Idag var jag alltså på kliniken för blodprov och som vanligt hittade dom inga bra blodådror på mig. Samma sak varje gång. Och visst, jag är väl rätt van vid det här laget men det betyder inte att det är mindre tröttsamt. Till slut kom det alla fall en sköterska som tidigare jobbat med att ta blodprov på bebisar (ironiskt nog) och hon var helt grym. Ett litet stick och sedan var det klart. Så nu har jag börjat lägga sköterskornas namn på minnet - dom som sticker bra alltså. På så vis kan jag i fortsättningen önska att få någon av dom redan från början och på så vis slippa få hela armvecken sönderstuckna av kanyler. Återigen - snart kommer någon ta mig för en drogmissbrukare! 

Imorgon ska jag på ultraljud för att se om äggblåsorna växer något. 

Hur jag mår? Ja, jag har funderat på det under kvällen och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag vet inte riktigt hur jag mår. Ena stunden mår jag jättebra och går omkring och pysslar här hemma, lagar god mat och bakar kakor. Andra stunder går jag i mina egna tankar, kryper upp i famnen på J och känner mig ynklig. Men ledsen - nej då. Inte ännu. Tack och lov. 

Är så trött på att vara ledsen. Om jag fick välja att aldrig mer gråta under hela min livstid så skulle jag banne mig välja det! Utan tvekan! Fyra års barnlöshet, snart fem IVF:er och sju återförande, femhundrasjuttioelva andra graviditeter utom min egna - hur många tårar i liter blir det? En matamatisk formel? Någon?

Eller, jag vill nog inte veta. 

Förresten, över till något annat. Detta är en intressant debatt full av etiska och moraliska frågor: 

Mamma, pappa, surrogat