Gårdagen var nog en av dom värsta dagarna jag upplevt hittils. Grät mig konstant igenom hela dagen och den enda förflyttningen jag gjorde var från sängen till soffan, från soffan ut på balkongen (enbart för att J tvingade mig till det) och senare på kvällen från balkongen till soffan.

På kvällen var jag helt psykiskt nedbruten och bara satt och grät hysteriskt i hallen. Stackars, stackars J. Han ville inte lämna mig men var tvungen att åka iväg och spela med sitt band på kvällen.Till slut ringde han efter min storasyster som satte sig i bilen och åkte hit. När hon kom så grät jag ännu mer. Hade alla tårar jag gråtit under dessa dagar samlats i ett badkar tror jag banne mig det varit fullt vid det här laget.

Fina, fina storasyster A. Är så glad att hon bor i samma stad. I sådana här stunder inser man hur viktigt det är med familjen. Hon tog hand om mig, lagade goda äggmackor och försökte få mig att förstå att allt kommer bli bra.

Anledningen till att jag överhuvudtaget tagit mig ur sängen och in i duschen idag är tack vare en grej hon sa igår. Kommer inte ihåg precis ordagrant men ungefär så här sa hon:

"Tänk på att det är tiden då barnet kommit ut ur magen som är den fina och härliga tiden. Visst, jag förstår om du vill vara gravid, men det är ju när barnet kommit ut som man blir en familj. Och det kan ju du få - du kan ju få en familj - även om barnet inte kommer ur din mage. Och vi kommer alla älska det barnet."

Tack världens bästa A.

Det kanske ändå finns en strimma hopp i alla fall, även om adoption inte är något jag kan ta till mig just nu. Det måste nog få ta sin tid...

En annan sak som också gjort att jag orkat vara uppe idag är att det är riktigt dåligt väder. Mörka moln, regn och även lite åska. Precis så som jag känner mig. Inget glättigt sommarväder som igår.

Mera regn och mörka moln, tack!