Tack snälla ni för fint stöd och peppning! Det är så himla stärkande att läsa era kommentarer och veta att ni tänker på oss. Vi behöver det så tack fina, fina ni! Och nog har ni en poäng - det behövs ju bara ett litet guldägg. Så vi får väl försöka tvinga oss själva att tänka lite positivt. Imorgon är en ny dag - tack och lov!

Godnatt.

Ingen återföring för oss på söndag. Endast fyra ägg blev befruktade och därför gör de ingen långtidsodling på dem. Jävla skit. Men varför ska vi ha någon tur? Inte en enda jävla gång på tre år har vi haft någon tur med detta, så varför skulle det vända nu. Jag vet...vi ska inte ropa hej än, ännu finns det hopp. Det är bara det att jag kan inte riktigt se något ljus i denna mörka, långa tunnel. Vi har gjort återföring efter två dagar vid tre tidigare tillfällen och inte lyckats någon gång. Varför skulle det lyckas nu? Och vi vet ju ens inte vad det är för kvalité på dom där fyra äggen. Dom kanske rent av inte går att använda imorgon? Dom kanske har slutat dela sig? Av 19 jävla stycken!!! Hur är det möjligt att bara fyra befruktas??? HUR????

Imorgon eftermiddag ska vi till kliniken för återföring. Jag känner ingenting. Inget alls. Tomhet. Besvikelse. Sorg.Tårarna rinner. Trots våra fyra små början till livet. Fyra stycken. det enda som behövs är ju ett bra. Ett enda. Och ändå kan jag inte glädjas. Det kommer bli en ren, jävla tortyr dom följand dagarna under ruvningen. Nä, tortyr är bara förnamnet. Det kommer bli värre än så. Ett helvete!

Förut vid dessa återföringar har jag känt hopp. Allt det är borta nu. Vad är det för mening med denna ändlösa kamp. Att få bli föräldrar verkar inte vara vår lott i livet. Men däremot alla andras! Jag känner ilska och avundsjuka. Och jag hatar att känna så. Men så är det. Ren och hatisk jävla avundsjuka av allra värsta sort!