Igår tog J och jag ett beslut. Vi har bestämt att om det inte fungerar den här gången så kommer vi ta ett långt uppehåll tills vi försöker igen. Vi orkar inte mera nu. Det finns inga krafter kvar till fler behandlingar. Vi måste försöka hitta tillbaka till det VI var före allt det här startade. Dom vi var för tre år sedan. Ett ungt och glatt par med familjedrömmar och en ljus framtidstro - inte ett ungt och bittert par med krossade familjedrömmar och en mörk framtidstro...för det är så det känns nu många gånger. Inte hela tiden - men många gånger.

Jag vet att vi nu ska tänka hoppfullt och inte förbereda oss för det värsta. Men eftersom vi redan varit igenom det här ett par gånger nu och blivit rejält besvikna, så är det svårt att enbart hålla fast vid hoppfullheten. Besvikelsen finns hela tiden med i bakgrunden och gör sig hela tiden påmind. Den tränger sig på och biter sig fast och vill inte släppa taget om oss. J är den av oss som hela tiden under den här resan har varit positiv och trott på att det ska hända, medan jag har tvivlat mer. Han har hela tiden varit övertygad om att det bara har varit en tidsfråga. Men nu har även han börjat tvivla - ganska rejält också. Och det känns fruktansvärt.

För snart tre år sedan bestämde vi oss. Vi ville ha en familj.

Då hade knappast några i vår umgängeskrets fått barn.

Nu är vi i stort sett dom enda som är kvar. Dom enda som inte har fått barn.

Under de här tre åren som gått har vi gratulerat och gratulerat och gratulerat till alla som blivit gravida och till alla som fått barn. Grattis, grattis, grattis, grattis, grattis, grattis, grattis....GAAAAAAAAAHHH!!! Och varje gång har det känts som att hjärtat ska gå sönder! Som att det slits isär, dras ut ur kroppen och stampas på! Hårt och brutalt! Inte för att vi inte unnar någon annan att få barn - nej, absolut inte! Utan för att varje graviditet och varje barn är ett STORT, FETT KVITTO på att VI inte är som alla andra. Att VI tillhör en liten jävla minoritet av par som inte är som alla andra. Som inte är fertila nog för att kunna få ett eget barn, en egen familj. VARFÖR? VARFÖR? VARFÖR? VARFÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR!!!

 

Camilla

19 april 2010 10:07

Hej!
Nu ska vi ju inte tro att det inte ska lyckas denna gång..jag har en bra känsla. Men skulle det mot förmodan inte lyckas så tycker jag att ni ska ta lite andrum på ett tag! Res utomlands till nåt varmt och skönt land och bara njut av varandra. Jag har ett par bekanta som kämpade liksom er och oss för att bli gravida. Jag vet inte hur många IVF de gjorde men till slut så gav de upp. De bokade en resa och 9 månader senare fick de en flicka! Helt otroligt, efter många års kämpande så bli det på naturlig väg när de "gett" upp...
Hoppas du har en bra dag idag! Kram C

http://tuffevictor.bloggplatsen.se

 

Johanna

19 april 2010 19:03

Förstår att ni tvivlar. Men de duktiga läkarna och sjuksköterskorna och lab-människorna på Carl von Linne kommer göra allt de kan för er. Jag tror på er. Jag tror på er varje gång ni gör ett försök. Så om ni inte orkar hålla uppe hoppet och det positiva tänket kan ni lämpa över det på oss andra som läser bloggen och tror på er! Kram!!

Det här inlägget går inte att kommentera.

    Hej! Jag går in här emellanåt och ser att min blogg har besök fortfarande. Jag hoppas att den ger hopp till alla er därute som kämpar för en familj!  Det har gått några år sedan jag skrev här sist. Tvillingarna fyller tre år nu i maj. Ville...

Torsdagen den 31 maj i v.34+2 blev vi föräldrar till världens finaste flicka och pojke! Lyckan är total!! E, flickan, kom ut först och vägde 2157 g och var 45 cm lång. Pojken, A, kom ut 11 minuter senare och vägde 2443 g. Båda var 45 cm långa. E...

Oj, känns som en evighet sedan jag var inne här och skrev. Tänkte uppdatera lite : ).   Två tredjedelar av denna fantastiska graviditet är alltså nu avklarade och jag är nu i v.28. Jag har varit sjukskriven heltid sedan v.21 p.g.a. ryggsmärtor oc...

Tack ännu en gång för alla lyckönskningar! Ni är så fina!   Nu har vi tagit oss halvvägs igenom graviditeten - det är inte klokt vad tiden går fort! Mina tankar och funderingar hinner liksom inte med. Under alla dessa år som vi kämpat för detta h...

...och tack och tack och tack!! Vad många och fina lyckönskningar och kommentarer! J och jag har läst igenom allihopa och är alldeles förundrade och glada över hur många ni är som följer oss därute! Tack snälla ni igen!   Hoppas också att vi ger ...