Förstår att folk bara vill oss väl när dom kommer med tips och ideér på hur vi ska lyckas bli gravida. Men jag blir bara så trött ibland på alla som har ett behov av att uttala sig i denna fråga utan att ha en jävla aning om vad dom pratar om..

Och med all rätt anser jag mig att få känna på det här sättet...efter fyra års barnlöshet, fyra års egna försök i sängkammaren, utredningar och undersökningar i all oändlighet och av alla dess former, åtta misslyckade IVF-försök med flera av landets mest kompetenta läkare inom provrörsbefruktning...

...fasen också, att vi inte tänkte på att käka lite p-piller planlöst! Då hade ju allt löst sig!! 

Skrivet av:

3barnSNACKAR

Onsdag 1 juni 21:42

"Hej ja läste bara lite och jag tänkte bara säga hur min "oförklarligt" barnlösa morsa gjorde.... hon fick tipset av en läkare på gamla goda 60-talet.... Är p piller i typ två-tremånader lite planlöst hursom helst. Kroppen får en chock och kommer i otakt...även med sin envisa bli gravid-vägran och vips så har ni bebis. har ni ej provat? gör det jag vet flera son har barn idag tack varde denna metod!"

Fan att det inte går att fly undan alla känslor. Jag vill trycka bort och förtränga dom och aldrig mer se dom. Vem i helvete straffar oss på det här sättet och varför? Vad är mitt INGENTING som jag kände igår? Hallå! Kom tillbaka! Jag vill inte känna så här. Jag vill inte känna något alls. 

En dålig kväll är det ikväll. Riktigt jävla pissdålig.

Ont i kroppen, ont i själen, tårarna svider bakom ögonlocken och klumpen sitter i halsen. Varför blir det alltid så här? 

VI och VÅR relation tar mycket stryk just nu. Mer än vad vi egentligen klarar av. Vi försöker så gott det går att hålla oss på banan, men det är inte lätt. Barnlöshet är inte lätt någonstans. En ständig känsla av utanförskap. Men också ett lidande som gör att vi ställer oss utanför. Orkar inte med lycka - jag hatar lycka. 

Egoistisk och bitter - det är vad jag är ikväll. Eller är det kanske förtvivlad och olycklig? Desperat? Förkrossad? Vad vet jag. Efter fyra års helvete flyter alla känslorna ihop till en enda röra och jag kan inte längre urskilja vad som är vad. Kroppen har liksom slagit av sig själv och stängt ner alla funktioner. 

Glädje och lycka - RIKTIG och genuin glädje och lycka. Jag kommer inte längre ihåg hur det känns. Fan ta barnlösheten som berövat mig detta! Barnlösheten kan fan dra åt HELVETE!

Våren i all ära men är det någon gång man blir påmind om att man inte har barn så vill jag lova att det är nu. Dom är överallt. Föräldralediga mammor, föräldralediga pappor, i parken, på uteserveringarna, på gatan, i affärerna...alla med varsin liten söt och fantastisk bebis i vagnen eller på armen...

Det är jobbigt och det gör ont i hjärtat. Så sjukt ont.

Jag vill också promenera i solen med mitt barn. Men någon bestämde att jag inte skulle få ett barn. 

Du får ett.

Du får ett.

Du får ett.

Nej, du får inget.

Du får ett.

Du får ett.

Du får ett.

Du får ett.

...så kommer känslan av total hopplöshet över mig. I eftermiddags var det så. Lite tårar och många kramar senare känns det rätt ok. Tack och lov att man är två i detta elände!

Upp och ner, ner och upp...

Längtar så enormt mycket efter påskhelgen. Längtar efter långa sovmorgnar och eftermiddagskaffe i solen på balkongen. Ska bli fantastiskt skönt att få vara lite ledig. Önskar jag kunde få vara ledig i en månad minst! Känner mig tröttare än tröttast.

Väntar på mens...

När den behagar dyka upp ska jag kontakta fertilitetscentrum för hundrafemtioelfte gången och sedan blir det FET (frysåterföring). Återföring nr.8

Vi har fyra blastocyster i frysen och läkarna är envisa och avigt inställda till att återföra två. Plan A - övertalning som heter duga. Plan B - hysteriska gråttattacker och panikanfall inför läkarna. Plan C - ta ett lån och muta dom!

Behöver lite goda råd så därför jag slänger ut frågan:

Är det någon som fått tillbaka två blastocyster? Övertalade ni läkarna eller var det deras beslut? Och i sådana fall, hur gick det?

Tack på förhand!

http://www.tearsandhope.com/emptyarms_video.html

Funderar just nu mycket på det här med livslång kärlek. Finns det livslång kärlek och hur gör man för att få uppleva den?

Att gå igenom år av barnlöshet sliter på ett förhållande mer än man nånsin kan förstå. Att gå igenom en kris, av vilket slag som helst, kan döda en relation fortare än kvickt. Jag minns att i början av denna resa så var det svårare att hålla kärleken och relationen vid liv än vad det är nu. Betyder det att vi överlevt? Är vi förbi det stadie då allt kan gå åt helvete? Kommer vi och vår relation att överleva? 

Ja, jag tror det. Vi är i alla fall på mycket god väg att överleva flera år av barnlöshet, frustration, ilska, smärta, tårar, avundsjuka, bråk, skrik, utbrott, depression m.m Hur sjutton gick det till?

Jag tror att vi gjorde det genom att prata, prata, prata och prata. Och att mellan varven leva ut vår frustration och ilska genom att skrika och gråta. Vi har också överlevt tack vare våra vänner och vår familj - utan människor runtomkring sig (som orkar ta den hårda smällen) klarar man sig inte. I alla fall inte vi. 

Visst, vi har fortfarande en lång väg framför oss med flera IVF-försök - kanske adoption. Vi har fler utmaningar och hinder att ta oss över. Men det känns, utifrån ett relationsperspektiv, inte längre som att det kommer knäcka oss. Självklart kommer det bli jobbigt, men VI har hittat vårt sätt att hantera det och vi har hittat ett sätt som varje gång tar oss vidare. Att om och om igen hitta tillbaka till oss och det vi har - som uppenbarligen är något som är riktigt slitstarkt och som tål hårda prövningar.

Vi är bara i 30-årsåldern. Det kan hända mycket längst med vägen. Men jag hoppas och tror att inget vi kommer vara med om längre fram i livet blir värre än det här. Det vore för jävligt helt enkelt. Kanske är det så att varje människa är tilldelad en viss del smärta och sorg? Är det så att detta är vår del? Eller hur funkar det? Är det bara en slump eller finns det något som kallas öde?

Emma skrev: 

Torsdag 7 april 17:43

"Alla har väll ytrandefrihet herre gud? Och kan man inte få barn naturlig väg så kanske man desutom borde tänka på om det verkligen är mennat att man ska ha barn. Att behöva göra allt genom konstgjord väg, genmodiferad mat och NU barn också´, det är sjukt. Själv är jag 34 år och har själv inga barn, men visst längtan har man, men inte sådan längtan att man fixar barn för sin egna skull och håller på på konstgjord väg. Världen är ju redan överbefolkad och kan man inte få barn så kanske det bara är så att man måste acceptera det? Vem tänker man mest på sig själv eller barnet?"

Hej Emma!
Precis - alla har ju yttrandefrihet - alltså yttrar jag mig om vad Malin Wollin skriver. Precis som du yttrar dig om vad jag skriver. Är inte yttrandefriheten fantastisk!

Så du tycker alltså att det jag och min man gör är sjukt? Men då kanske du borde läsa på lite mer om vad provrörsbefruktning innebär innan du tycker till. För du vet väl ändå att barn som fötts efter provrörsbefruktning inte är konstgjorda barn? Vad tror du är konstgjort egentligen? Tror du vi använder konstgjorda spermier framställda i en fabrik? Eller tror du att våra ägg är framavlade på något genmanipulerat sätt? Eller vad är det egentligen du menar? Du tycker ju uppenbart det är ok att slänga dig med begreppen provrörsbefruktning och genmodifierad mat i samma mening? När man framställer genmodifierad mat förändrar man växternas arvsmassa. Tror du att man gör det vid provrörsbefruktning också? Du kanske borde vara lite mer påläst om du ska ge dig in i den här svängen!

Emma, nu ska jag lära dig ett annat ord istället för konstgjord befruktning - nämligen assisterad befruktning. För det är det läkarna gör - dom assisterar befruktningen av ägget och spermien som inte riktigt har klurat ut hur dom ska gå tillväga på egen hand. Eller så vet dom kanske det, men det är något hinder i kroppen som är i vägen - trasiga äggledare, utebliven ägglossning, PCO, livmoderhalscancer, tumörer i äggstockarna, endometrios, inga spermier eller för få spermier. Eller som i vårt fall där dom inte hittar vad felet är. Eller som i min kollegas fall där hennes man, 30 år gammal, drabbades av cancer. 

Det du säger är alltså att vi och alla dom här människorna inte ska få någon chans till att få en familj? Fast det finns medicinsk möjlighet? För det är sjukt att genomgå provrörsbefruktning? Du vet väl att 10-15 % av alla par i fertil ålder är drabbade? Och att det i Sverige föds mer än 2 000 barn årligen efter provrörsbefruktning! Så enligt dig borde inte dessa barn finnas, eller?

Det är intressant att du skriver - vem tänker man mest på? Sig själv eller barnet? Men om man får barn utan att göra provrörsbefruktning - vem tänker man mest på då? Är det någon skillnad? Får ett barn som har kommit till genom provrörsbefruktning ett sämre liv? I sådana fall, varför? Hur tänker du? Menar du att alla som skaffar barn i världen gör det för barnets skull och inte för sig själv? Att skaffa barn är väl i alla fall ett beslut man gör för sin egen lyckas skull? Man vill ha en familj att älska och ta hand om.  

Ok, du är 34 år och längtar inte ihjäl dig efter barn. Fine. Det är du.

Jag är 31 år och har längtat efter barn i många, många år. Och blir det så att vi aldrig kommer lyckas, visst då är det så. Vi står i adoptionskö och kommer gå vidare på det sättet i sådana fall. 

Och du, var gärna lite mer påläst nästa gång du slänger ur dig en kommentar!

Mvh/ M