En sak har slagit mig den senaste veckan och dom senaste dagarna - överlever jag och J och vår relation den här kampen så kommer vi ta oss igenom vad som helst framöver i livet. Så känns det i alla fall. För fy fan vad detta sliter på oss - den här gången mer än nånsin. Bråk, bråk och mera bråk. Frustration, ilska och missförstånd på missförstånd avlöser skrik och gråt-attacker här hemma. Mest är det jag som står för den biten. Sedan kramas vi i all oändlighet och jag gråter ännu mer. Sedan börjar det om från början igen. Och inte nog med att vi påverkas  - hela vår omgivning, familj och vänner, tar stryk av den här situationen. Ingen vet varken ut eller in. Alla vill hjälpa oss lösa situationen men ingen kan göra något åt den. Det enda alla kan göra är att bara finnas där. Och det blir ju också slitsamt till slut. Allt är som en ond cirkel som aldrig tar slut! 

Ikväll har jag i alla fall bestämt mig för att ta ett kliv upp ur tv-soffan för att göra något annat. Vet inte vad - det spelar inte så stor roll. Det kan vara vad som helst så länge det inte innefattar passivt googlande om barnlöshet på nätet stillasittande i en soffa en hel kväll. Det leder inte till något gott alls. 

Tack Maria för att du delar med dig av din erfarenhet. Jag önskar vi också kan vara så lyckligt lottade att det en dag bara händer spontant. Du ger oss hopp.