På något märkligt sätt känns det skönt att vara bortkopplad från omgivningen när man mår så här. Att bara få leva i sin egen lilla bubbla där bara jag, J och vårt hem existerar.

Att gå upp på morgonen och gå till jobbet och få vara någon annan för ett tag är också skönt. Att få vara den där glada och positiva pedagogen som inte har några som helst bekymmer.

   Hur kan det fungera egentligen? Tänk att det går att koppla bort alla känslostormar sådär för en stund för att sedan, så fort man kommer innanför hemmets dörrar, bli sig själv igen och låta känslorna återigen styra. Som jag sagt så många gånger förut - tack och lov för att jag har ett jobb som jag tycker mycket om!

Tankarna och funderingarna här hemma står för närvarande rätt stilla. Vi pratar inte jättemycket om det som har hänt. Vi har ju liksom inte pratat om annat de senaste åren så behovet av att älta allt om och om igen börjar minska. Det finns liksom inte så mycket att säga...vi har ju varit med om det här så många gånger förut. Men vi har det bra. Vi tar hand om varandra och kramas. Det är det enda vi kan göra. Utan oss skulle ju inget av detta finnas. Att ge upp oss är inget alternativ. Aldrig.

Frågan är bara om vi borde ge upp IVF? Det kanske är ett alternativ...