Camilla

31 mars 2011 14:05

Usch vad trist att läsa att det inte gått vägen den här gången heller...:( Önskar det fanns något jag kunde göra för er. Ja, när ger man upp? När sätter man gränsen? En svår fråga, men det känns som jag skulle kunna gått hur långt som helst, men nånstans måste man ju sätta stopp. Kanske det som behövs, att man helt enkelt ger upp.

En arbetskamrat till mig hade kämpat i många många år och flera IVF. Pga hennes ålder, 42, fick de till slut rådet att de inte skulle genomgå fler IVF, att chanserna var för dåliga. De accepterade detta och började så smått gå vidare i livet. De bestämde sig för att bli fosterföräldrar. Nu har de blivit godkända och en liten kille på 3 år har flyttat in hos dem. Men vad tror du händer? Jo, de är nu gravida på egen väg och till sommaren kommer de nu alltså vara tvåbarnsföräldrar! Livet kan ta snabba vändningar! KRAM till dig/er!

drommenomenfamilj

31 mars 2011 17:18

Åh vilken härlig historia! Ja, man drömmer ju om att man själv ska få vara med om att kanske någon gång i livet lyckas på egen hand. Man drömmer om en egen solskenshistoria.

Tack Camilla ännu en gång för allt pepp och stöd!

Kram

Lilla jag

1 april 2011 13:43

Jag förstår dig verkligen.. När räcker det, hur mycket ska man orka. Våran glädje blev kortlivad från plus till att se den lilla med pickande hjärta, dem ville göra ett extra kontrolerande VUL igår, det visade att fostret dött och avstannat i utvecklingen.så idag gör jag en medesinsk avbrytning av det hela. Så är knäckt. Men det sätter inga käppar i hjulet, ska göra en helt ny behandlig då kroppen fått läka.. Då vi använt upp alla emberon vi hade i frysen.

Ni fick ju många fina embron :) Men förstår eran sorg. Vi har själva försök i 6 år. kram på dig och lycka till

drommenomenfamilj

2 april 2011 17:50

Fy fan! Kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom just nu. Vilken mardröm. Livet är så sjukt orättvist. Men vad stark du är som redan orkar fundera på nästa steg. Jag önskar er all lycka till. Kram M

Johanna

1 april 2011 20:05

Verkligen en otroligt svår fråga. Vet inte vad jag skulle svara på den. Kan man dra gränsen själv? Kanske känner man det? Ang. förra kommentaren, alla dessa solskenshistorier. Det finns så många. Hoppas så att ni är en! Snart och mycket snart. Samtidigt tycker jag att man kan bli stressad av dem. Man slutar aldrig aldrig hoppas. Minns att jag tänkte när vi fick tid för utredning: nu kommer vi kanske bli gravida. Sista perioden innan vi skulle sätta igång: nu kanske vi blir mirakelgravida. Och så vidare. Man vill så gärna vara en solskenshistoria.

drommenomenfamilj

2 april 2011 17:45

Helt sant! Drömmen om att till slut få bli en solskenshistoria kommer nog aldrig försvinna.

Kix

1 april 2011 22:35

Jag tror inte att man kan direkt sätta en gräns i förhand. Jag tror att vi själv måste uppleva alla dessa motgångar för att sedan komma till insikt om något annat alternativ. Så känner jag att jag själv fungerar, för så länge det finns ett hopp om en graviditet så kommer jag fortsätta försöka. Men jag kommer säkerligen snart till insikt att skall vi hinna innan vi är för gamla så måste vi hitta ett alternativ till biologiskt barn. Men det är ju inte lätt att veta när gränsen är nådd... inte när man läser Camillas kommentar. Då får man liksom nytt hopp som skall bearbetas....Kram Kix

drommenomenfamilj

2 april 2011 17:43

Ja, så är det nog. Att så länge det finns hopp så kommer man nog fortsätta. Detta trots alla motgångar och trots alla oändliga negativa graviditetstest. Helt galet.