Funderar just nu mycket på det här med livslång kärlek. Finns det livslång kärlek och hur gör man för att få uppleva den?

Att gå igenom år av barnlöshet sliter på ett förhållande mer än man nånsin kan förstå. Att gå igenom en kris, av vilket slag som helst, kan döda en relation fortare än kvickt. Jag minns att i början av denna resa så var det svårare att hålla kärleken och relationen vid liv än vad det är nu. Betyder det att vi överlevt? Är vi förbi det stadie då allt kan gå åt helvete? Kommer vi och vår relation att överleva? 

Ja, jag tror det. Vi är i alla fall på mycket god väg att överleva flera år av barnlöshet, frustration, ilska, smärta, tårar, avundsjuka, bråk, skrik, utbrott, depression m.m Hur sjutton gick det till?

Jag tror att vi gjorde det genom att prata, prata, prata och prata. Och att mellan varven leva ut vår frustration och ilska genom att skrika och gråta. Vi har också överlevt tack vare våra vänner och vår familj - utan människor runtomkring sig (som orkar ta den hårda smällen) klarar man sig inte. I alla fall inte vi. 

Visst, vi har fortfarande en lång väg framför oss med flera IVF-försök - kanske adoption. Vi har fler utmaningar och hinder att ta oss över. Men det känns, utifrån ett relationsperspektiv, inte längre som att det kommer knäcka oss. Självklart kommer det bli jobbigt, men VI har hittat vårt sätt att hantera det och vi har hittat ett sätt som varje gång tar oss vidare. Att om och om igen hitta tillbaka till oss och det vi har - som uppenbarligen är något som är riktigt slitstarkt och som tål hårda prövningar.

Vi är bara i 30-årsåldern. Det kan hända mycket längst med vägen. Men jag hoppas och tror att inget vi kommer vara med om längre fram i livet blir värre än det här. Det vore för jävligt helt enkelt. Kanske är det så att varje människa är tilldelad en viss del smärta och sorg? Är det så att detta är vår del? Eller hur funkar det? Är det bara en slump eller finns det något som kallas öde?

Emma skrev: 

Torsdag 7 april 17:43

"Alla har väll ytrandefrihet herre gud? Och kan man inte få barn naturlig väg så kanske man desutom borde tänka på om det verkligen är mennat att man ska ha barn. Att behöva göra allt genom konstgjord väg, genmodiferad mat och NU barn också´, det är sjukt. Själv är jag 34 år och har själv inga barn, men visst längtan har man, men inte sådan längtan att man fixar barn för sin egna skull och håller på på konstgjord väg. Världen är ju redan överbefolkad och kan man inte få barn så kanske det bara är så att man måste acceptera det? Vem tänker man mest på sig själv eller barnet?"

Hej Emma!
Precis - alla har ju yttrandefrihet - alltså yttrar jag mig om vad Malin Wollin skriver. Precis som du yttrar dig om vad jag skriver. Är inte yttrandefriheten fantastisk!

Så du tycker alltså att det jag och min man gör är sjukt? Men då kanske du borde läsa på lite mer om vad provrörsbefruktning innebär innan du tycker till. För du vet väl ändå att barn som fötts efter provrörsbefruktning inte är konstgjorda barn? Vad tror du är konstgjort egentligen? Tror du vi använder konstgjorda spermier framställda i en fabrik? Eller tror du att våra ägg är framavlade på något genmanipulerat sätt? Eller vad är det egentligen du menar? Du tycker ju uppenbart det är ok att slänga dig med begreppen provrörsbefruktning och genmodifierad mat i samma mening? När man framställer genmodifierad mat förändrar man växternas arvsmassa. Tror du att man gör det vid provrörsbefruktning också? Du kanske borde vara lite mer påläst om du ska ge dig in i den här svängen!

Emma, nu ska jag lära dig ett annat ord istället för konstgjord befruktning - nämligen assisterad befruktning. För det är det läkarna gör - dom assisterar befruktningen av ägget och spermien som inte riktigt har klurat ut hur dom ska gå tillväga på egen hand. Eller så vet dom kanske det, men det är något hinder i kroppen som är i vägen - trasiga äggledare, utebliven ägglossning, PCO, livmoderhalscancer, tumörer i äggstockarna, endometrios, inga spermier eller för få spermier. Eller som i vårt fall där dom inte hittar vad felet är. Eller som i min kollegas fall där hennes man, 30 år gammal, drabbades av cancer. 

Det du säger är alltså att vi och alla dom här människorna inte ska få någon chans till att få en familj? Fast det finns medicinsk möjlighet? För det är sjukt att genomgå provrörsbefruktning? Du vet väl att 10-15 % av alla par i fertil ålder är drabbade? Och att det i Sverige föds mer än 2 000 barn årligen efter provrörsbefruktning! Så enligt dig borde inte dessa barn finnas, eller?

Det är intressant att du skriver - vem tänker man mest på? Sig själv eller barnet? Men om man får barn utan att göra provrörsbefruktning - vem tänker man mest på då? Är det någon skillnad? Får ett barn som har kommit till genom provrörsbefruktning ett sämre liv? I sådana fall, varför? Hur tänker du? Menar du att alla som skaffar barn i världen gör det för barnets skull och inte för sig själv? Att skaffa barn är väl i alla fall ett beslut man gör för sin egen lyckas skull? Man vill ha en familj att älska och ta hand om.  

Ok, du är 34 år och längtar inte ihjäl dig efter barn. Fine. Det är du.

Jag är 31 år och har längtat efter barn i många, många år. Och blir det så att vi aldrig kommer lyckas, visst då är det så. Vi står i adoptionskö och kommer gå vidare på det sättet i sådana fall. 

Och du, var gärna lite mer påläst nästa gång du slänger ur dig en kommentar!

Mvh/ M

Kära Bloggläsare!

Om ni har en slant över någon månad så ber jag er vänligt att överväga att lägga den på den här föreningen. Läs mer om vad Barnlängtan gör för oss barnlösa här:

Tack!

BARNLÄNGTAN arbetar för att förbättra villkoren för ofrivilligt barnlösa i Sverige. En av våra främsta uppgifter är att verka för rätten till individuell bedömning, vård och behandling inom den offentliga sjukvården. Vi arbetar också med att informera om barnlöshet och dess konsekvenser till allmänheten och politiker.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och ska behandlas som en sådan. Därför kräver Barnlängtan att:

• Infertilitetsbehandlingar ska vara en självklar rättighet inom den landstingsfinansierade offentliga vården.
• Inga antalsbegränsningar eller andra begränsningar av vården som inte är medicinskt motiverat
• Reglerna för landstingsfinansierad vård ska vara samma i hela landet.
• Vårdgarantin som gäller för övriga behandlingar inom landstinget, även ska gälla för infertilitetsbehandlingar.

Det är vår uppgift att föra våra medlemmars talan både i media och i debatter. Föreningens mål är att se helheten för paren och hur man på bästa sätt kan hjälpa alla som behöver olika former av stöd och information.

Men vad är det för fel på läkarna? Märker dom inte att det går åt helvete för oss med barntillverkningen? Märker dom inte att det inte funkar? Hallå!!! 

Varför är dom hela tiden så hoppfulla och positiva? 

Idag pratade jag med vår läkare. Hon beklagade att det ännu en gång inte funkat. Men oj vad positiv och glatt överraskad hon var över att vi fått fyra blastocystor till frysen. Det tyckte hon var hur bra som helst och ett mycket gott tecken!

Alltså ni förstår att jag inte kan dela hennes entusiasm va? Positiv och hoppfull....hahaha, vilket jävla skämt!

Hursomhelst så har vi nu planerat inför återföring 8. Vi har alltså tidigare gjort 5 IVF samt 2 frysåterföringar. Detta kommer ske om ungefär en månad. Då kommer vi tina en blastocysta, för enligt läkaren sätter dom ALDRIG tillbaka två blastocystor eftersom det är så stor chans till tvilllinggraviditet.

- Men i vårt fall är det ju ingen hög chans. Vi blir ju inte ens gravida med en. Kan ni inte göra ett undantag, bönade jag.

- Nej, inte nu. Det skulle i sådana fall vara om ni även misslyckas med blastocystorna. Då skulle vi kunna diskutera det. Men med en blastocysta är det en väldigt stor chans till graviditet.

Hahahahaha...för vem då? Inte för oss i alla fall! Vem försöker du lura? 

Ja, ja. Vi får väl se. Jag hoppas och önskar att jag har fel. 

Så här ser en blastocysta ut: (bilden är hämtad från internet)

Nu får det vara slut på sorgeperioden för den här gången! 

Imorgon ska jag prata med vår läkare igen. Då ska vi planera för nästa försök. Vi har fyra stycken blastocystor i frysen. Någon av dom kanske vill leva vidare. Om inte, så har vi ännu en gång gjort allt vi kunnat. Som alltid. 

Eftersom det är frysåterföring som gäller nu slipper jag ta en massa hormonsprutor och kroppen slipper ta en massa stryk. Finns alltså ingen risk att bli överstimulerad när man gör frysåterföring.Detta gör såklart det hela enklare. Det enda jag behöver göra innan återföringen är att ta ett blodprov, göra ett ultraljud samt ta en ägglossningsspruta. 

Detta blir återföring nr. 8. 

Åttonde gången gillt?

Fick idag frågan:

Vart sätter du gränsen för vad din kropp klarar av?

Har aldrig riktigt funderat på det. När det kommer till önskan om att få barn känns det som att jag inte har någon gräns. Skulle kunna ge både mina armar och ben i utbyte mot en graviditet och ett barn.

   Men det är en bra fråga. Hur mycket ska man utsätta kroppen för egentligen? Inte ens när jag hamnade på sjukhus i fyra dagar efter IVF 3 med förstorade äggstockar och en vätskefylld buk som gjorde att jag knappt kunde sitta, stå eller få i mig mat. Inte ens det fick mig att sätta stopp och bestämma mig för att gränsen är nådd.

Så vad skulle få mig att göra det? 

På något märkligt sätt känns det skönt att vara bortkopplad från omgivningen när man mår så här. Att bara få leva i sin egen lilla bubbla där bara jag, J och vårt hem existerar.

Att gå upp på morgonen och gå till jobbet och få vara någon annan för ett tag är också skönt. Att få vara den där glada och positiva pedagogen som inte har några som helst bekymmer.

   Hur kan det fungera egentligen? Tänk att det går att koppla bort alla känslostormar sådär för en stund för att sedan, så fort man kommer innanför hemmets dörrar, bli sig själv igen och låta känslorna återigen styra. Som jag sagt så många gånger förut - tack och lov för att jag har ett jobb som jag tycker mycket om!

Tankarna och funderingarna här hemma står för närvarande rätt stilla. Vi pratar inte jättemycket om det som har hänt. Vi har ju liksom inte pratat om annat de senaste åren så behovet av att älta allt om och om igen börjar minska. Det finns liksom inte så mycket att säga...vi har ju varit med om det här så många gånger förut. Men vi har det bra. Vi tar hand om varandra och kramas. Det är det enda vi kan göra. Utan oss skulle ju inget av detta finnas. Att ge upp oss är inget alternativ. Aldrig.

Frågan är bara om vi borde ge upp IVF? Det kanske är ett alternativ...

Vet inte längre hur jag ska rubricera inläggen - vad ska jag skriva som jag inte tidigare skrivit? Svordomar? Att det är tomt? Att det är över? Besviken?

Finns liksom inget att säga...

Vi var bortresta i helgen när ruvningen tog slut och vi möttes av den där ständigt återkommande blödningen. På skidsemester. Och det var så skönt att få slänga sig ut i skidbackarna och på så vis få ur sig agressionerna och besvikelsen över ett ännu misslyckat försök. Så otroligt befriande!

Sedan kom vi hem. Och då blev det bara för mycket. Då kom besvikelsen och ledsamheten på riktigt. Där var jag igen - tillbaka i fosterställning, nerkrupen under täcket i ett mörkt sovrum med J bredvid mig. Varför? Varför? Varför? Gråtande och skrikande och jävligt hatisk!

Men konstigt nog, där under täcket i mörkret, får jag aldrig några svar. Eländet blir istället bara värre och värre och svårare och svårare. I det läget önskar jag alltid att jag bara kunde få ge upp och förlika mig med tanken på att vara ett knäckt psykfall som aldrig mer behöver ta del av det liv och det samhälle som råder utanför sovrummets dörrar. Aldrig mer behöva känna hopp för att sedan bli nerslängd till besvikelsen gång på gång på gång. 

Men varför blir det inte så? Varför reser jag mig upp varje gång? Hur jävla mycket smärta och hjärtesorg klarar människan av egentligen? Jag tror vi klarar mycket mer än vad vi tror. När vi sitter där, och aldrig har upplevt något jobbigt och svårt, är det lätt att känna sig förtvivlat rädd över att någonsin behöva uppleva en kris av något slag. Men när vi sitter mitt i den, och den blir vårt normaltillstånd, är det svårt att komma ihåg hur livet kändes förut. 

Jag kommer inte ihåg längre hur det känns att inte vara barnlös eller hur det känns att inte vara rädd för att aldrig få en familj. 

Jag kommer fan inte ihåg!