Kära Bloggläsare!

Om ni har en slant över någon månad så ber jag er vänligt att överväga att lägga den på den här föreningen. Läs mer om vad Barnlängtan gör för oss barnlösa här:

Tack!

BARNLÄNGTAN arbetar för att förbättra villkoren för ofrivilligt barnlösa i Sverige. En av våra främsta uppgifter är att verka för rätten till individuell bedömning, vård och behandling inom den offentliga sjukvården. Vi arbetar också med att informera om barnlöshet och dess konsekvenser till allmänheten och politiker.

Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom och ska behandlas som en sådan. Därför kräver Barnlängtan att:

• Infertilitetsbehandlingar ska vara en självklar rättighet inom den landstingsfinansierade offentliga vården.
• Inga antalsbegränsningar eller andra begränsningar av vården som inte är medicinskt motiverat
• Reglerna för landstingsfinansierad vård ska vara samma i hela landet.
• Vårdgarantin som gäller för övriga behandlingar inom landstinget, även ska gälla för infertilitetsbehandlingar.

Det är vår uppgift att föra våra medlemmars talan både i media och i debatter. Föreningens mål är att se helheten för paren och hur man på bästa sätt kan hjälpa alla som behöver olika former av stöd och information.

Nu får det vara slut på sorgeperioden för den här gången! 

Imorgon ska jag prata med vår läkare igen. Då ska vi planera för nästa försök. Vi har fyra stycken blastocystor i frysen. Någon av dom kanske vill leva vidare. Om inte, så har vi ännu en gång gjort allt vi kunnat. Som alltid. 

Eftersom det är frysåterföring som gäller nu slipper jag ta en massa hormonsprutor och kroppen slipper ta en massa stryk. Finns alltså ingen risk att bli överstimulerad när man gör frysåterföring.Detta gör såklart det hela enklare. Det enda jag behöver göra innan återföringen är att ta ett blodprov, göra ett ultraljud samt ta en ägglossningsspruta. 

Detta blir återföring nr. 8. 

Åttonde gången gillt?

Fick idag frågan:

Vart sätter du gränsen för vad din kropp klarar av?

Har aldrig riktigt funderat på det. När det kommer till önskan om att få barn känns det som att jag inte har någon gräns. Skulle kunna ge både mina armar och ben i utbyte mot en graviditet och ett barn.

   Men det är en bra fråga. Hur mycket ska man utsätta kroppen för egentligen? Inte ens när jag hamnade på sjukhus i fyra dagar efter IVF 3 med förstorade äggstockar och en vätskefylld buk som gjorde att jag knappt kunde sitta, stå eller få i mig mat. Inte ens det fick mig att sätta stopp och bestämma mig för att gränsen är nådd.

Så vad skulle få mig att göra det? 

På något märkligt sätt känns det skönt att vara bortkopplad från omgivningen när man mår så här. Att bara få leva i sin egen lilla bubbla där bara jag, J och vårt hem existerar.

Att gå upp på morgonen och gå till jobbet och få vara någon annan för ett tag är också skönt. Att få vara den där glada och positiva pedagogen som inte har några som helst bekymmer.

   Hur kan det fungera egentligen? Tänk att det går att koppla bort alla känslostormar sådär för en stund för att sedan, så fort man kommer innanför hemmets dörrar, bli sig själv igen och låta känslorna återigen styra. Som jag sagt så många gånger förut - tack och lov för att jag har ett jobb som jag tycker mycket om!

Tankarna och funderingarna här hemma står för närvarande rätt stilla. Vi pratar inte jättemycket om det som har hänt. Vi har ju liksom inte pratat om annat de senaste åren så behovet av att älta allt om och om igen börjar minska. Det finns liksom inte så mycket att säga...vi har ju varit med om det här så många gånger förut. Men vi har det bra. Vi tar hand om varandra och kramas. Det är det enda vi kan göra. Utan oss skulle ju inget av detta finnas. Att ge upp oss är inget alternativ. Aldrig.

Frågan är bara om vi borde ge upp IVF? Det kanske är ett alternativ...

Nu i veckan har vi för första gången varit hos familjerätten för ett informationsbesök angående adoption. Det var med lite blandade känslor. Jag var lite spänd och nervös medan J (som vanligt) var lugnet själv. Tur är väl det måste jag säga. Undrar hur det skulle varit om vi båda varit som jag - eller som J? Olikheter dras ju till varandra brukar man väl säga .

Hursomhelst - väl där så fick vi träffa en kvinnlig handläggare som var jättetrevlig. Hon beskrev adoptionsprocessen för oss - allt från detta första möte fram tills det att man kommer hem med ett barn. En tid på ungefär tre-fyra år. Inga nio månader här inte. 

Vårt nästa steg i den här processen är att anmäla oss till ytterligare en adoptionsorganisation. Det är tydligen bra att vara i medlem i flera eftersom man har fler valmöjligheter när det blir dags att välja land. Och skulle det vara så att man i framtiden vill adoptera ett syskon så slipper man ytterligare år av väntan eftersom man redan då har kommit fram långt i kön. Så alltså kommer vi anmäla oss till ytterligare en förmedling förutom adoptionscentrum, men vilken vet vi inte ännu. 

Nästa steg blir att anmäla oss till en föräldrautbildning som alla blivande adoptivföräldrar måste gå. Syftet med den kursen är att vi som föräldrar ska få kunskap och insikt om adoptivbarn och deras behov - vad adoptionen innebär både för oss och för barnet. Vi kommer få kunskap om vilka regler som gäller och hur en adoption praktiskt går till. Vi kommer få inblick i vad ett barn kan ha varit med om och hur barnet själv kan tänkas uppleva adoptionen både när den sker och i senare skeden av livet. Vi kommer få möta andra i samma situation och få möjlighet att leva oss in i adoptionsprocessen så gott det går.

Men eftersom vi fortfarande är inne och snurrar runt i denna eländiga IVF-värld så känner vi att vi vill avsluta detta kapitel först innan vi drar igång med adoptionen på fullt allvar. Därför har vi bestämt oss för att inte anmäla oss till en föräldrautbildning förrän efter sommaren. En sak i taget. 

Det som sedan kommer hända - efter denna föräldrautbildning - är att vi kommer starta en medgivandeutredning. Denna utredning håller familjerätten i och då vänder man i stort sett in och ut på allt som varit och är i våra liv. När den utredningen är klar så ska den upp till någon nämnd som då ska godkänna oss och ge oss ett medgivande. Förhoppningsvis blir man då godkänd som adoptivföräldrar.  

När detta är klart (och då har det kanske gått 18 månader eller något) så skickar vi in vår medgivandeutredning till adoptionsförmedlingen. Och där kommer vi då bli tilldelade en handläggare och när vi är framme i kön kommer vi tillsammans med denna handläggare att välja ett land som vi ska skicka vår ansökan till. 

Sedan är det ytterligare väntetid i landet och efter det - om allt går bra - blir det förhoppningsvis ett barnbesked...

Ja, där har ni processen i stora drag. 

Men nu ska vi som sagt fokusera på ytterligare några IVF-försök. På måndag ska jag ringa fertilitetscentrum och planera för vårt kommande frysförsök. Detta blir antagligen i början av februari. 

Embryoåterföring nr 7. Hurra...  

Just det, ska börja på yoga nästa vecka  - ytterligare ett steg i min "läkandeprocess" . Psykoterapi, yoga samt att fortsätta sticka, virka och sy (som jag älskar) - det borde väl få i ordning på mig ganska bra, eller? Och detta med adoption har ju tänt en liten strimma av hopp - och hopp är inget jag har känt på väldigt, väldigt länge. 

...eller hur är det man brukar säga? 

Hoppas att ni alla har haft en skön jul och ett roligt nyår! Själv så har jag haft vinterkräksjukan över jul...något av en mardröm vill jag lova. Framför allt när kroppen redan är så nedbruten av alla behandlingar jag gjort under året och inte har någon motståndskraft som helst. Herregud vad dålig jag var! Trodde döden var kommen där ett tag. Och inte nog med att jag blev sjuk - i stort sett alla som åt julbord tillsammans på julafton insjuknade. Denna smitta sprider sig verkligen som en löpeld. 

Efter detta var jag helt utmattad i flera dagar. Nyårsafton spenderade jag i tv-soffan framför en film. Detta var en helt ny och väldigt märklig upplevelse - men hade inte orkat med något annat! Inte en chans!

Och hur mår jag annars då...jodå, besvikelsen över förra misslyckandet har lagt sig och jag välkomnar detta nya år.

I höstas anmälde vi oss faktiskt till en adoptionsförening och om några dagar ska vi på ett första informationsmöte hos familjerätten. Var det precis jag som skrev det där? Ja, tydligen. Tydligen är det så att vi har tagit tag i det här med adoption på fullaste allvar. Är jag mentalt där. Nej, nej och nej. Det finns nog en anledning till att en adoption tar flera år just för att man ska kunna förbereda sig. Men på något sätt så har vi väl båda börjat se en liten, liten, liten strimma hopp någonstans långt, långt, långt, långt, långt därborta vid horisonten. Hursomhelst så känner vi att vi vill påbörja det här nu och inte vänta ännu längre. Vi har tänkt och funderat - ut och in, upp och ner och fram och tillbaka. Och ja, nu är vi så smått redo. Så det första steget nu är att prata med familjerätten och få information om hur en adoptionsutredning går till. Vi är ju redan gifta och anmälda till Adoptionscentrum - så två steg är redan avklarade. 

Men självklart kommer vi även fortsätta med de sista IVF-försöken. Och vi kommer försöka fokusera på en sak i taget. Annars kommer det bli för jobbigt. Jag tror också att adoptionsutredarna rekommenderar att man är klar med IVF-svängen när man drar igång adoptionen på allvar så vi får väl se hur vi gör med allt framöver. 

Ett annat beslut som vi nu tagit är att jag ska börja träffa en psykolog regelbundet för att få hjälp att hantera allt det här som är och som har varit. Detta beslut känns väldigt bra. Det kommer vara värt varenda krona, det är jag säker på. (För jäklar vad det kostar pengar!). Ja, andra lägger pengar på hus, lägenheter och bilar - vi lägger pengarna på IVF-försök, mediciner och psykologer. Förhoppningsvis får vi något för det i slutänden. 

Sitter här och ser tillbaka på året som gått. Året som skulle vara vårt. Året då vi skulle bli föräldrar. Året då vår kamp äntligen skulle vara till ända. Året då vi äntligen skulle få bli en familj. Vårt år - 2010. 

Nu 350 dagar senare och många tårar fattigare är jag alltför medveten om att så inte blev fallet. Inte detta år heller. År 2007 började vi längta. År 2010 befinner vi oss fortfarande i exakt samma situation - dock med OÄNDLIGT mycket mer hjärtesorg än för tre och ett halvt år sedan och med mycket STOR erfarenhet om att livet inte alltid blir som man trott. 

Detta året har till största del handlat om hopp, kamp och besvikelse. Om och om och om igen. Tårar, sorg och elände har till och från varit en stor del av vår vardag. Men det har också funnits mycket viljestyrka, kraft och envishet. Känns overkligt att jag ens besitter dessa egenskaper efter alla år - men nog är det så. 

Det har också varit mycket kärlek - mellan oss men också från så många andra håll från människor i vår närhet. Familjeband har stärkts likväl som vänskapsband. Hur är det dom säger - det vi inte dör av gör oss starkare. Har svårt att se det så när jag befinner mig mitt i den här kampen - men mitt sunda förnuft säger mig att det med största sannolikhet är så. 

Detta år kommer förmodligen vara ett år som jag lägger långt nere i mitt historiska arkiv och jag hoppas att jag aldrig nånsin behöver ta fram det igen. Jo, dom goda stunderna vill jag kunna plocka fram. Som t.ex. 

* Vår bröllopsdag - önskar jag kunde få återuppleva den ännu en gång. 
* Alla våra oändliga samtal om livet 

* Alla våra härliga frukoststunder här hemma
* Vårt mysiga, ständigt återkommande, lördagskaffe
* Världens bästa keramikkurs
* Alla underbara syjuntor 

* Den fantastiska föreläsningen på Naturhistoriska Riksmuseét i början av året

* Alla fina och fantastiska stunder med mina kollegor och min barngrupp på jobbet 

* Alla härliga stunder med storasyster A och systerdotter E som passerat under året
* De fina bröllop vi varit på under året - däribland det kungliga (även om vi ej var inbjudna)
* Vår skärgårdsutflykt till Grinda 
* Alla härliga badutflykter i somras
* Den helt oslagbara veckan på Gotland!

De stunderna jag däremot kommer begrava så långt ner det bara går är:

* Alla otaliga läkarbesök
* Alla gynekologbesök
* Alla trehundrafemtiolve blodprov jag tagit under året
* Alla  turer fram och tillbaka mellan Stockholm och Uppsala
* Alla de tusenlappar vi lagt på hyrbilar och bensin

* Alla de tusenlappar vi lagt på mediciner och ytterligare läkarbesök (inklusive kuratorer samt en psykolog)

* Alla de tusentals kronor vi lagt på privata IVF-behandlingar

* Alla de tårar jag fällt varje gång mensen har kommit de senaste tolv månaderna
* Alla de sprutor jag i tid och otid suttit och injicerat mig själv med inne i badrummet

* Alla de telefonsamtal och telefonköer vi suttit i under året för att ringa till fertilitetsläkare, fertilitetsmottagare, sjuksystrar, vårdguiden 

* Alla de gånger jag legat på hallgolvet ihopkrupen och funderat på syftet med livet

* Alla de gånger vi skrikit och bråkat i ren frustration över denna förbannade barnlöshet

* Alla de gånger då jag totalt brutit ihop för att vi precis fått ytterligare ett graviditetsbesked som inte är vårt

* Alla de gånger jag legat passiv och orörlig under filten soffan framför tv:n i dagar i sträck

* Alla de gånger jag suttit vid köksfönstret och tittat ut på alla småbarnsfamiljer som leker ute på gården och hjärtat hållt på att gå sönder för att det inte är vi

* Alla de gånger jag kissat på den där jävla stickan och den skrikit ut sitt minus

* Alla de gånger inför behandlingar då vi ännu en gång fått upp hoppet...för att sedan bara få det raserat 

* Alla de gånger då jag sett småbarnsföräldrar, mammalediga, pappalediga, familjer i parken, familjer här och familjer där och tänkt att - Varför är det inte vi?

* Alla de gånger jag slutat höra av mig till min familj och mina vänner bara för att jag mår så sjukt dåligt och inte klarar av att prata med någon

* Alla morgnar jag legat kvar i sängen och försökt komma på en enda anledning till varför jag skulle gå upp

* Alla de gånger vi tackat nej till tillställningar för att vi varit helt under isen p.g.a påfrestande hormonbehandlingar och nedstämdhet

* Allt det det jävla nässprayet jag tryckte i mig inför IVF nr 3

* Den enorma överstimulering jag fick vilket ledde till en fyra dagars lång sjukhusvistelse med enorma smärtor

* Den ENORMA djupa svacka jag ramlade ner i efter misslyckandet efter sjukhusvistelsen

* Alla de tusentals och åter tusentals tårar som fällts här hemma under detta året

Så snälla gode GUD eller vilken högre makt som nu finns däruppe - låt 2011 bli ett bättre år för oss. Jag tycker faktiskt vi är värda det. Har vi inte gått igenom nog med skit nu?

God Jul och Gott nytt år!