När slutar man egentligen? När och hur ska man kunna bestämma sig för att det är dags att ge upp? Att sluta hoppas och drömma, att sluta tro på mirakel, att sluta längta efter ett barn - en familj? När gör man det valet och hur? Att säga stopp, nu är det nog. Nu orkar vi inte mer. Detta tar död på oss.

För så känns det just nu. Jag känner att jag kvävs av all denna sorg och smärta som håller oss och framförallt mig i ett krampaktigt tag. J hanterar situationen något bättre, men det sliter något fruktansvärt på honom också. Han känner sig hjälplös och otillräcklig. Jag känner mig arg, konstant ledsen och frustrerad. Bra kombination? Nej, inte direkt. Och mitt i allt detta ska vi ta ett beslut om att antingen fortsätta med IVF-försöken eller helt enkelt sluta. Välja mellan att fortsätta må pissdåligt och sätta vår relation och vårt välmående på spel om och om igen eller välja att fortsätta vara barnlösa och deprimerade. Pest eller kolera.

Så vad gör vi. Vi försöker samtala, prata och komma fram till något. Men det är en omöjlighet i detta läge. En ren jävla omöjlighet. Vi tar inget beslut. Inte nu i alla fall. Nu sörjer vi, gråter, skriker, bråkar, är ledsna, frustrerade och arga. Men också trötta - eller utmattade är nog ordet. I varsin jävla ände av den förbannade tv-soffan. 

Ja, vad ska vi göra nu då? Lägga oss ner och dö? Bråka och skrika tills vi tar kål på varandra? Sörja år in och år ut tills inget finns kvar av varken oss eller vår relation? Bli deprimerade? Skilja oss? Flytta?

Nä...för så lätt ska det ju tydligen inte vara. Nej då, vi måste RESA OSS och FORTSÄTTA KÄMPA!

VILKET JÄVLA SKÄMT! Fortsätta kämpa? SOM ATT VI INTE HAR KÄMPAT NOG??

Hur mycket ska en människa orka med egentligen? Nej just det ja, samtidigt som vi fortsätter sitta fast i den här skiten ska vi se till att ha ett lyckligt äktenskap också, träffa vänner, göra roliga saker, arbeta. HAHAHA...eller hur? Det är också ett jävla skämt!

Det går inte en enda dag, en enda timma, en enda minut utan, en enda sekund utan att jag tänker på det här. Dom som tror något annat kan ta och fundera en gång till.

Är så jävla arg och förbannad på livet som gör det här emot oss. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? Jag vill också fortsätta leva det liv jag och vi har byggt upp, jag vill ta del av mina vänners småbarnsår, jag vill vara mammaledig, jag vill hämta skrikande barn på förskolan, jag vill ha liv och rörelse här hemma och ett golv fullt med leksaker.

Det är så tyst här, alltid så tyst.

Jag vet inget om familjelivet, medan alla mina vänner lever det fullt ut. Ett barn, två barn, säkert snart tre. Dagarna fyllda med saker som ska ordnas och fixas och styras med. Jag har inget av det. INTE NÅGOT. Jag sitter framför en jävla dataskäm och skriver mig förtvivlad på en jävla blogg för att på något sätt försöka kunna hantera allt det som händer inom mig och runtomkring mig. Men inte ens det går särskilt bra. För jag tappar hela tiden bort mig själv, trots tappra försök emellanåt att återgå till något slags normalt liv. Men det varar inte i längden. Den psykiska påfrestningen blir alldeles för stor och jag ramlar tillbaka ner igen. Som nu. Och så ligger jag här nere och grottar ner mig och förskjuter alla för att jag inte klarar av att varken se, höra eller prata med någon.

För alla andra har det jag vill ha. Och jag ser i kors. Avundsjukan är enorm och bitterheten ännu större. Jag vill skrika, gråta och kasta saker. Men förstår att jag kommer vara lika barnlös som förut trots detta. Inget jag gör kan få mig gravid.

INGET! För jag är så jävla infertil som man bara kan bli. Kvinna och icke fertil - helt jävla oförmögen till reproduktion. Oförmögen till att skapa liv. Mina forplantningsorgan är obrukbara och INGEN kan tala om för mig vad felet är. Om det är mig eller om det är vi båda? Är det äggen? Är det spermierna? Är det livmodern? VAD I HELVETE ÄR FELET? Kan någon snälla tala om vad vi ska ta oss till?

Nej kära vänner och familj, jag håller inte på att bli tokig. Jag lider bara så jävla fruktansvärt mycket av det här och vet inte vad fan jag ska ta mig till. Vad vi ska ta oss till? Hur vi ska orka? Om vi ska fortsätta kämpa? Jag vet varken ut eller in och har så ont i hela kroppen och själen så det känns som om hela jag blöder som ett öppet sår. Och ingen kan få mig att läka hur mycket alla än försöker.

Har fått mens. Vad FAN är meningen med det här jävla HELVETET!!!!

SNART FYRA ÅRS HELVETE OCH 6 PROVRÖRS-BEFRUKTNINGAR! Den läkare som säger att vi fortfarande ska vara hoppfulla kan dra så långt åt helvete det bara går!!!!!!!!

MEN FINE!!! DÅ LEVER VI VÄL FÖR HELVETE UTAN BARN då och förblir bittra på ALLA andra som lyckas med det vi inte kan!!!!! För en familj är ju tydligen INTE något vi gjort oss förtjänta av!!!!!!!!!!!  Är så jävla arg, besviken, ledsen, förbannad och hatisk. Roligt liv detta kommer bli!!! Ett liv fyllt av bitterhet och avundsjuka på ALLA andra som har det vi ALDRIG kommer få!!!!!

FY FAN för det här jävla förbannade helvetesskiten!!!

Under åren som gått har jag analyserat, analyserat, analyserat, analyserat och tro det eller ej fortsatt analyserat symptom. Varje månad - år in och år ut. Varje ruvardag vid varje behandling. Nu är det slut med det! Nu kör jag en ny taktik - jag låtsas som det regnar och ignorerar fullständigt det fakta att jag genomgått IVF nr 4. Därav min tystnad på bloggen. Så jag fortsätter hålla andan och helt enkelt fortsätter att INTE analysera...ja, inte ens tänka på det...(så gott det går i alla fall)

Vi hörs snart...

Och tack ännu en gång för alla fina, fina kommentarer. Åh vad dom värmer gott!

Usch, igår kom alla dom där negativa känslorna och hemska tankarna smygande som jag upplevt så många gånger tidigare under alla dessa år. Varför drabbar det här oss? Varför fungerar det inte? Varför kan alla andra utom vi få barn? Varför tillhör vi en jävla liten minoritetsgrupp som år in och år ut måste kämpa oss blodiga för att kanske inte ens komma i närheten av det som är så självklart för alla andra? Vad är syftet med detta? Hur länge kommer vi orka? Är vi verkligen menade för varandra? Kämpar vi emot naturen? Och tusen andra frågor som om och om och om igen dyker upp i huvudet. Och många tårar blev det. Och en känsla av olust över att ännu en gång behöva möta och hantera dessa känslor. Jag och vi har varit skonade från dom under ett halvår nu och jag vill verkligen inte behöva möta dom igen. Och så smyger dom sig på så här. Det är inte rättvist. Inget av det här är rättvist. Ingen ska fan behöva vara med om det här. Ingen!

Imorse när jag vaknade kändes det dock aningen bättre. På eftermiddagen hade vi en tid hos fertilitetscentrum för återföring. Vi fick också då lite mer exakt information om vad våra ägg och spermier haft för sig sedan i måndags. Det var alltså 11 ägg som togs ut. Av dom så var ett omoget, fem befruktades inte, ett hade en konstig cellkärna och kunde inte användas och fyra såg bra ut. Av dessa fyra befruktade så var två stycken mycket fina. Så ett sattes in i mig och det andra frystes ner för framtida frysåterföring. Så nu, för sjätte gången, är det bara att hålla alla tummar och tår man har och hoppas på ett MIRAKEL!

Med vår vanliga tur så ringde ju självklart telefonen i förmiddags. Dolt nummer och jag förstod direkt vad det gällde. Endast 4 ägg blev befruktade vilket innebär att det inte blir någon långtidsodling för oss denna gången heller  .  Skit också.

Men samtidigt måste vi försöka glädja oss åt de fyra som faktiskt blev befruktade. Fyra är ju jättebra  ! Ett av dom kanske är det lilla guldägget.

Så imorgon blir det återföring.

Förresten, tack för era fina kommentarer och för att ni hejar på! Det värmer gott!

Nu blir det en liten uppdatering, har haft fullt upp dom senast dagarna och inte hunnit skriva.

Alltså, i tisdags var jag ju på fertilitetscentrum och sedan fick jag komma tillbaka på torsdagen. Då fick jag träffa en annan läkare som gjorde ett ultraljud. Även då såg allt bra ut och det fanns många blåsor som höll på att växa till sig. Jag fick fortsätta på samma dos som innan och den sista dosen puregon samt orgalutran skulle jag ta på fredagen. Jag fick också veta då att vi skulle få göra långtidsodling  ! Hurra!

I lördags var det dags för ägglossningssprutan. Dessvärre kom denna att krocka med ett besök på Wallmans Golden Hits (som jag inte kunde avboka) och jag funderade länge och väl hur jag skulle lösa detta. Jag skulle ta pregnyl - en spruta som man själv får blanda till vilket gjorde det hela lite krångligare. Alltså, att sitta där på Golden Hits på toaletten och blanda till denna spruta med en massa fulla människor som står utanför och vill in på toaletten - nej, det kändes inte som ett bra alternativ. Så, det var bara att resa sig upp från middagen och showen- strax efter att desserten serverats, sätta sig i en taxi och åka hem. Herregud vad man ska vara med om! Väl hemma, i finkläder och högklackat och med assistans från syster A (som var lite halvt berusad) väntade vi in att klockan skulle slå 22.00 (sprutan ska typ tas exakt på klockslaget) och sedan var det bara att sätta igång och blanda. Det är pulver och vätska som ska blandas och det är rätt meckigt, och så mitt upp i allt utropar syster A:

- Du blöder! Du blöder!

Ja, det gjorde jag eftersom jag tydligen skurit mig på en av de små "glas/plast-behållarna" medicinen kommer i. Suck...blod på sprutan och på handdukarna och lite överrallt. Efter mycket om och men, och med darriga händer, så fick jag till sprutan och kunde injicera den. Skönt när det var över vill jag lova! Sedan var det bara att ringa taxi igen och åka tillbaka till middagsbordet och showen på Golden Hits! Och låtsas som ingenting!

Igår hade jag en sprutfri dag vilket var väldigt skönt och idag har vi alltså varit iväg på äggplock. Dom är supergulliga på Fertilitetscentrum och vi blev väldigt väl omhändertagna. Under ingreppet blev jag alldeles groggy och extremt känslosam. Hahaha...J berättade efteråt om hur jag låg i gynstolen och upprepade hur fantastiska dom är samtidigt som tårarna trillade. Herregud! Jag fick också be om lite extra morfin eftersom det gjorde rätt ont. Detta i sin tur ledde till att jag blev ännu dåsigare och fick åka rullstol ut från rummet. Det var något nytt! Ja, mycket ska man vara med om.

Och hur många ägg fick vi ut då?Jo, 11 stycken blev det! Vi är jätteglada, men vågar ännu inte hoppas på att det blir långtidsodling eftersom 6 st måste bli befruktade för att dom ska kunna göra detta. Imorgon får vi veta hur det gått. Om dom inte ringer blir det långtidsodling och återföring i slutet av veckan, ringer dom så blir det om två dagar. Hoppas, hoppas att dom inte hör av sig imorgon!!

Nu ska jag vila under filten i soffan då jag känner mig skapligt mörbultad. Och be till högre makter att minst 6 st blir befruktade!

Sådär, nu har jag varit och besökt fertilitetscentrum idag. Jag fick först träffa Dr V för att göra ett vaginalt ultraljud. Hon kollade så äggblåsorna samt livmoderslemhinnan såg bra ut. Och det gjorde det. Mina äggstockar är lite känsliga och just nu håller dom mig på en lägre dos puregon än vad jag tidigare haft, just bara för att det inte ska bli överdrivet med äggblåsor och leda till ytterligare en överstimulering.
Efter ultraljudet fick jag en liten pratstund med henne och tog upp mina tankar kring det här med långtidsodling. Hon sa att dom egentligen inte gör det på patienter från landstinget, men jag gav mig inte och förklarade att jag visste att det hade gjorts på Huddinge på landstingspatienter. Hon sa då att det görs i vissa fall och att hon skulle ta upp det till diskussion med sin chef. Hon höll med om att hon tyckte det vore bra att försöka med det - att göra något lite annorlunda den här gången. Det ligger ju i allas intresse menade hon.

Efter detta fick jag ta blodprov. Jag som är van vid att det brukar ta typ 20 min, värmekuddar på armen och några byten av sjuksystrar för att få ut ett ynka litet rör med blod från mig, höll på att ramla av stolen när sköterskan var klar på 2 minuter. Helt grym var hon! Alla sköterskor har jämt fått kämpa järnet med mina blodprov eftersom jag har så tunna blodådror - men hon träffade rätt direkt!

Nu ska jag fortsätta med samma dos av både puregon och orgalutran och sedan ska jag tillbaka för ytterligare ett ultraljud om några dagar. Äggplock beräknas bli i början av nästa vecka! Spännande! Herregud, tänk att jag ens skriver spännande...det är ju för sjutton fjärde gången jag ska göra det här. Jag borde spy på dom här jävla äggplocken vid det här laget. Men det gör jag konstigt nog inte. Det är helt enkelt fortfarande lika spännande. Man satsar liksom allt - och vinner man så blir det högsta vinst! Förlorar man - ja, då vet vi ju alla hur det blir...mörkt, mörkt och mörkt. Men dom tankarna ska inte få komma fram nu och förstöra.

Den enda haken kring planerna på långtidsodling (om nu dom går med på att göra det) är att vi måste minst ha 6 ägg befruktade...så många har vi aldrig tidigare lyckats få befruktade. Rekordet är 5 stycken och det var när jag använde Puregon under det första IVF-försöket. Hoppas, hoppas att det kan bli fler nu...