Det finns ju alltid två sidor av samma mynt. Idag är det väldigt tydligt för mig.

Å ena sidan har jag äntligen fått min mens och jag känner mig väldigt glad och tacksam för det. Imorgon ska jag ringa linnékliniken - äntligen kan vi påbörja nästa steg. Det känns väldigt skönt.

Å andra sidan är jag helt under isen just nu. Jag har en sådan fruktansvärd mensvärk som inte vill försvinna, jag fryser och svettas om vartannat och inte nog med detta så har jag en hemsk huvudvärk. Vänta...inte färdig än. Min fina J har en spelning ikväll också som jag verkligen, verkligen vill gå på! Så nu sitter jag här med världens ångest för att jag inte har kraft nog att gå på den. J har bestämt sagt att jag ska stanna hemma när jag mår så här och försökt peppa mig med att det kommer fler spelninger. Men jag känner ändå så här, vad han än säger. Jag hatar att inte kunna få leva normalt, att få vara pigg och glad och kunna må bra! Och kunna göra saker som jag vill göra! Jag hatar att vara ofrivilligt barnlös och behöva sitta hemma en fredag för att jag proppat i mig massa jävla medicin som jag mår skit av!! Jag hatar att sitta och gråta i min egna jädra misär! Vad fan? Ska det behöva vara så här?

Ibland säger en bild mer än tusen ord:

På ytan...

...under ytan....

"Det mesta vattnet finns under ytan" okänd