Är precis hemkommen ifrån en helg med syster A och lilla systerdottern E. Det har varit väldigt mysigt på alla sätt och vis och jag känner verkligen att "moster-skapet" är av betydelsefull sort och att jag ser fram emot att bära den rollen med stolthet. Det känns väldigt bra att få vara en viktig person för dessa små liv i framtiden, lilla E och lilla J - systerdotter och systerson - och jag ser fram emot att få bygga upp fina relationer till dom båda. 

Jag må ännu inte vara en mamma - men jag är moster. Jag är också sambo, syster, dotter, vän, kollega och en massa andra saker. Det är ibland lätt att glömma bort allt det betydelsefulla som man faktiskt är - och bara fokusera på det man INTE är. Mamma. Jag är inte en mamma - men oj vad många andra saker jag är. Varför glömmer jag det och varför hamnar allt detta i skuggan av längtan efter att bli en mamma? Antagligen för att den längtan är så enorm, så biologisk, så stark, så innerlig, så...ja, den är så mycket helt enkelt.

Jag mår väldigt bra idag. Helgen tillsammans med storasyster och systerdotter har gjort mig mycket gott och jag ser redan fram emot nästa gång vi ses. 

Mitt sunda förnuft säger mig att jag ska ta vara på allt det JAG ÄR och inte bli uppslukad av det jag INTE ÄR. Men min kropp säger något annat många gånger. Ibland är det svårt att bära upp dessa olika roller på det sättet som människor runtomkring mig är vana vid. Jag vill inte att det ska vara svårt, men det bara är det. Jag har förändrats och många av mina roller har förändrats. En livskris förändrar människor. Barnlöshet är en livskris.

En artikel värd att läsa:

http://www.villhabarn.com/annlal.html

För det mesta, eller mest hela tiden, så känns livet som barnlös deppigt och bittert och det enda man längtar är ett plus på den där stickan, en växande mage och ljudet av små barnfötter mot golvet. Man drömmer om en familj. Man ser allt detta framför sig vaje dag och fantiserar om hur det kommer vara den dagen. Man längtar, hoppas och önskar.

Men, det man inte tänker på i allt detta kämpande är ju faktiskt att ibland kan även livet som förälder vara tufft, kämpigt och svettigt...detta är jag ju väl medveten om men ibland så kan det ju ändå vara bra att få en påminnelse.

Har nämligen idag varit på stan med min syster A och systerdotter E, som nu är tre månader. Ja, hahaha...så här såg dagen ut:

Vid klockan ett sågs vi för att äta lunch och sedan ge oss ut på stan. Två timmar senare var vi på väg ut.

1. Byte av blöja kl.13.10

2. Lunch kl.13.30

3. Amning kl.14.00

4. Byte av bajsblöja kl. 14.15

5. E är missnöjd och vill inte klä på sig kl.14.30

6. Påklädning under vilda protester kl.14.45

7. Bära ner vagnen för trappor kl.14.50

8. På väg till stan kl.15.00

9. In i butik ett - trångt att ta sig in, jag håller vagnen. Knäpper upp vagnskydd, tar av filt och knäpper upp overall. E Vaknar och ser fundersam ut. Ut ur butik, knäppa overall, ta på filt och vagnskydd kl. 15.20

10. In i butik två - kommer in lite längre med vagnen denna gång - knäpper upp vagnskydd, tar av filt och knäpper upp overall. Samma procedur när vi går ut ur butiken kl.15.35

11. In i butik tre - vi ska upp. Var är hissen? Väntar på hissen, kör uppknäppningsproseduren, kommer upp på övervåningen av butiken, får gå runt för att ta en ramp, E börjar bli varm, upp för rampen igen, till hissen, vänta på hissen, åka ner och gå ut. kl.16.00

12. In i butik fyra - E är nu vaken och jättearg, vill inte ha napp, att knäppa upp overaller och grejer hjälper inte, gråter i förtvivlan, vi går ut, A tar upp henne och bär då bärselen var kvar i bilen. E är nöjd kl.16.15

13. In i butik fem - vagnen går inte ens att komma in med, jag står utanför medan A går in, E håller jag i famnen, vagnen bredvid kl.16.30

14. E är nu hungrig och vill äta - NU! Ett fik, hallå? Raska steg mot ett café. Vagnen kommer inte in, den ställer vi vid ingången. Trångt och massor av folk. A hittar en plats bakom en liten stolpe, av med alla E:s kläder, E skriker och är hungrig och hörs över hela stället, A svettas och försöker få fram bröst, amningsnapp, en liten filt att skyla sig med, E skriker lite till, tappar ena strumpan. Jag köper kaffe, håller koll på vagnen och alla kassar. E äter till slut och är nu glad kl. 16.50

15. E bajsar, inget skötbord på toaletten, A är kissnödig och jag är kissnödig, ingen femma till toaletten och inget lyse om man inte lägger i en femma. Det hela slutar med att jag kissar med öppen dörr i mörker medan A står och håller upp dörren för att vi ska slippa betala en femma och sedan byter vi. E behöver ny blöja. A byter blöja, E börjar gallskrika och vill inte klä på sig, A svettas och vill ut från cafét, E tappar nappen, A svettas mer och vill ut från cafét...

Nu har den kommit smygande till vår arbetsplats - kräksjukan, magsjukan, vinterkräksjukan eller vad det nu är för något. Alla säger olika och alla är lika livrädda för den! Själv har jag och mina kollegor tryckt i oss vitpeppar samt badat i handsprit idag - allt för att undvika ett närsamtal med toalettstolen under helgen. "Peppar peppar..." så brukar jag sällan bli sjuk - faktiskt typ aldrig. Klarade mig t.o.m helskinnad från svininfluensan i höstas trots att hälften av alla pedagoger och barn var helt sänkta i den. Helt otroligt! J låg också sjuk i superhög feber en hel vecka och hade antagligen också en släng av den, men icke - mig tog den inte på. Undrar varför det är sådär - varför vissa är jättekänsliga medan andra aldrig blir sjuka. Alla har vi väl helt enkelt olika immunförsvar.

Vet ni att det finns lite forskning på att immunologiska orsaker kan ligga bakom misslyckade IVF-försök. Eller, forskning och forskning. Har ju själv inte sett något sånt, bara hört det ryktas lite. Här t.ex är det någon som har ställt frågan till en läkare. Inte för att jag tror att det skulle vara något sånt som är problemet hos oss - men nog har jag tänkt tanken. Min kropp kanske tror att det lilla embryot är något farligt och stöter helt enkelt bort det. Ja, ja...nu är jag ute och greppar efter halmstrån igen. Men kanske ändå ska lyfta frågan vid nästa möte med Dr H som är nästa vecka - bara för att det är lite intressant. Skulle vara kul att höra vad han säger om det, han är ju ändå insatt i ämnet så det räcker och blir över. Så här såg frågan ut och svaret. Hittade den här:

http://www.villhabarn.com/fragado6.html) 

Fråga 5: Jag undrar vad det finns för forskningen när det gäller immunologiska orsaker till barnlöshet. Kan kvinnan ha antikroppar mot sig själv och stöta bort embryot i tron att det är en cancercell?
Jag är oförklarlig barnlös med två misslyckade IVF bakom mig, vad beror det på att jag inte ens blir gravid. Kan jag räkna med att bli gravid någon gång över huvud taget?

Svar: Det finns forskning på immunologiska faktorer som orsak till f.f.a missfallsbenägenhet men även till misslyckade IVF försök. Kvinnor med missfallsbenägenhet brukar alltid genomgå undersökningar med avseende på immunologisk orsak medan IVF par mycket sällan undersöks med avseende på detta. Det finns en del forskning som visat att immunologiska orsaker kan ligga bakom misslyckade IVF försök (t.ex. förhöjda nivåer av natural killer cells i blodet ) och i dessa fall har man givit immunoglobulinbehandling med god effekt. I ditt fall med två misslyckade IVF behandlingar tycker jag inte att det finns någon anledning att direkt misstänka immunologisk orsak. Statistiskt sett har cirka 50% av paren blivit gravida efter två försök. Om embryokvalitén varit bra finns det all anledning att vara positiv och optimistisk inför eventuellt nytt försök.

Ja, då fortsätter livet sin gilla gång. Och idag var det IKEA som väntade.

Hyrbil - check

Stressat hem från jobbet - check

Lista med inköp - check

Slåss om parkeringsplats - nä, faktist inte idag...

Köpt mer än det som stod på listan - check

Stått i en kö som tog en miljon år - check

Strul med betalning vid kassan, kön växer och jag svettas - check

Varmkorv och cola 10 kr - check

Kaos vid lastzonen - check

Burit så att ryggen håller på att gå av - nja, inte jag då kanske men...check

Alltså man undrar ju ibland varför man gång på gång utsätter sig själv för detta?

Hursomhelst blev dagens inköp en ny fin säng - äntligen! Vi har skjutit på detta i flera år och tyckt att vi inte haft råd - RÅD? Min rygg håller ju på att gå av emellanåt - detta kanske vi egentligen borde prioriterat lite tidigare än en ny matta till vardagsrummet och soffa t.ex.? Ja, det är lätt att vara efterklok.

En liten händelse ifrån dagens IKEA-tripp:

I korvkön på IKEA står jag framför en liten ca 3-årig flicka och hennes pappa. Flickan är frågvis som bara den och frågar om ALLT. Efter en stund börjar hon fråga om dom vuxna som står runtomkring. Samtalet fortsätter en stund och sedan säger hon:

-Pappa, har alla vuxna barn? Pappa, va? Har dom det, pappa?

-Nä...alla vuxna har inte barn, svarar han henne lugnt och sansat.

-Varför då, pappa? Varför då? fortsätter hon intensivt.

-Ja, en del vill kanske vara vuxna länge innan dom skaffar barn.

-Men pappa, varför då?

-Ja, dom kanske vill hitta ett bra jobb så dom kan tjäna pengar och kanske någonstans att bo. Jag var vuxen länge innan jag och mamma fick dig.

- Varför då, pappa? Varför?

(Pappan suckar nu högt men fortsätter sansat)

 - Jo, för många kanske tycker det är viktigt att ha pengar och någonstans att bo när man har barn. Och en del vuxna kanske inte skaffar barn förrän dom är 40 år och en del kanske skaffar barn när dom är 20 år. Och en del kanske inte vill ha barn

 - Varför då?

(Vid det här laget var dom framme i korvkön och skulle betala och sedan hörde jag inte mer av konversationen och anar också att den tog slut där eftersom det var tid för korv.)

Det var en sådan härlig konversation. Ville bara tillägga en grej:

 - Och en del kanske inte kan få barn.

Men hur säger man det till en 3-åring. Det är enkelt. Det gör man helt enkelt inte. Återigen är vi barnlösa en minoritet som man inte pratar om - för det är lite för hemskt. Och jag har full förståelse för det. Inte ska man kasta något sådant i ansiktet på en treåring, det är väl självklart. Men när ska man kasta det i ansiktet på någon? Kanske på dom som säger:

-Men nu är det väl snart dags för en liten?

-Ska inte ni ha barn snart?

-Ja, nu har ni ju varit ihop så länge - är det inte dags snart?

-Har ni funderat på barn?

-Åh vilken liten goding? Nu blir du väl sugen?

JA, DOM kastar man det i ansiktet på!!!

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den här dagen. Vad jag vet är att jag struntar i att skriva om gårdagen då den bleknar lätt i jämförelse med idag. Dagen har kantats med besked både åt det ena och andra hållet. Ibland är det svårt att skriva om exakt vad, hur och vem. Och idag är en sådan dag. 

Idag har jag fått erfara att jag verkligen är 30 år och att livet förändras för varje dag som går och att man kan inte göra ett dugg åt det. Klockan tickar, minuterna och timmarna flyger fram och dagarna passerar snabbare än tåget. Varför blir det så? Att tiden bara går fortare och fortare? Tänk när man var liten - en timme då var som en hel evighet. En timme nu är som ett ögonblick. Och tänk vad allt var bestående när man var liten. Alla människor var alltid på samma sätt, såg likadana ut i all evighet och allt var precis på samma sätt hela, hela tiden kändes det som. Det kändes som att inget förändrades. Men nu däremot - inget är som det varit. Allt förändras. Livet går sin gilla gång. Och det snabbt!

Ibland önskar jag att jag var liten igen, att den där evighetskänslan kunde komma tillbaka och att allt bara skulle återgå till det det alltid varit. Utan förändring. Utan svåra beslut. Utan ansvar. Bara lekfullt, glatt och oföränderligt.

Idag har jag också fått erfara att när man som mest tror att man är ensam, så står det plötsligt någon i närheten som för samma kamp. Och att efter så här lång tid få möta den någon och plötsligt inse att man är två - det känns helt otroligt. En kamp som ingen annan förstår som inte är mitt uppe i den - ord räcker ju inte alltid till. Någon som genomgår samma sak och som känner precis samma smärta  och sorg - någon som är som jag. Jag är inte ensam.

Kunde tyvärr inte skriva något nytt inlägg igår eftersom jag inte kom åt sidan och nu måste jag springa till jobbet. Så senare ikväll kommer jag uppdatera gårdagens och dagens händelser.

Idag har jag faktiskt haft en väldigt bra dag. Åh, det är så skönt att skriva dom orden och verkligen mena det! EN BRA DAG!

På jobbet är det sportlov för många av barnen så det är väldigt lugnt. Alla pedagoger kommer ner i varv och går mest omkring och myser. Skönt.

Här hemma är det ungefär samma känsla - J har haft sin första arbetsdag som enbart MUSIKER och tycker det är helt fantastiskt. Hans söndagsångest som alltid brukar vara ett återkommande inslag var som bortblåst igår. Och i morse satt han och visslade av glädje till frukost, vilket är något av ett mirakel. Vanligtvis är han ett litet "morgonmonster" som inte går att prata med förrän framåt lunch. Så det är verkligen en positiv förändring som gör oss båda väldigt glada!

Eftersom jag är vid gott mod idag och känner lite att någonstans kanske det finns en strimma hopp i alla fall, så tänkte jag bjuda på lite solskenshistorier.

(Det är dessa ni ska påminna mig om framöver då jag grottar ner mig i missmod igen  )

En liten solskenshistoria...

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4093011.ab

...och en till...

http://www.expressen.se/noje/fredag/1.1623839/kim-karnfalk-jag-ar-gravid

...och lite fakta.

http://www.doktorn.com/story.asp?storyID=2042

Ja, nu ska jag fortsätta ta vara på min braiga dag/kväll - bäst att passa på!

Söndag morgon och jag är uppe med tuppen, det brukar inte hända så ofta en söndag. Men idag kände jag att jag ville ta vara på dagen och göra något bra av den.

Igår morse var det inte mycket som kändes bra - inget alls faktiskt. Idag känns allt lite bättre. Så här är det att vara i den här karusellen - vissa dagar känns allt bara hur jobbigt som helst medan andra dagar känns bra. Det går upp och ner hela tiden och det finns inget man kan göra åt det. Bara att gilla läget.

En god vän till mig ställde en fråga igår, efter den turbulenta morgonen, och tvingade mig också att svara:

Vad är det som är bra med att vara  M?

Jag skakade på huvudet först och visste inte vad jag skulle säga. Fann inga svar just då men hon gav sig inte. Till slut så var jag tvungen att klämma fram något:

1. För att jag har min underbara och fantastiska J i mitt liv.

2. För att jag har så himla fina vänner och familj som bryr sig om mig.

Och sedan kom jag verkligen inte på något mer...men hon var envis...efter en lång tänketid så tvingade jag mig själv att också svara med aningen ynklig röst...

3. För att jag bara är 30 år och har hela livet framför mig.

Usch, den sista var svår och jag tror knappt själv på det. Dom flesta dagar känner jag ju precis tvärtom. Jag är 30 år, urgammal och infertil, och mitt liv är slut. Men långt, långt innerst inne så säger ju mitt sunda förnuft att det inte är så.

Efter detta så korkade min fina vän upp en flaska vin (detta var alltså på eftermiddagen), lagade fantastiskt god mat och hade "pepptalk" så det hette duga! Det var helt enkelt en omöjlighet att gå därifrån och känna något annat än en strimma av hopp.

Ibland behöver man bli ställd mot väggen och tvingad till att se tillvaron ur ett annat perspektiv. Igår behövde jag verkligen det så...TACK!