarnsföräldrar, mammalediga, pappalediga, familjer i parken, familjer här och familjer där och tänkt att - Varför är det inte vi?
* Alla de gånger jag slutat höra av mig till min familj och mina vänner bara för att jag mår så sjukt dåligt och inte klarar av att prata med någon
* Alla morgnar jag legat kvar i sängen och försökt komma på en enda anledning till varför jag skulle gå upp
* Alla de gånger vi tackat nej till tillställningar för att vi varit helt under isen p.g.a påfrestande hormonbehandlingar och nedstämdhet
* Allt det det jävla nässprayet jag tryckte i mig inför IVF nr 3
* Den enorma överstimulering jag fick vilket ledde till en fyra dagars lång sjukhusvistelse med enorma smärtor
* Den ENORMA djupa svacka jag ramlade ner i efter misslyckandet efter sjukhusvistelsen
* Alla de tusentals och åter tusentals tårar som fällts här hemma under detta året
Så snälla gode GUD eller vilken högre makt som nu finns däruppe - låt 2011 bli ett bättre år för oss. Jag tycker faktiskt vi är värda det. Har vi inte gått igenom nog med skit nu?
God Jul och Gott nytt år!
Pratade med fertilitetscentrum häromdagen och meddelade att vi ännu en gång misslyckats. Vad trevligt det vore att någon gång få meddela att vi lyckats. Undrar hur det känns?
Nu vid sista behandlingen fick vi ett ägg till frysen, och detta kommer vi göra en frysåterföring på i januari. Men eftersom kliniken inte öppnar förrän den 10:e januari igen så är det inte säkert att vi kommer kunna göra den i början av januari. Jag får troligtvis min mens i slutet av december vilket betyder att kliniken knappt hunnit öppna förrän det är dags för min ägglossning. Vår vanliga otur alltså. Så i sådana fall måste vi vänta till slutet av januari. Suck. Om ägget överlever upptiningen dvs, det återstår ju att se.
Vi planerar för 7:e återföringen....varför i helvete då? Är man dum i huvudet eller vad? Svar JA! Det blir man av den här cirkusen. Jag tror ju inte ens på det här längre.
Idag har jag faktiskt tagit mig ut en sväng och träffat lite folk. Vet ju att jag måste fast jag helst av allt bara vill sitta hemma och inte göra något alls. Jag känner mig rätt bedövad - känslomässigt alltså. Konstig och obehaglig känsla. Önskar den kunde försvinna.
Annars är det rätt lugnt här hemma. Stormen har börjat lägga sig för denna gång.
En sak har slagit mig den senaste veckan och dom senaste dagarna - överlever jag och J och vår relation den här kampen så kommer vi ta oss igenom vad som helst framöver i livet. Så känns det i alla fall. För fy fan vad detta sliter på oss - den här gången mer än nånsin. Bråk, bråk och mera bråk. Frustration, ilska och missförstånd på missförstånd avlöser skrik och gråt-attacker här hemma. Mest är det jag som står för den biten. Sedan kramas vi i all oändlighet och jag gråter ännu mer. Sedan börjar det om från början igen. Och inte nog med att vi påverkas - hela vår omgivning, familj och vänner, tar stryk av den här situationen. Ingen vet varken ut eller in. Alla vill hjälpa oss lösa situationen men ingen kan göra något åt den. Det enda alla kan göra är att bara finnas där. Och det blir ju också slitsamt till slut. Allt är som en ond cirkel som aldrig tar slut!
Ikväll har jag i alla fall bestämt mig för att ta ett kliv upp ur tv-soffan för att göra något annat. Vet inte vad - det spelar inte så stor roll. Det kan vara vad som helst så länge det inte innefattar passivt googlande om barnlöshet på nätet stillasittande i en soffa en hel kväll. Det leder inte till något gott alls.
Tack Maria för att du delar med dig av din erfarenhet. Jag önskar vi också kan vara så lyckligt lottade att det en dag bara händer spontant. Du ger oss hopp.
Det är vad vi är.
Först och främst tillhör vi den minoritet på ca 20 % som inte lyckas bli gravida inom ett år. Sedan tillhör vi den minoritet på 10 % som inte lyckas bli gravida inom två år. Sedan tillhör vi den minoritet på ca 25 % som inte blir gravida på de tre första IVF-försöken. Vi tillhör också den minoritet som dom inte lyckas hitta något fel på - dom oförklarligt barnlösa som är ca 33,3 % av dom 10% som inte lyckas bli gravida inom två år. Hur mycket otur ska man ha egentligen?
I nuläget har vi kommit fram till att vi har två alternativ att välja mellan.
Alternativ 1:
Antingen att helt och hållet strunta i de IVF-försöken vi har kvar, fokusera på varandra och försöka hitta tillbaka till livsglädjen igen. Och framöver kanske börja fundera mer seriöst på det här med adoption.
Alternativ 2:
Att satsa ALLT vi har på dom sista IVF-försöken nu under det kommande halvåret/året för att sedan (om det inte lyckas) kunna lämna detta bakom oss, känna att vi gjort allt vi kunnat och sedan gå vidare med livet och våra adoptionstankar.
Alternativ två innebär ju då att jag med all säkerhet kommer vara relativt knäckt till och från under den kommande tiden. Men på något sätt vet jag ju att det är tillfälligt och om jag bara tar mig igenom dessa behandlingar så kan vi båda känna att vi gjort allt som står i vår makt för att få ett biologiskt barn. För det vi båda känner starkt är att vi inte orkar hålla på med det här hur länge som helst. På ett sätt skulle det vara så skönt att bara säga tack och hej till alla IVF:er och få börja leva igen. Men vi vet båda att vi då skulle gå och fundera resten av livet på hur det skulle gått ifall vi hade valt att göra dom sista IVF:erna. Tänk om? Och det vill ingen av oss. Vi vill ju som sagt göra ALLT vi kan.
Imorgon kommer fertilitetscentrum ringa för att ta reda på hur denna behandling gick. Och antagligen kommer vi bestämma hur vi ska gå vidare. Så frågan är vad vi ska säga till dom. "Tack och hej"...eller "vi kör igen".
Måtte detta eländes-elände vara över snart.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 | |||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 |
29 |
30 |
||||||
|