Usch, igår kom alla dom där negativa känslorna och hemska tankarna smygande som jag upplevt så många gånger tidigare under alla dessa år. Varför drabbar det här oss? Varför fungerar det inte? Varför kan alla andra utom vi få barn? Varför tillhör vi en jävla liten minoritetsgrupp som år in och år ut måste kämpa oss blodiga för att kanske inte ens komma i närheten av det som är så självklart för alla andra? Vad är syftet med detta? Hur länge kommer vi orka? Är vi verkligen menade för varandra? Kämpar vi emot naturen? Och tusen andra frågor som om och om och om igen dyker upp i huvudet. Och många tårar blev det. Och en känsla av olust över att ännu en gång behöva möta och hantera dessa känslor. Jag och vi har varit skonade från dom under ett halvår nu och jag vill verkligen inte behöva möta dom igen. Och så smyger dom sig på så här. Det är inte rättvist. Inget av det här är rättvist. Ingen ska fan behöva vara med om det här. Ingen!

Imorse när jag vaknade kändes det dock aningen bättre. På eftermiddagen hade vi en tid hos fertilitetscentrum för återföring. Vi fick också då lite mer exakt information om vad våra ägg och spermier haft för sig sedan i måndags. Det var alltså 11 ägg som togs ut. Av dom så var ett omoget, fem befruktades inte, ett hade en konstig cellkärna och kunde inte användas och fyra såg bra ut. Av dessa fyra befruktade så var två stycken mycket fina. Så ett sattes in i mig och det andra frystes ner för framtida frysåterföring. Så nu, för sjätte gången, är det bara att hålla alla tummar och tår man har och hoppas på ett MIRAKEL!

Nu blir det en liten uppdatering, har haft fullt upp dom senast dagarna och inte hunnit skriva.

Alltså, i tisdags var jag ju på fertilitetscentrum och sedan fick jag komma tillbaka på torsdagen. Då fick jag träffa en annan läkare som gjorde ett ultraljud. Även då såg allt bra ut och det fanns många blåsor som höll på att växa till sig. Jag fick fortsätta på samma dos som innan och den sista dosen puregon samt orgalutran skulle jag ta på fredagen. Jag fick också veta då att vi skulle få göra långtidsodling  ! Hurra!

I lördags var det dags för ägglossningssprutan. Dessvärre kom denna att krocka med ett besök på Wallmans Golden Hits (som jag inte kunde avboka) och jag funderade länge och väl hur jag skulle lösa detta. Jag skulle ta pregnyl - en spruta som man själv får blanda till vilket gjorde det hela lite krångligare. Alltså, att sitta där på Golden Hits på toaletten och blanda till denna spruta med en massa fulla människor som står utanför och vill in på toaletten - nej, det kändes inte som ett bra alternativ. Så, det var bara att resa sig upp från middagen och showen- strax efter att desserten serverats, sätta sig i en taxi och åka hem. Herregud vad man ska vara med om! Väl hemma, i finkläder och högklackat och med assistans från syster A (som var lite halvt berusad) väntade vi in att klockan skulle slå 22.00 (sprutan ska typ tas exakt på klockslaget) och sedan var det bara att sätta igång och blanda. Det är pulver och vätska som ska blandas och det är rätt meckigt, och så mitt upp i allt utropar syster A:

- Du blöder! Du blöder!

Ja, det gjorde jag eftersom jag tydligen skurit mig på en av de små "glas/plast-behållarna" medicinen kommer i. Suck...blod på sprutan och på handdukarna och lite överrallt. Efter mycket om och men, och med darriga händer, så fick jag till sprutan och kunde injicera den. Skönt när det var över vill jag lova! Sedan var det bara att ringa taxi igen och åka tillbaka till middagsbordet och showen på Golden Hits! Och låtsas som ingenting!

Igår hade jag en sprutfri dag vilket var väldigt skönt och idag har vi alltså varit iväg på äggplock. Dom är supergulliga på Fertilitetscentrum och vi blev väldigt väl omhändertagna. Under ingreppet blev jag alldeles groggy och extremt känslosam. Hahaha...J berättade efteråt om hur jag låg i gynstolen och upprepade hur fantastiska dom är samtidigt som tårarna trillade. Herregud! Jag fick också be om lite extra morfin eftersom det gjorde rätt ont. Detta i sin tur ledde till att jag blev ännu dåsigare och fick åka rullstol ut från rummet. Det var något nytt! Ja, mycket ska man vara med om.

Och hur många ägg fick vi ut då?Jo, 11 stycken blev det! Vi är jätteglada, men vågar ännu inte hoppas på att det blir långtidsodling eftersom 6 st måste bli befruktade för att dom ska kunna göra detta. Imorgon får vi veta hur det gått. Om dom inte ringer blir det långtidsodling och återföring i slutet av veckan, ringer dom så blir det om två dagar. Hoppas, hoppas att dom inte hör av sig imorgon!!

Nu ska jag vila under filten i soffan då jag känner mig skapligt mörbultad. Och be till högre makter att minst 6 st blir befruktade!

Var precis nere på affären...okej, bara så ni vet så brukar jag inte bli vidare upprörd på småbarnsföräldrar i affären, men idag orkade jag bara inte. Jag står och betalar och framför mig står en HÖGGRAVID tjej med sin man och ska precis betala sina varor (det kanske var den där höggravida magen som jag mest blev förbannad över, jag vet inte). Hursomhelst så börjar hon ropa på sin typ tvååring precis när hon ska dra kortet i kassan. Kassörskan väntar, jag väntar och typ tio personer till väntar...nä, nu överdrev jag lite men vi var i alla fall några stycken. Barnet kommer inte och mamman ropar ännu en gång...och vi andra väääääntar. När barnet kommer frågar mamman:

-Vill du dra kortet, gumman?

GGGAAAAAAAHHHHH....VILL DU DRA KORTET??? Vad är det för en jävla fråga? Kan du inte bara ta och dra ditt jäkla kort själv och slippa låta alla oss övriga stå och vänta...nej då! Inte det inte! Tvååringen ska dra kortet. Så först ska hon lyftas upp till kortapparaten, sedan ska hon försöka hålla kortet rätt i sin pyttelilla hand, sedan ska hon försöka dra kortet genom kortläsaren....HERREGUD! JAG tycker ju till och med att det kan vara krångligt att dra kortet genom kortläsaren! Så,där står vi andra och vääääääääääntar och vääääääääääääääntar och vääääääääntar........

Imorgon är det dags för Puregon - första sprutan - 100 enheter. Har aldrig haft så låg dos förut så det ska bli intressant att se hur äggstockarna reagerar på det. Läkarna ville ta det lite lungt eftersom jag blev så allvarligt överstimulerad vid sista IVF:en före sommaren. Ja, nog finns det med i tankarna allt. Är livrädd för att hamna på sjukhus igen pga överstimulering. Men får försöka hålla dessa tankar borta. Klart det inte blir någon överstimulering - det ska ju bli en bebis!!

Tänkte bara gå in och säga hej. Jag bloggar inte mycket för tillfället pga att jag inte har behov av detta just nu. Tycker verkligen det är skönt att ha en paus ifrån allting - inklusive bloggandet.

Nej, vi har inte kommit igång med någon ny IVF, vi fortsätter att njuta av våran paus ett tag till. Men det finns planer för IVF 4 längre fram i höst. Har också träffat en akupunktör som jag kommer träffa vid några tillfällen under nästa behandling.

Tack för era kommentarer och för att ni fortfarande läser. Det uppskattar jag mycket. Återkommer med lite fler uppdateringar längre fram.

Kram

Sitter här och ögonen går i kors...funderar på varför jag ens får för mig att just nu skriva ett inlägg. Men det var ju flera dagar sedan sist och även om jag inte har jättemycket att säga så får det ändå bli några rader.

Har haft häcken full rent ut sagt denna vecka, men det har bara varit roligt! Min lillasyster har beslutat sig för att flytta upp hit till storstaden och jag har hjälpt henne att installera sig under denna vecka med allt vad det innebär. Lägenhet, jobb, kollektivtrafiken, gymkort o.s.v Har jag tänkt något på IVF den senaste veckan? Svar: Ytterst lite. Har helt enkelt inte haft tid.

En liten uppdatering då:

Just nu går jag och väntar på att min mens ska komma igång. Då ska jag ringa till Fertilitetscentrum och meddela detta och då kommer jag få veta om vi får sätta igång denna månad eller om vi kommer få vänta ytterligare en månad. Dom var tydligen väldigt fullbokade men tyckte ändå att jag skulle höra av mig vid mensstart. Jag känner att jag lika gärna kan vänta ytterligare en månad, det gör mig inget. men skulle vi få komma igång nu skulle ju självklart det vara toppen. Medicinerna är i alla fall uthämtade och klara.

Nästa vecka ska jag träffa en akupunktör, det ska bli spännande. Vet inte om hon kan hjälpa oss men jag tror ändå på något sätt att lite akupunktur kan vara bra för kroppen i samband med nästa IVF. Hon verkade supergullig när jag pratade med henne så det ser jag faktiskt fram emot.

Ja, då var det ju det här med att uppdatera bloggen. Det blir inte direkt varje dag just nu, det kanske det blir längre fram, men inte just nu. Antagligen för att jag mår lite för bra och därmed fokuserar en massa på andra saker. I alla fall för tillfället. Det kommer med all säkerhet att förändras längre fram.

Den här veckan lider mot sitt slut och har innehållit både det ena och det andra. Den började lite sådär får man väl säga. Åkte på en rejäl magsjuka och blev riktigt dålig! Ska inte gå in på några detaljer - men jag är verkligen glad att magsjuka bara är något som man åker på väldigt sällan. För det är verkligen inte roligt någonstans! BLÄ!

Sedan var det ju dags för besök på fertilitetscentrum den här veckan. Och det gick väl rätt bra. Dock är det svårt att sluta jämföra allt med Carl von linné-kliniken, som vi är så vana vid, men det kanske inte är så konstigt att man gör det så här i början.

Det känns ju verkligen annorlunda mot förra året att starta upp det här IVF:andet nu. Man har ju vanan inne (dessvärre) och lyssnar lite med ett halvt öra på alla sprutgenomgångar och grejer som sägs. När jag träffade vår nya läkare var det snarare jag som satt och pratade om de olika medicinerna och vad jag ansåg om dem. Läkaren fick knappast en syl i vädret! Jodå, lite hade hon allt att säga till om. På ett sätt måste det ändå vara ganska skönt att möta en patient som varit med om detta så många gånger och som har stenkoll på hur kroppen reagerat tidigare på alla olika mediciner.

Så valet föll till slut på Puregon, den medicin jag hade under vårt allra första försök förra året i september. Det försöket fick vi ut 16 ägg på (tror jag det var) nio blev befruktade och fem gick att använda. Ett till mig och fyra till frysen. Så det ska bli intressant att se vad som kommer hända den här gången. Hoppas verkligen på samma skörd. Och jag hoppas VERKLIGEN att vi kan få några till frysen. Vi har nämligen helt obegränsat antal frysförsök genom landstinget!!! Helt fantastiskt!!!

...satt och kollade i min kalender nu ikväll för att se hur den kommande veckan ser ut. Kom på mig själv med att säga till J som satt bredvid:

 - Just det, vi ska till fertlitetscentrum på *dag.

Va??? Sa jag verkligen det? Just det? Som om jag inte alls kom ihåg det...vilket jag inte heller gjorde just då. Det måste ju bara vara ett sundhetstecken. Att IVF-karusellen inte numera tar upp hela min vakna tid utan att det också finns annat jag lägger tankarna på. För några månader sedan gjorde det inte det. Då var hela jag - både fysiskt och psykiskt - IVF. Det var så illa att hade man slagit upp IVF i ett uppslagsverk så hade ta mig sjutton jag varit på bild där!

Fick dock ett gott råd av en god vän häromdagen som vet vad det är att ha det kämpigt. Hon har följt mig i vått och torrt under dessa år och haft stor delaktighet i alla upp och ner-gångar. Hon sa att även om jag mår väldigt bra nu så kan det ju vara så att jag om ett tag ramlar ner igen (vilket jag också tror är mycket möjligt när vi nu ska påbörja behandlingar igen) , och att det då var viktigt att jag inte kände skam över att berätta att jag återigen mådde dåligt. För när man mått så här bra ett tag och ramlar tillbaka kan det kännas som ett misslyckande. Jag tyckte det var ett mycket gott råd. Ska verkligen ta det till mig och lova att jag, som vanligt, kommer berätta precis hur jag mår och tycker och tänker även om det återigen är åt det mörka hållet.

Nu ska det bli pasta bolognese här hemma och en film. Denna föll valet på ikväll:

Idag har jag träffat en god vän som efter tre års kamp att bli gravid nu är i sjunde månaden efter en lyckad provrörsbefruktning (på samma klinik och med samma läkare som vi haft). Så visst kan det fungera. Helt magiskt.

Och ja - det har varit lite jobbigt att ta del av detta. Att säga något annat vore fel. Vi har misslyckats på alla våra fyra försök - dom lyckades på sitt första. Jag är väldigt icke-gravid och hon är väldigt jätte-gravid. Så är det bara. Och det hade kunnat fortsätta vara jobbigt - men det är det inte. För denna fantastiskt fina vän har visat en enorm förståelse för mig och för vår situation. Hon är ju en av oss. Hon vet precis vad vi går igenom och hur man kan må. Hon bjuder in till skratt och gråt och till känslor som jag annars aldrig hade förmått mig själv att våga visa för henne eller våga berätta om för henne. Därför känner jag mig också bekväm i denna situation - en situation som annars med all säkerhet hade blivit outhärdlig och som förmodligen hade lett till att jag inte orkat träffa eller prata med henne. Nu orkar jag t.om fråga om hennes graviditet och jag känner att jag är nyfiken. Kände t.o.m på magen idag och bekantade mig med den. Detta har jag vid tidigare tillfällen med andra gravida vänner absolut inte gjort. Har inte ens förmått mig själv att titta ner på deras magar. 

Ja, klart jag känner mig avundsjuk. Ja, jag vill också ha en gravidmage. Ja, jag ville också lyckas på första försöket. Men nu blev det inte så. Och det är ok. För jag får känna så här. Det är varken skamligt eller hemskt. Det är bara så det är. Och min fina vän förstår. Och det gör hela skillnaden!

Tack snälla DU!