Våren i all ära men är det någon gång man blir påmind om att man inte har barn så vill jag lova att det är nu. Dom är överallt. Föräldralediga mammor, föräldralediga pappor, i parken, på uteserveringarna, på gatan, i affärerna...alla med varsin liten söt och fantastisk bebis i vagnen eller på armen...

Det är jobbigt och det gör ont i hjärtat. Så sjukt ont.

Jag vill också promenera i solen med mitt barn. Men någon bestämde att jag inte skulle få ett barn. 

Du får ett.

Du får ett.

Du får ett.

Nej, du får inget.

Du får ett.

Du får ett.

Du får ett.

Du får ett.

Mensen är här så imorse ringde jag till Fertilitetscentrum för att meddela detta. Vi bokade in en tid för ultraljud samt blodprov nästa vecka och då får vi också veta när återförandet kommer ske. Så nu rullar vi igång maskineriet för åttonde gången...suck.

Något som dock är intressant är att läkarna har haft uppe "vårt fall" för diskussion. Och om vi misslyckas även denna gång så vill dom dra igång en ny utredning verkar det som. Redan nästa vecka ska dom ta nya sköldkörtelprover. Och sedan vill dom göra en ny kontraströntgen av livmodern. Vi har själva inte haft möjlighet att prata med en läkare om detta ännu, utan fick denna information av en sköterska idag. Men nästa vecka ska vi träffa vår läkare och få veta mer. Även om detta inte leder till några nya upptäckter så känns det i alla fall väldigt bra att dom anstränger sig och gör en ny utredning. Det är ju ändå snart 2,5 år sedan detta gjordes senast och nu har dom ju alla våra behandlingar att ta med i beräkningen också. 

Nu ska jag ta lite påskledigt från bloggen och fokusera på ätbara ägg istället ett tag!

Glad Påsk!

...så kommer känslan av total hopplöshet över mig. I eftermiddags var det så. Lite tårar och många kramar senare känns det rätt ok. Tack och lov att man är två i detta elände!

Upp och ner, ner och upp...

Längtar så enormt mycket efter påskhelgen. Längtar efter långa sovmorgnar och eftermiddagskaffe i solen på balkongen. Ska bli fantastiskt skönt att få vara lite ledig. Önskar jag kunde få vara ledig i en månad minst! Känner mig tröttare än tröttast.

Väntar på mens...

När den behagar dyka upp ska jag kontakta fertilitetscentrum för hundrafemtioelfte gången och sedan blir det FET (frysåterföring). Återföring nr.8

Vi har fyra blastocyster i frysen och läkarna är envisa och avigt inställda till att återföra två. Plan A - övertalning som heter duga. Plan B - hysteriska gråttattacker och panikanfall inför läkarna. Plan C - ta ett lån och muta dom!

Behöver lite goda råd så därför jag slänger ut frågan:

Är det någon som fått tillbaka två blastocyster? Övertalade ni läkarna eller var det deras beslut? Och i sådana fall, hur gick det?

Tack på förhand!

http://www.tearsandhope.com/emptyarms_video.html

Funderar just nu mycket på det här med livslång kärlek. Finns det livslång kärlek och hur gör man för att få uppleva den?

Att gå igenom år av barnlöshet sliter på ett förhållande mer än man nånsin kan förstå. Att gå igenom en kris, av vilket slag som helst, kan döda en relation fortare än kvickt. Jag minns att i början av denna resa så var det svårare att hålla kärleken och relationen vid liv än vad det är nu. Betyder det att vi överlevt? Är vi förbi det stadie då allt kan gå åt helvete? Kommer vi och vår relation att överleva? 

Ja, jag tror det. Vi är i alla fall på mycket god väg att överleva flera år av barnlöshet, frustration, ilska, smärta, tårar, avundsjuka, bråk, skrik, utbrott, depression m.m Hur sjutton gick det till?

Jag tror att vi gjorde det genom att prata, prata, prata och prata. Och att mellan varven leva ut vår frustration och ilska genom att skrika och gråta. Vi har också överlevt tack vare våra vänner och vår familj - utan människor runtomkring sig (som orkar ta den hårda smällen) klarar man sig inte. I alla fall inte vi. 

Visst, vi har fortfarande en lång väg framför oss med flera IVF-försök - kanske adoption. Vi har fler utmaningar och hinder att ta oss över. Men det känns, utifrån ett relationsperspektiv, inte längre som att det kommer knäcka oss. Självklart kommer det bli jobbigt, men VI har hittat vårt sätt att hantera det och vi har hittat ett sätt som varje gång tar oss vidare. Att om och om igen hitta tillbaka till oss och det vi har - som uppenbarligen är något som är riktigt slitstarkt och som tål hårda prövningar.

Vi är bara i 30-årsåldern. Det kan hända mycket längst med vägen. Men jag hoppas och tror att inget vi kommer vara med om längre fram i livet blir värre än det här. Det vore för jävligt helt enkelt. Kanske är det så att varje människa är tilldelad en viss del smärta och sorg? Är det så att detta är vår del? Eller hur funkar det? Är det bara en slump eller finns det något som kallas öde?

Emma skrev: 

Torsdag 7 april 17:43

"Alla har väll ytrandefrihet herre gud? Och kan man inte få barn naturlig väg så kanske man desutom borde tänka på om det verkligen är mennat att man ska ha barn. Att behöva göra allt genom konstgjord väg, genmodiferad mat och NU barn också´, det är sjukt. Själv är jag 34 år och har själv inga barn, men visst längtan har man, men inte sådan längtan att man fixar barn för sin egna skull och håller på på konstgjord väg. Världen är ju redan överbefolkad och kan man inte få barn så kanske det bara är så att man måste acceptera det? Vem tänker man mest på sig själv eller barnet?"

Hej Emma!
Precis - alla har ju yttrandefrihet - alltså yttrar jag mig om vad Malin Wollin skriver. Precis som du yttrar dig om vad jag skriver. Är inte yttrandefriheten fantastisk!

Så du tycker alltså att det jag och min man gör är sjukt? Men då kanske du borde läsa på lite mer om vad provrörsbefruktning innebär innan du tycker till. För du vet väl ändå att barn som fötts efter provrörsbefruktning inte är konstgjorda barn? Vad tror du är konstgjort egentligen? Tror du vi använder konstgjorda spermier framställda i en fabrik? Eller tror du att våra ägg är framavlade på något genmanipulerat sätt? Eller vad är det egentligen du menar? Du tycker ju uppenbart det är ok att slänga dig med begreppen provrörsbefruktning och genmodifierad mat i samma mening? När man framställer genmodifierad mat förändrar man växternas arvsmassa. Tror du att man gör det vid provrörsbefruktning också? Du kanske borde vara lite mer påläst om du ska ge dig in i den här svängen!

Emma, nu ska jag lära dig ett annat ord istället för konstgjord befruktning - nämligen assisterad befruktning. För det är det läkarna gör - dom assisterar befruktningen av ägget och spermien som inte riktigt har klurat ut hur dom ska gå tillväga på egen hand. Eller så vet dom kanske det, men det är något hinder i kroppen som är i vägen - trasiga äggledare, utebliven ägglossning, PCO, livmoderhalscancer, tumörer i äggstockarna, endometrios, inga spermier eller för få spermier. Eller som i vårt fall där dom inte hittar vad felet är. Eller som i min kollegas fall där hennes man, 30 år gammal, drabbades av cancer. 

Det du säger är alltså att vi och alla dom här människorna inte ska få någon chans till att få en familj? Fast det finns medicinsk möjlighet? För det är sjukt att genomgå provrörsbefruktning? Du vet väl att 10-15 % av alla par i fertil ålder är drabbade? Och att det i Sverige föds mer än 2 000 barn årligen efter provrörsbefruktning! Så enligt dig borde inte dessa barn finnas, eller?

Det är intressant att du skriver - vem tänker man mest på? Sig själv eller barnet? Men om man får barn utan att göra provrörsbefruktning - vem tänker man mest på då? Är det någon skillnad? Får ett barn som har kommit till genom provrörsbefruktning ett sämre liv? I sådana fall, varför? Hur tänker du? Menar du att alla som skaffar barn i världen gör det för barnets skull och inte för sig själv? Att skaffa barn är väl i alla fall ett beslut man gör för sin egen lyckas skull? Man vill ha en familj att älska och ta hand om.  

Ok, du är 34 år och längtar inte ihjäl dig efter barn. Fine. Det är du.

Jag är 31 år och har längtat efter barn i många, många år. Och blir det så att vi aldrig kommer lyckas, visst då är det så. Vi står i adoptionskö och kommer gå vidare på det sättet i sådana fall. 

Och du, var gärna lite mer påläst nästa gång du slänger ur dig en kommentar!

Mvh/ M

Kära Bloggläsare!

Om ni har en slant över någon månad så ber jag er vänligt att överväga att lägga den på den här föreningen. Läs mer om vad Barnlängtan gör för oss barnlösa här:

Tack!

BARNLÄNGTAN arbetar för att förbättra villkoren för ofrivilligt barnlösa i Sverige. En av våra främsta uppgifter är att verka för rätten till individuell bedömning, vård och behandling inom den offentliga sjukvården. Vi arbetar också med att informera om barnlöshet och dess konsekvenser till allmänheten och politiker.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och ska behandlas som en sådan. Därför kräver Barnlängtan att:

• Infertilitetsbehandlingar ska vara en självklar rättighet inom den landstingsfinansierade offentliga vården.
• Inga antalsbegränsningar eller andra begränsningar av vården som inte är medicinskt motiverat
• Reglerna för landstingsfinansierad vård ska vara samma i hela landet.
• Vårdgarantin som gäller för övriga behandlingar inom landstinget, även ska gälla för infertilitetsbehandlingar.

Det är vår uppgift att föra våra medlemmars talan både i media och i debatter. Föreningens mål är att se helheten för paren och hur man på bästa sätt kan hjälpa alla som behöver olika former av stöd och information.