Ja. som rubriken låter. Idag hände det. Det som alltid brukar hända bakom stängda dörrar. Idag vällde det upp mitt ute på stan bland hundratals människor. Gråten, hysterin och sorgen - allt kom. På en gång och ville inte försvinna. Hur mycket jag än försökte kontrollera det. Detta på vägen till apoteket för att hämta ut nästa omgång med mediciner. Undrar vad det säger...

Min fina vän L, som promenerade med mig, tröstade och tröstade och efter ett tag kändes det bättre. Vi skildes åt vid tunnelbanan och jag gav mig tusan på att försöka återfå kontrollen och sansa mig för att kunna gå in på apoteket utan att bryta ihop ännu en gång och utan att se helt rödgråten ut. I väntan på detta gick jag in på åhlens för att köpa en mascara. Det skulle jag inte gjort. Efter några minuter därinne ringer L och frågar hur jag mår och säger att hon inte vill lämna mig i det här skicket utan undrar var jag är och säger att hon vill komma och möta upp mig igen. Jag försöker säga att det inte alls behövs, att det inte är någon fara. Men orden vill inte komma fram utan istället blir snyftningarna högre och högre och till slut inser jag att jag står inne på åhlens och storbölar hysteriskt!! L kommer springande efter några minuter. Jag står och trycker bakom en stolpe i butiken och hulkar med mascaran i ena handen. L får gå och betala den åt mig för jag fixar inte det. Sedan tar hon mig under armen och leder mig hela vägen hem till J. Tröstande och varma ord längst hela vägen, någon som förstår och vill hjälpa, någon som visar vägen när det är svårt. TACK och TACK och åter TACK. Utan dig idag hade jag fortfarande stått med tårarna rinnande ner för kinderna inne på åhlens med min mascara i handen.

Nu några timmar senare sitter jag och funderar på vad som egentligen hände. Varför kom det bara sådär? Och varför känner jag fortfarande, flera timmar senare, samma känsla som jag upplevde förut. Kanske borde vi inte gå igenom denna behandling nu? Är jag verkligen redo? J och jag har pratat mycket ikväll och han känner att vi kan skjuta på det ett tag tills jag känner mig redo. Han säger att jag får avgöra det. Kommer jag sitta där med mina sprutor om några veckor och inte vara mentalt redo för att trycka in dom i magen? Kanske borde vi avvakta? Eller inte? Eller? Ja, vad i helvete borde vi göra egentligen? För jag vet ju att jag likväl kan vakna upp i morgon och ha en bra dag och känna mig jätteredo. Åh, jag är så sjukt less på det här känslostormandet som bara går upp och ner, upp och ner, upp och ner! Kan det någon jävla gång stabilisera sig. Men nej, det kommer det inte att göra. Jag vet det. Inte förrän den dagen då vi har ett barn i vår famn. Då kommer detta elände ta slut.

När kommer den dagen? När är det vår tur?

Jag blir så förbannad...denna skit ska man behöva stå ut med att höra!

En man vars fru X är höggravid (och dessutom trebarnsmor) står och pratar med en bekant kvinna:

 - Har det blivit något än, frågar kvinnan.

 - Nej, inte än. Men däremot fick grannen barn häromdagen och hon skulle ju inte ha förrän om två veckor. Så det kändes ju lite sådär, säger mannen.

 - Jaha, svarar kvinnan lite frågande.

 - Ja, det har ju blivit lite av en tävling om vem som skulle få först och så...och nu fick dom ju två veckor för tidigt så det tyckte ju X var lite jobbigt och inte så vidare kul...

JOBBIGT??? VAD??? WHAT??? HUR FAN KAN MAN STÅ OCH SÄGA SÅDÄR??? Nej men stackars dom! Oj, fick dom inte först! Men herregud - jag förstår att dom tycker det var riktigt jobbigt! Fy vad hemskt...............!!!!!!!!!! GRRRRRRRRRRRR!!!!!

Stackars, stackars dom!!! Det måste ju bara vara sååååååå jobbigt!!!!!

Folk vet fan inte vad jobbigt är!!!

Men det är väl som det jag varit inne på tidigare - alla lever under sina förutsättningar. Det är jag fullt medveten om. Men det gör så himla ont i mitt hjärta av att höra sånt där. Jag hade bara sådan lust att gå fram till honom och säga något i stil med:

 - Gå hem till din fru och be att hon ringer mig så ska jag ta och berätta för henne vad jobbigt är!

Jobbigt är att:

- Varje dag vakna upp och längta efter någon man inte ens träffat.

- Varje dag tänka, drömma och hoppas på att det någon gång ska vara vår tur att få ett barn.

 - Varje dag gråta över att detta gör så ont, så ont, så ont.

 - Varje dag ha ångest över att inte kunna glädjas med sina vänner över deras familjelycka och graviditeter.

 - Varje dag se familjer på stan eller på förskolan och undra om vi nånsin kommer få vara med om det där.

 - Varje dag se gravida kvinnor och tvinga sig själv att vända bort blicken för att tårarna bränner i ögonvrån.

 - Varje dag komma hem till ett hem som är så väl förberett för att få ta emot ett barn och varje dag behöva inse att det kanske aldrig kommer ske.

 - Varje dag behöva fundera på vad som är fel.

 - Varje dag behöva fundera på om vi ska fylla i adoptionspapperna eller inte.

 - Varje dag behöva leva med denna tomhet i hjärtat.

 - Varje dag behöva leva med sorgen efter något man ens inte haft.

 - Varje dag behöva leva med avundsjukan gentemot alla andra som har det vi inte har.

 - Varje dag behöva utstå ilskan och frustrationen över denna barnlöshet.

 - Varje dag behöva böna och be om att vi kommer få vara med om ett mirakel.

 - Varje dag gå och lägga sig med en sorg tung som en sten i hjärtat och veta att man vaknar upp precis på samma sätt nästa dag och att inget förändrats.

DET ÄR JOBBIGT!

...med risk för ett väldigt egoistiskt och simpelt inlägg:

Jag vill ha...

1..en familj!!!!!!! Hur jävla svårt ska det behöva vara??????????

Ok, nu sansar jag mig lite...andas...

2...vår och sol! NU! Inte mera snö - nej, nu får det vara nog! Jag vill kunna gå vårpromenader, plantera blommor på balkongen och fika i solen. Åh, vad jag vill det!

3...nya jeans och nya skor!

4...GODIS! NU! Har inget och orkar inte gå och handla...suck....

Åh herregud vad gott detta hade varit denna kalla och snöiga söndagskväll...varför stannade jag inte till vid affären förut?? Grrrrr....

Nedräkningen har nu börjat till spraystart. Om exakt 18 dagar ska jag börja med nässprayet - och ta ett kliv in i något som kan liknas vid klimakteriet. Ska bli intressant och se hur jag reagerar på det. Så nu i veckan ska jag gå till apoteket och hämta ut alla hundrafemtioelva mediciner jag ska ha. Tack och lov behöver vi inte betala något denna gång eftersom frikortet började gälla sist vi hämtade ut medicin. Alltså frikortet är ju en fantastisk tillgång - tänk om man skulle betala för alla mediciner. Dom kostar ju uppåt 15 000 kr varje gång. Helt galet mycket pengar! Vi tackar och bockar för frikortet!

Men idag är det lördag och idag ska jag se till att göra något trevligt och försöka tänka trevliga tankar. Kanske en promenad i Hagaparken? En latte på stan? Nej, just det - jag dricker ju inte kaffe längre. Finns det koffeinfri latte kanske? Annars kan jag ju alltid ta med mitt ekollonkaffe-pulver och beställa in en latte gjord på varmt vatten och mjölk...hahaha...

Har börjat läsa en qigong-bok som har stått och dammat i hyllan några år. Här kan man läsa om qigong:

http://www.primavi.se/mental_traning/artikel.cfm?newsID=719&Qigong

Nu är ju detta något som tar flera år - ja kanske en livstid att lära sig ordentligt. Men min tanke är att jag kanske kan använda mig lite av dessa övningar för att komma till ro och slappna av i kropp och själ lite. Jag vet inte - ska i alla fall läsa igenom boken och se vad den kan ge mig. Det finns många övningar och beskrivningar i boken att följa. Kanske kan vara något?

Herregud, det känns som att jag håller på att förvandlas till något av ett hippie-hälso-freak. Men ska jag göra det här så ska jag ta mig sjutton göra det ordentligt! Nu ska kroppen inte ha några som helst möjligheter att vara uppstressad och i obalans. Även om detta innefattar att jag ska gå upp kl. 06.00 varje morgon för att meditera...hahaha...alltså det här kan ju bli en mycket rolig erfarenhet! Och framförallt lärorik. Vad vet jag? Vi får väl se vad det blir.

Det är många tankar som rör sig i mitt huvud - tankar som kommer och går, stora tankar och små tankar, glada tankar och ledsna tankar, påfrestande tankar och lättande tankar, arga och frustrerande tankar och lyckliga tankar, galna tankar, hemska tankar, mysiga tankar... Ja, alla sorter finns med kan jag lova. Tänkte dela med mig lite av vad som kan röra sig inuti min hjärna. Så här kan det se ut under en dag. Jag kan lova att det är mycket upp och ner:

-Åh vad J och jag har det bra!

-Varför fungerar det inte för oss - vad är fel? Är det jag? Är det J? Är det vi?Vad fan är det för fel?

-Varför är inte vi ett av dom paren som lyckas få barn utan någon större ansträngning? Vi är ju omringade av dom? Varför vi? Varför?

-Vad jag är lycklig över att ha hittat den person som jag vill leva med resten av mitt liv!

-Tack och lov att jag har ett jobb som jag älskar!

-Jag HATAR att tillhöra minoritetsgruppen BARNLÖSA!

-Vi är starka - vi kan fixa det här!

-Jag vill DÖÖÖÖ!

-Kanske borde vi börja fundera på adoption - det känns helt rätt!

- Adoption känns HELT FEL! Jag vill ha barn som ser ut som jag!

- Idag har jag en bra dag - åh vad jag känner mig glad!

- Jag HATAR den här dagen - allt är skit!!

- Jag fattar inte hur vi ska klara det här?

- Tänk om vi aldrig kommer få ett barn? Hur ska vi kunna leva med det?

- Allt kommer att ordna sig - vi kommer få vår familj!

- Nästa gång - då kommer det lyckas.

- Vi kommer misslyckas ännu en gång - jag vet det!! Varför ens göra detta försök?

 - Vi är inte värda en familj. Alla andra är det - men inte vi.

- Så många andra har lyckats efter flera år - vi är ett av dom paren som kommer lyckas.

 - Vi har ju alltid varandra.

Ja, så här kan en dag se ut. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Inte så konstigt att man är helt upp och ner, ut och in och hit och dit! Ja, totalt slut helt enkelt många gånger. Det är en känslomässig berg och dalbana som heter duga. Och jag är jävligt trött på den här åkturen. Den får gärna vara över nu!

Tack och lov så vaknade jag upp imorse och kände mig som en ny människa! Alltså, jag var så himla dålig igår kväll. Jag låg inne på toalettgolvet och hade världens migränattack och var så sjukt illamående så jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag bara låg där helt utslagen och stortjöt så J var till slut tvungen att ringa vårdguiden för att fråga om det kunde bli så här av koffeinbrist. Dom på vårdguiden var tveksamma och trodde att det kanske var något annat som var fel och rådde oss att åka in till akuten om det inte blev bättre. Men efter någon timma eller så började det ordna till sig lite - huvudvärken och illamåendet var fortfarande kvar men jag fixade att resa mig upp och försöka ta mig in till sängen. Blev nerbäddad av J som satt och klappade på mig och tog hand om mig så fint. Ja herregud, vilken kväll! Vet faktiskt inte vad det var som hände - har också lite svårt att tro att det var koffeinbrist som orsakade det där...men, men vad vet jag. Min kropp lever ju sitt egna liv och man vet aldrig var man har den.

Idag har jag i alla fall mått mycket bättre som sagt och varit så glad och nöjd över mina hälsokostdrycker! På morgonen blev det en kopp hälsosamt te och efter lunchen på jobbet blandade jag till mig en rejäl kopp med "ekollonkaffe". Hahaha - det blev en snackis kan jag lova! Men helt ärligt så var det faktiskt väldigt gott. Och till färgen ser det ut som vilket kaffe som helst och det lurar hjärnan lite. Helt perfekt! Detta kommer jag absolut fortsätta med - ett tag framöver åtminstone. Kanske inte resten av livet.

Yannoh instant - så heter det!

Gravid instant - finns det något sådant månntro?

Jag har sjuuuuuuk huvudvärk och mår illa.......

Japp, listan börjar gälla idag så jag har avstått från alla koppar te och alla koppar kaffe - tänkte att det inte skulle vara några problem alls men ack så fel jag hade. Fram till lunch gick det bra med sedan började tröttheten och segheten att komma över mig. Var helt groggy när jag skulle gå hem från jobbet och fick lägga mig på soffan det första jag gjorde. Somnade direkt och väcktes 45 min senare av J eftersom jag hade en frisörtid att passa.

Passade på att gå in på hälsokostbutiken på vägen till frissan och frågade om dom hade något att rekommendera istället för te och kaffe. Det hade dom - och det består inte av koffein vill jag lova. Nä, snarare av korn, råg, cicoria och ekollon...hahaha, vad håller jag på med?? Ekollon?? Så det ska jag dricka imorgon, har inte smakat ännu - vet knappt om jag vågar. Återkommer med mer detaljer om denna häxdryck imorgon! Köpte också ett te som typ inte innehåller något alls - kostade 45 kr! Hade kanske varit bättre att dricka bara varmt vatten!

Men måste ju faktiskt erkänna att trots att jag är lite skeptiskt till detta så ligger det nog något i det i alla fall. För varför skulle jag annars må så här konstigt om det inte är en massa koffein-gifter som ska ut? Känns som att jag kommer kräkas typ närsomhelst och huvudet håller på att sprängas i bitar...

Nä, måste avsluta nu. Just det, har prickat av en sak till på listan idag - frisörbesöket. Så nu är jag nyklippt och nyslingad. Skönt.

Och åter igen tack för era fina kommentarer! Dom sprider så mycket värme och glädje här hemma och ger oss hopp och ork att fortsätta!

Saker som jag ska lova mig själv att göra inför och under nästa behandlinsperiod som kanske på något sätt kan göra så att kroppen är väl förberedd (Detta är aldrig något jag gjort förut vill jag tillägga - då har jag bara kört på):

1. Hitta en ny kurs att gå på nu när keramikkursen är slut. (Detta mår själen bra av, vilket i sin tur antagligen gynnar kroppen)

2. Ta ut lite ledighet under nästa IVF-behandling. (Många i min närhet tycker att jag borde göra det, så jag lyssnar på er och håller med om att det nog kan vara bra)

3. Boka in någon avslappnande behandlingar inför nästa IVF-behandling. (Ett gott råd från storasyster för att få kroppen avkopplad och harmonisk)

4. Sluta fokusera på alla gravida människor på stan och bli ledsen över att jag inte är en av dom. Istället tänka - snart är jag en av dom! (Min kurators goda råd - lättare sagt än gjort)

5. Ta en dag i taget (Åh vad detta är svårt! Jag är ju så himla bra på att måla upp en stor och svart barnlös framtid. Men det måste ju bli ett slut på det nu!)

6. Tänka hoppfulla tankar! (Hur gör man det????? Ska dock försöka)

7. Rå om mig själv på alla sätt som går (fotbad, manikyr, frisörbesök m.m - känner man sig fin till det yttre då mår ju det inre bra, eller?)

8. Kramas mycket och se till att få en himla massa närhet så att det frigörs en jäkla massa seratonin ( Det måste väl ändå vara bra - lyckoämnet kan nog hjälpa det lilla embryot på vägen)

9. Ska sluta dricka koffein - varken kaffe eller te! (Jag har aldrig trott på studier som dessa utan hela tiden valt att leva på som vanligt då jag inte direkt överkonsumerar någonting - men nu ska jag ta med sjutton pröva allt!!)

http://se.babycenter.com/preconception/activelytrying/caffeineandfertility/

10. Ok - kom gärna med fler förslag?? Är öppen för det mesta! Nu jäklar ska det bli tredje gången gillt! (Om ca tre veckor börjar jag nedreglera hormonerna, så nu ska här förberedas)

11. Förresten - en sak till! Inte tänka så mycket på det och slappna av!!!???      (Detta råd är det jag har fått mest under dessa år - är det verkligen någon som fortfarande tror att detta är möjligt i denna situation!! Nej, tänkte väl det...)