...som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få skriva skriver jag nu med något darriga och skakiga händer.

JAG ÄR GRAVID.

Det ser märkligt ut så här svart på vitt när jag skriver det. Nästan så jag knappt tror på det själv. 

Så hur gick det här till då? Ja, det funderar vi över varje dag här hemma! Jo, i slutet av oktober bestämde vi oss för att återföra de långtidsodlade embryon som fanns kvar i frysen på Fertilitetscentrum. Eftersom vi hade nio misslyckade återföringar bakom oss fick vi denna gång möjlighet att sätta tillbaka båda två. Vi tvekade inte en sekund. Självklart ville vi pröva att återföra två. 

Ungefär en vecka senare plockar jag fram ett test, lite halvnonchalant, eftersom jag ändå vet att det kommer vara negativt som så många hundratals gånger förr. J var inte ens hemma. Jag kissar på stickan och på en sekund typ dyker det upp två streck! TVÅ!! Under fyra och ett halvt års tid har jag tagit hundratals test och fällt tusentals tårar över det där usla ensamma strecket som alltid dykt upp på mina tester - och så plötsligt händer det ofattbara. Två streck!

Jag minns inte så mycket från denna stund mer än att jag satt och skrek rakt ut på badrumsgolvet, darrade, grät, skakade och skrek! Sedan började jag, under fortsatt skrik och gråt, hysteriskt springa runt i lägenheten och leta efter min telefon för att ringa J. Han hörde inte ett ord av vad jag skrek om i telefonen till att börja med och blev helt livrädd och försökte få mig lugn eftersom han trodde jag var skadad eller att något annat allvarligt hade hänt. När jag till slut fick fram det jag ville säga började han storgråta och tog sig hemåt så fort han bara kunde. Och sedan den dagen i början av november har vi i stort sett bara suttit och stirrat på varandra och försökt förstå att vi får vara med om det här. 

Och det är inte det enda! Vid vårt återbesök på kliniken gör läkaren ett vaginalt ultraljud...och hittar TVÅ foster! Så om allt går bra så kommer vi bli tvillingföräldrar till sommaren. 

Anledningen till att jag inte skrivit på min blogg förrän nu är att vi mest suttit och hållt andan dessa första tre månader. Det är svårt att våga tro på något sånt här efter allt vi varit med om. Men det börjar så smått att sjunka in - mer och mer för varje dag som går. Vi är så oerhört tacksamma och glada...eller... (nä, det finns faktiskt inga ord som kan beskriva det vi känner) för att vi får vara med om det här. Vi kan inte på något sätt förstå att det här händer OSS. Herregud!!

Drömmen om en familj...är på god väg att bli sann. Det tog bara 4,5 år av barnlöshet och 10 IVF-återföringar. 

Jag tänker inte avsluta bloggen...men den kanske får vila lite nu. Precis som jag. Jag är sååååå trött efter denna långa kamp. Det känns som att jag nu äntligen kan få lite ro och få möjlighet att vila upp min kropp och själ. 

Tusen kramar till er alla därute - familj, vänner, IVF-systrar, bloggläsare och alla ni andra som följer oss. Jag återkommer framöver med uppdateringar. 

Kramar från Madelene