Hej!

Jag går in här emellanåt och ser att min blogg har besök fortfarande. Jag hoppas att den ger hopp till alla er därute som kämpar för en familj!  Det har gått några år sedan jag skrev här sist. Tvillingarna fyller tre år nu i maj. Ville bara säga till alla er som kämpar därute, ge inte upp! Ge aldrig upp förrän det absolut inte går att göra mer. Det är värt allt slit, alla tårar, all väntan och alla enorma mörka stunder...det är värt varenda sekund!  Vi gjorde nio återföringar utan att lyckas. På det tionde fick vi tvillingar!  Allt är möjligt! 

Kram M

Torsdagen den 31 maj i v.34+2 blev vi föräldrar till världens finaste flicka och pojke! Lyckan är total!!

E, flickan, kom ut först och vägde 2157 g och var 45 cm lång. Pojken, A, kom ut 11 minuter senare och vägde 2443 g. Båda var 45 cm långa. Efter ca 3 veckor på neonatalavdelningen kom vi hem och har nu varit hemma sedan i mitten av juni. Barnen växer så det knakar och vi njuter till fullo av varje dag tillsammans!

Min dröm har äntligen blivit sann!!!

A och E ca 1 vecka gamla. Nu har de dock vuxit till sig rejält och väger det dubbla!

Oj, känns som en evighet sedan jag var inne här och skrev. Tänkte uppdatera lite : ).

Två tredjedelar av denna fantastiska graviditet är alltså nu avklarade och jag är nu i v.28 Jag har varit sjukskriven heltid sedan v.21 p.g.a ryggsmärtor och foglossning. Men jag mår väldigt bra för övrigt och inga smärtor eller krämpor i världen skulle kunna göra mig olycklig! När vi var hos barnmorskan för två veckor sedan hade jag gått upp ca 15 kg och magen var lika stor som i v.34 om det skulle varit en bebis. Japp, det börjar bli tungt. Och framförallt börjar JAG bli tung. Sover lite sådär och använder kryckorna om jag ska gå till affären. Men vad sjutton - vad är dessa små hinder i jämförelse med 4,5 års barnlöshet!! Ingenting!!

Vi gjorde också ett tillväxtultraljud på bebisarna för två veckor sedan. Då skiljde det bara två gram mellan dem vilket är toppen. Den ena vägde 760 gram och den andra vägde 762 gram. Så jag hoppas att dom nu, två veckor senare, börjar närma sig kilot. Nästa vecka ska vi återigen på ett ultraljud så då får vi veta. Men med tanke på att jag knappt kommer i några av de mammakläder jag fått låna av mina vänner eller de jag köpt själv nu - så känns det som att dom växer med raketfart. Tack och lov att det är vår och sommar snart så jag kan gå omkring i någon jättelik tunika bara! Hahaha! Det är härligt att vara en valross!

Det börja verkligen sjunka in nu att vi snart ska bli föräldrar åt två små knyten. Nu står det t.o.m en barnsäng här hemma!!! I mitt hem! Går och småkikar på den mest hela tiden och funderar på om det verkligen är vi som ska få använda den där eller om den hamnat fel. Hahaha...som jag har längtat efter detta. Och i magen sparkar det för fullt - helt fantastiskt att få uppleva det här. Som jag har undrat genom åren hur detta skulle kännas.
Nu vet jag : ). 

Känslorna kring allt vi gått igenom de senaste åren börjar stabilisera sig lite nu. Behöver på något sätt bara få komma bort ifrån allt IVF:ande ett tag. Från att ha varit en person som tillbringat timmar framför datorn de senaste åren och googlat mig sönder och samman på allt som har med barnlöshet och provrörsbefruktning att göra - till att nu knappt inte gå in på några sidor alls som har med detta att göra. Det käns märkligt eftersom detta varit en så stor del av min vardag de senaste åren. Dock tänker jag mycket på människorna som fortfarande kämpar och sliter med behandlingar - varje dag finns dom med mig. Men på något sätt måste jag tillåta mig själv att få distansiera mig ett tag från allt detta. Och jag måste tillåta mig göra detta utan att få dåligt samvete. 

Ska försöka lägga in lite bilder snart så att ni verkligen får se att detta händer på riktigt! Att man efter hela nio misslyckade provrörsbefruktningar faktiskt kan lyckas att få till en växande mage på försök nr tio! 

Kram på er

Tack ännu en gång för alla lyckönskningar! Ni är så fina!

Nu har vi tagit oss halvvägs igenom graviditeten - det är inte klokt vad tiden går fort! Mina tankar och funderingar hinner liksom inte med. Under alla dessa år som vi kämpat för detta har tiden på något sätt hela tiden varit densamma - vi har gått omkring med denna sorg och skapat vår vardag kring denna på något sätt. Och NU - helt plötsligt så händer allt det vi någonsin drömt om - gånger två!!! Och tankarna och funderingarna som vi burit med oss så länge har helt plötsligt förvandlats till tankar kring föräldraskap och tankar på resten av livet som en familj. Det är snurrigt vill jag lova men såklart heeeeelt magiskt, underbart och alldeles galet fantastiskt!

Idag var vi på ultraljud och fick se dom små liven. Vi har tidigare gjort två ultraljud - dels ett i v.9 (på fertilitetscentrum) och sedan ett i v.12 men idag var det en lite nogrannare undersökning. Idag mätte dom huvud, kropp och lårben och kollade hjärtat. Allt såg jättebra ut och dom hade växt som dom skulle. Vi fick också reda på vad det blir ...men det håller jag lite för mig själv! Tänk att de där två små blastocystorna vi såg på tv-skärmen i oktober nu är två levande varelser som ligger och sprattlar i min mage! Det är ju bara så märkligt! Hur är detta möjligt? Jag undrar när vi kommer förstå att detta verkligen händer oss...när dom är 18 och flyttar hemifrån, eller?  

Jag jobbar fortfarande på som vanligt men känner att jag blir alltmer trött för varje dag som går. Så tempot har jag sänkt rejält. När man väntar tvillingar blir man sjukskriven senast i v.28 - inte mig emot! Ser mycket fram emot att bara få vara hemma och vila och pyssla inför ankomsten av dessa små mirakel. 

Återkommer med lite mer uppdatering längre fram. 

Kram på er alla därute!! 

M

...och tack och tack och tack!! Vad många och fina lyckönskningar och kommentarer! J och jag har läst igenom allihopa och är alldeles förundrade och glada över hur många ni är som följer oss därute! Tack snälla ni igen!

Hoppas också att vi ger hopp till många andra som kämpar. Jag vet att dessa ord inte väger jättetungt när man är mitt uppe i eländet med sprutor och mediciner men jag hoppas ändå. Även om vi nu till slut lyckats bli gravida så är det ju långt kvar till sommaren och mycket kan hända på vägen...MEN, bara det faktum att vi lyckats till slut är ju helt otroligt eftersom vi ALDRIG förut, sedan vi började försöka i juli 2007, har fått minsta tillstymmelse till plus på stickan. 

Kram på er!

...som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få skriva skriver jag nu med något darriga och skakiga händer.

JAG ÄR GRAVID.

Det ser märkligt ut så här svart på vitt när jag skriver det. Nästan så jag knappt tror på det själv. 

Så hur gick det här till då? Ja, det funderar vi över varje dag här hemma! Jo, i slutet av oktober bestämde vi oss för att återföra de långtidsodlade embryon som fanns kvar i frysen på Fertilitetscentrum. Eftersom vi hade nio misslyckade återföringar bakom oss fick vi denna gång möjlighet att sätta tillbaka båda två. Vi tvekade inte en sekund. Självklart ville vi pröva att återföra två. 

Ungefär en vecka senare plockar jag fram ett test, lite halvnonchalant, eftersom jag ändå vet att det kommer vara negativt som så många hundratals gånger förr. J var inte ens hemma. Jag kissar på stickan och på en sekund typ dyker det upp två streck! TVÅ!! Under fyra och ett halvt års tid har jag tagit hundratals test och fällt tusentals tårar över det där usla ensamma strecket som alltid dykt upp på mina tester - och så plötsligt händer det ofattbara. Två streck!

Jag minns inte så mycket från denna stund mer än att jag satt och skrek rakt ut på badrumsgolvet, darrade, grät, skakade och skrek! Sedan började jag, under fortsatt skrik och gråt, hysteriskt springa runt i lägenheten och leta efter min telefon för att ringa J. Han hörde inte ett ord av vad jag skrek om i telefonen till att börja med och blev helt livrädd och försökte få mig lugn eftersom han trodde jag var skadad eller att något annat allvarligt hade hänt. När jag till slut fick fram det jag ville säga började han storgråta och tog sig hemåt så fort han bara kunde. Och sedan den dagen i början av november har vi i stort sett bara suttit och stirrat på varandra och försökt förstå att vi får vara med om det här. 

Och det är inte det enda! Vid vårt återbesök på kliniken gör läkaren ett vaginalt ultraljud...och hittar TVÅ foster! Så om allt går bra så kommer vi bli tvillingföräldrar till sommaren. 

Anledningen till att jag inte skrivit på min blogg förrän nu är att vi mest suttit och hållt andan dessa första tre månader. Det är svårt att våga tro på något sånt här efter allt vi varit med om. Men det börjar så smått att sjunka in - mer och mer för varje dag som går. Vi är så oerhört tacksamma och glada...eller... (nä, det finns faktiskt inga ord som kan beskriva det vi känner) för att vi får vara med om det här. Vi kan inte på något sätt förstå att det här händer OSS. Herregud!!

Drömmen om en familj...är på god väg att bli sann. Det tog bara 4,5 år av barnlöshet och 10 IVF-återföringar. 

Jag tänker inte avsluta bloggen...men den kanske får vila lite nu. Precis som jag. Jag är sååååå trött efter denna långa kamp. Det känns som att jag nu äntligen kan få lite ro och få möjlighet att vila upp min kropp och själ. 

Tusen kramar till er alla därute - familj, vänner, IVF-systrar, bloggläsare och alla ni andra som följer oss. Jag återkommer framöver med uppdateringar. 

Kramar från Madelene

...blir det återföring. 

Jag känner mig lite smått kluven i mitt bloggande. Har så mycket att berätta från adoptionskursen vi gått och hade tänkt att försöka dela med mig av det här på bloggen. Men nu när vi plötsligt ramlat in i IVF:andet igen har jag fått lite svårt att fokusera på det. Som jag tidigare sagt så känner jag att jag helst vill fokusera på en sak i taget. Så allt vi lärde oss på föräldrautbildningen får vänta ett tag helt enkelt. 

Hur känner vi då inför ett nytt försök? Ja, vi pratar inte om det jättemycket. Allt har liksom redan sagts. Däremot så funderar vi nog både J och jag på hur vi ska lyckas ta oss igenom veckorna som följer. Vi har alldeles för mycket erfarenhet av hur ruvningsperioden känns. Och alldeles för mycket erfarenhet av hur ett negativt besked känns. 

Jag såg "Barn till varje pris" igår på SVT - som handlar om ofrivillig barnlöshet. En av tjejerna som försöker bli gravid pratade om hur det var dom första månaderna av försök - hur naiv man var. Och jag håller verkligen med. Då - sommaren 2007 - trodde vi att vi skulle bli föräldrar inom ett år och började direkt planera för var barnsängen skulle stå. Herregud. Mer än fyra år senare står det fortfarande ingen barnsäng i det hörnet. En stol med smutstvätt däremot. Undrar vilka vi hade varit idag om barnet verkligen hade kommit då? Hade vi varit på samma sätt som vi är idag eller hade vår relation sett annorlunda ut? Hur påverkas egentligen en relation av att gå igenom flera år av barnlöshet, tröstlös sorg och kamp? År av IVF-försök, psykoterapi och tårar?

Det verkar som att det är dags för ännu en återföring. Nr 10 i ordningsföljd. FET 5 blir detta i sådana fall. 

Känns som att oddsen är på vår sida...NOT!

Konstigt hur allt som har med adoption att göra kan få oss att må så bra och känna hopp medan allt som har med IVF att göra får oss att ständigt bryta ihop och må så jävla dåligt. Jag hatar allt som har med IVF att göra. ALLT.

Men varför ger vi oss inte då? Bra fråga.

För att vi alltid ska kunna säga att vi gjorde ALLT vi kunde. Därför ger vi oss inte. Om den lilla frysisen klarar upptiningen så kanske det blir återföring i början av nästa vecka.

Suck. Glädje...Hallå!! Glädje, hopp och hurrarop?! Var är dom känslorna? Hallååå...? Har visst tappat dom på vägen någonstans mellan återföring ett och nio!!