Ja. som rubriken låter. Idag hände det. Det som alltid brukar hända bakom stängda dörrar. Idag vällde det upp mitt ute på stan bland hundratals människor. Gråten, hysterin och sorgen - allt kom. På en gång och ville inte försvinna. Hur mycket jag än försökte kontrollera det. Detta på vägen till apoteket för att hämta ut nästa omgång med mediciner. Undrar vad det säger...

Min fina vän L, som promenerade med mig, tröstade och tröstade och efter ett tag kändes det bättre. Vi skildes åt vid tunnelbanan och jag gav mig tusan på att försöka återfå kontrollen och sansa mig för att kunna gå in på apoteket utan att bryta ihop ännu en gång och utan att se helt rödgråten ut. I väntan på detta gick jag in på åhlens för att köpa en mascara. Det skulle jag inte gjort. Efter några minuter därinne ringer L och frågar hur jag mår och säger att hon inte vill lämna mig i det här skicket utan undrar var jag är och säger att hon vill komma och möta upp mig igen. Jag försöker säga att det inte alls behövs, att det inte är någon fara. Men orden vill inte komma fram utan istället blir snyftningarna högre och högre och till slut inser jag att jag står inne på åhlens och storbölar hysteriskt!! L kommer springande efter några minuter. Jag står och trycker bakom en stolpe i butiken och hulkar med mascaran i ena handen. L får gå och betala den åt mig för jag fixar inte det. Sedan tar hon mig under armen och leder mig hela vägen hem till J. Tröstande och varma ord längst hela vägen, någon som förstår och vill hjälpa, någon som visar vägen när det är svårt. TACK och TACK och åter TACK. Utan dig idag hade jag fortfarande stått med tårarna rinnande ner för kinderna inne på åhlens med min mascara i handen.

Nu några timmar senare sitter jag och funderar på vad som egentligen hände. Varför kom det bara sådär? Och varför känner jag fortfarande, flera timmar senare, samma känsla som jag upplevde förut. Kanske borde vi inte gå igenom denna behandling nu? Är jag verkligen redo? J och jag har pratat mycket ikväll och han känner att vi kan skjuta på det ett tag tills jag känner mig redo. Han säger att jag får avgöra det. Kommer jag sitta där med mina sprutor om några veckor och inte vara mentalt redo för att trycka in dom i magen? Kanske borde vi avvakta? Eller inte? Eller? Ja, vad i helvete borde vi göra egentligen? För jag vet ju att jag likväl kan vakna upp i morgon och ha en bra dag och känna mig jätteredo. Åh, jag är så sjukt less på det här känslostormandet som bara går upp och ner, upp och ner, upp och ner! Kan det någon jävla gång stabilisera sig. Men nej, det kommer det inte att göra. Jag vet det. Inte förrän den dagen då vi har ett barn i vår famn. Då kommer detta elände ta slut.

När kommer den dagen? När är det vår tur?

Jag blir så förbannad...denna skit ska man behöva stå ut med att höra!

En man vars fru X är höggravid (och dessutom trebarnsmor) står och pratar med en bekant kvinna:

 - Har det blivit något än, frågar kvinnan.

 - Nej, inte än. Men däremot fick grannen barn häromdagen och hon skulle ju inte ha förrän om två veckor. Så det kändes ju lite sådär, säger mannen.

 - Jaha, svarar kvinnan lite frågande.

 - Ja, det har ju blivit lite av en tävling om vem som skulle få först och så...och nu fick dom ju två veckor för tidigt så det tyckte ju X var lite jobbigt och inte så vidare kul...

JOBBIGT??? VAD??? WHAT??? HUR FAN KAN MAN STÅ OCH SÄGA SÅDÄR??? Nej men stackars dom! Oj, fick dom inte först! Men herregud - jag förstår att dom tycker det var riktigt jobbigt! Fy vad hemskt...............!!!!!!!!!! GRRRRRRRRRRRR!!!!!

Stackars, stackars dom!!! Det måste ju bara vara sååååååå jobbigt!!!!!

Folk vet fan inte vad jobbigt är!!!

Men det är väl som det jag varit inne på tidigare - alla lever under sina förutsättningar. Det är jag fullt medveten om. Men det gör så himla ont i mitt hjärta av att höra sånt där. Jag hade bara sådan lust att gå fram till honom och säga något i stil med:

 - Gå hem till din fru och be att hon ringer mig så ska jag ta och berätta för henne vad jobbigt är!

Jobbigt är att:

- Varje dag vakna upp och längta efter någon man inte ens träffat.

- Varje dag tänka, drömma och hoppas på att det någon gång ska vara vår tur att få ett barn.

 - Varje dag gråta över att detta gör så ont, så ont, så ont.

 - Varje dag ha ångest över att inte kunna glädjas med sina vänner över deras familjelycka och graviditeter.

 - Varje dag se familjer på stan eller på förskolan och undra om vi nånsin kommer få vara med om det där.

 - Varje dag se gravida kvinnor och tvinga sig själv att vända bort blicken för att tårarna bränner i ögonvrån.

 - Varje dag komma hem till ett hem som är så väl förberett för att få ta emot ett barn och varje dag behöva inse att det kanske aldrig kommer ske.

 - Varje dag behöva fundera på vad som är fel.

 - Varje dag behöva fundera på om vi ska fylla i adoptionspapperna eller inte.

 - Varje dag behöva leva med denna tomhet i hjärtat.

 - Varje dag behöva leva med sorgen efter något man ens inte haft.

 - Varje dag behöva leva med avundsjukan gentemot alla andra som har det vi inte har.

 - Varje dag behöva utstå ilskan och frustrationen över denna barnlöshet.

 - Varje dag behöva böna och be om att vi kommer få vara med om ett mirakel.

 - Varje dag gå och lägga sig med en sorg tung som en sten i hjärtat och veta att man vaknar upp precis på samma sätt nästa dag och att inget förändrats.

DET ÄR JOBBIGT!

...med risk för ett väldigt egoistiskt och simpelt inlägg:

Jag vill ha...

1..en familj!!!!!!! Hur jävla svårt ska det behöva vara??????????

Ok, nu sansar jag mig lite...andas...

2...vår och sol! NU! Inte mera snö - nej, nu får det vara nog! Jag vill kunna gå vårpromenader, plantera blommor på balkongen och fika i solen. Åh, vad jag vill det!

3...nya jeans och nya skor!

4...GODIS! NU! Har inget och orkar inte gå och handla...suck....

Åh herregud vad gott detta hade varit denna kalla och snöiga söndagskväll...varför stannade jag inte till vid affären förut?? Grrrrr....

Det är många tankar som rör sig i mitt huvud - tankar som kommer och går, stora tankar och små tankar, glada tankar och ledsna tankar, påfrestande tankar och lättande tankar, arga och frustrerande tankar och lyckliga tankar, galna tankar, hemska tankar, mysiga tankar... Ja, alla sorter finns med kan jag lova. Tänkte dela med mig lite av vad som kan röra sig inuti min hjärna. Så här kan det se ut under en dag. Jag kan lova att det är mycket upp och ner:

-Åh vad J och jag har det bra!

-Varför fungerar det inte för oss - vad är fel? Är det jag? Är det J? Är det vi?Vad fan är det för fel?

-Varför är inte vi ett av dom paren som lyckas få barn utan någon större ansträngning? Vi är ju omringade av dom? Varför vi? Varför?

-Vad jag är lycklig över att ha hittat den person som jag vill leva med resten av mitt liv!

-Tack och lov att jag har ett jobb som jag älskar!

-Jag HATAR att tillhöra minoritetsgruppen BARNLÖSA!

-Vi är starka - vi kan fixa det här!

-Jag vill DÖÖÖÖ!

-Kanske borde vi börja fundera på adoption - det känns helt rätt!

- Adoption känns HELT FEL! Jag vill ha barn som ser ut som jag!

- Idag har jag en bra dag - åh vad jag känner mig glad!

- Jag HATAR den här dagen - allt är skit!!

- Jag fattar inte hur vi ska klara det här?

- Tänk om vi aldrig kommer få ett barn? Hur ska vi kunna leva med det?

- Allt kommer att ordna sig - vi kommer få vår familj!

- Nästa gång - då kommer det lyckas.

- Vi kommer misslyckas ännu en gång - jag vet det!! Varför ens göra detta försök?

 - Vi är inte värda en familj. Alla andra är det - men inte vi.

- Så många andra har lyckats efter flera år - vi är ett av dom paren som kommer lyckas.

 - Vi har ju alltid varandra.

Ja, så här kan en dag se ut. Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Inte så konstigt att man är helt upp och ner, ut och in och hit och dit! Ja, totalt slut helt enkelt många gånger. Det är en känslomässig berg och dalbana som heter duga. Och jag är jävligt trött på den här åkturen. Den får gärna vara över nu!

Jag har sjuuuuuuk huvudvärk och mår illa.......

Japp, listan börjar gälla idag så jag har avstått från alla koppar te och alla koppar kaffe - tänkte att det inte skulle vara några problem alls men ack så fel jag hade. Fram till lunch gick det bra med sedan började tröttheten och segheten att komma över mig. Var helt groggy när jag skulle gå hem från jobbet och fick lägga mig på soffan det första jag gjorde. Somnade direkt och väcktes 45 min senare av J eftersom jag hade en frisörtid att passa.

Passade på att gå in på hälsokostbutiken på vägen till frissan och frågade om dom hade något att rekommendera istället för te och kaffe. Det hade dom - och det består inte av koffein vill jag lova. Nä, snarare av korn, råg, cicoria och ekollon...hahaha, vad håller jag på med?? Ekollon?? Så det ska jag dricka imorgon, har inte smakat ännu - vet knappt om jag vågar. Återkommer med mer detaljer om denna häxdryck imorgon! Köpte också ett te som typ inte innehåller något alls - kostade 45 kr! Hade kanske varit bättre att dricka bara varmt vatten!

Men måste ju faktiskt erkänna att trots att jag är lite skeptiskt till detta så ligger det nog något i det i alla fall. För varför skulle jag annars må så här konstigt om det inte är en massa koffein-gifter som ska ut? Känns som att jag kommer kräkas typ närsomhelst och huvudet håller på att sprängas i bitar...

Nä, måste avsluta nu. Just det, har prickat av en sak till på listan idag - frisörbesöket. Så nu är jag nyklippt och nyslingad. Skönt.

Och åter igen tack för era fina kommentarer! Dom sprider så mycket värme och glädje här hemma och ger oss hopp och ork att fortsätta!

Saker som jag ska lova mig själv att göra inför och under nästa behandlinsperiod som kanske på något sätt kan göra så att kroppen är väl förberedd (Detta är aldrig något jag gjort förut vill jag tillägga - då har jag bara kört på):

1. Hitta en ny kurs att gå på nu när keramikkursen är slut. (Detta mår själen bra av, vilket i sin tur antagligen gynnar kroppen)

2. Ta ut lite ledighet under nästa IVF-behandling. (Många i min närhet tycker att jag borde göra det, så jag lyssnar på er och håller med om att det nog kan vara bra)

3. Boka in någon avslappnande behandlingar inför nästa IVF-behandling. (Ett gott råd från storasyster för att få kroppen avkopplad och harmonisk)

4. Sluta fokusera på alla gravida människor på stan och bli ledsen över att jag inte är en av dom. Istället tänka - snart är jag en av dom! (Min kurators goda råd - lättare sagt än gjort)

5. Ta en dag i taget (Åh vad detta är svårt! Jag är ju så himla bra på att måla upp en stor och svart barnlös framtid. Men det måste ju bli ett slut på det nu!)

6. Tänka hoppfulla tankar! (Hur gör man det????? Ska dock försöka)

7. Rå om mig själv på alla sätt som går (fotbad, manikyr, frisörbesök m.m - känner man sig fin till det yttre då mår ju det inre bra, eller?)

8. Kramas mycket och se till att få en himla massa närhet så att det frigörs en jäkla massa seratonin ( Det måste väl ändå vara bra - lyckoämnet kan nog hjälpa det lilla embryot på vägen)

9. Ska sluta dricka koffein - varken kaffe eller te! (Jag har aldrig trott på studier som dessa utan hela tiden valt att leva på som vanligt då jag inte direkt överkonsumerar någonting - men nu ska jag ta med sjutton pröva allt!!)

http://se.babycenter.com/preconception/activelytrying/caffeineandfertility/

10. Ok - kom gärna med fler förslag?? Är öppen för det mesta! Nu jäklar ska det bli tredje gången gillt! (Om ca tre veckor börjar jag nedreglera hormonerna, så nu ska här förberedas)

11. Förresten - en sak till! Inte tänka så mycket på det och slappna av!!!???      (Detta råd är det jag har fått mest under dessa år - är det verkligen någon som fortfarande tror att detta är möjligt i denna situation!! Nej, tänkte väl det...)

Mår bättre idag och vårsolen har inte gett mig några fler sammanbrott  - tack och lov.

Men tydligen så är det här med vårdeppighet något som drabbar många - hittade denna artikel i aftonbladet idag:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6781132.ab

Lite vårdeppig och barnlös kan ju helt enkelt inte vara en bra kombination! Inte så konstigt att det blev som det blev igår.

Hursomhelst, idag känns det i alla fall bättre. Bakar till och med bröd just nu och det brukar alltid vara ett bra kvitto på att orken och lusten finns där. Har blivit lite smått besatt av att baka bröd den senaste tiden - vet inte varför men på något sätt så mår jag väldigt bra av det. Både av bakandet och av ätandet! Det ger lite ro i min själ på något konstigt sätt. Lite på samma sätt som skapandet - allt ifrån målning och keramiktillverkning till virkning, sömnad och pyssel av alla dess slag. 

ja, ja får väl klamra mig fast ordentligt vid allt detta bakande och skapande som får mig att må bra tills den dagen jag själv har "en bulle i ugnen"!

Jag döper detta inlägg till vårsolen - för det är den som är anledningen till vad jag varit med om idag. Har haft en mycket märklig och påfrestande dag med känslostormar både åt det ena och andra hållet som inte varit utav denna värld. Vårsolen som ska vara något glädjande och stärkande - den blev idag för mig rena mardrömmen och det med besked!

Jag vaknade tidigt imorse och det första som slog mig var att solen lyste in genom sovrumsfönstret. Mycket riktigt - en klarblå himmel tittar fram mellan persiennerna och till att börja med känner jag en viss glädje över detta.

Efter frukost börjar jag känna mig lite illa till mods, klumpen i magen börjar växa och jag känner att irritationen blir starkare för varje minut som går. Vad händer? Varför känner jag så här? J ser ut som ett frågetecken när jag snäser av honom och skäller på honom av absolut ingen anledning alls.

Sedan kommer det. Gråten och tårarna och allt på en gång. Det bara smäller!

Jag gråter över att jag inte har något barn som jag kan gå ut med i söndagssolen, som vi kan ta till parken eller göra en söndagsutflykt med! Jag gråter mig hysterisk över att vi inte kan få barn och skriker ihopkurad i soffan till J att det inte finns någon vits med detta jävla skitliv! Vad fan är syftet? Vad fan ska man göra utan barn i sitt liv? Vad ska man göra med tiden? Denna tomhet och denna jävla längtan som aldrig kan ta slut! Allt gör ont hela, hela tiden och jag vill bara dö!!! Jag hatar att vi inte kan få barn! Jag hatar att inte få gå på söndagsutflykt till parken i denna jävla vårsol! Jag hatar alla med barnvagnar som just nu gör det!!! Vad är syftet med livet? Vad är meningen med allt detta? Jag vill inte ha det så här mer!!!!!!!! Jag vill att det här eländet ska ta slut!!! Jävla skitliv!!!!!!

En lång stund senare, fortfarande ihopkurad under filten i soffan med J bredvid mig, börjar ilskan försvinna. Men det onda finns kvar. Vi samtalar och pratar, samtalar och pratar, samtalar och pratar...som vi så många gånger gjort under dom här åren. När den ena är stark så faller den andra och tvärtom. Vi drar upp varandra gång på gång och försöker hitta nya vägar ut ur eländet.

Idag stannade tomheten och den totala lojhet som jag så många gånger känt kvar hos mig och ville inte försvinna. Jag har känt mig totalt utmattad och trött men ändå försökt hålla mig uppe och på något sätt få dagen att gå. Under eftermiddagen får jag ett sms från en god vän som vill ses. Det och de långa samtalen med J räddade min dag. Vad och vem vore jag utan dessa två och alla andra runtomkring mig?

Många timmar och många samtal "om allt mellan himmel och jord" senare sitter jag nu här och känner mig tacksam över att dom sista timmarna av dagen till slut blev bra. Det loja i min kropp börjar så smått försvinna ur mitt system och jag kan nog till och med hoppas på att morgondagen kan bli en bra dag.

Dessa känslostormar kommer och går med jämna mellanrum, men jag tror aldrig man kan vara väl förberedd utan man blir lika överrumplad varje gång. Men det bästa är väl att släppa ut allt med buller och bång- det måste ju ändå ut på något sätt. Och att så här efteråt få sitta och reflektera och skriva ner det med ord - det gör mig gott.